Det slamrade till bakom mig och ljudet av krossat glas skar in i öronen. Jag var på anrikt kafé i Boden. En personal, som det heter nuförtiden, baxade en sån där brickvagn med allt för överdriven optimism.
– För övrigt hatar jag brickor, sa jag. Finns det någonting mer erotikdödande? De är som en stilett rakt in i varat, röda eller grå spelar ingen roll.
Kaselnikov skrattade, höll med och smultorkade mustaschen med en servett.
– En del brickor är noppiga som en gamma kofta, fortsatte jag. Små, plastiga utgjutningar liksom frigör sig från essensen.
– Allt detta är kanske en slags spegling, sa han.
Samma sak verkade hända lite överallt. Mysiga kaféer flyttade in i nya köpcentrum där multinationella butikskedjor basunerade ut sina budskap. De sålde rynkkrämer! Broderade kuddar och eterneller! Och annat som den moderna individen inte tordes vara förutan.
– Nej. Hur skulle vi klara oss utan sådana livsnödvändigheter, predikade Kaselnikov.
Samma råa skratt gick i repris.
Preludium: I samma anda bytte kaffehaken ut sköna dynor mot designade stapelstolar för det rätvinkliga kollektivet. Bordsservering var ett minne blott. Och fastän jag pröjsade över 150 spänn för kaffe, dricka, en bulle och några biskvier till mig och min filosofiske kamrat förväntades vi duka av själva.
– Översockrade lussebullar.
– Den alltid överskuggande frågan om samhällskroppen kontra individen, sa Kaselnikov.
För mig var det ingen märklig replik i sammanhanget. Postludiet bestod av en lång och djupt allegorisk utläggning. Schimär efter schimär. In med tv-kamerorna i varje hem! Experten målar taket rött och väggarna gröna. Hon slår händerna för ansiktet och utbrister: "Åh, så fint det blev."
Så förstod jag varenda millimeter, varje aspekt av hans utläggning. Därför satt vi såhär: orörbara, anonyma. Allt for åt samma håll. Fast vi visste också att bordsgrannen inte begrep slutsatsen, läsarten.
Allt emedan porslinet slamrade i bakgrunden på grå plastbrickor.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD nov 2011
onsdag 23 november 2011
onsdag 9 november 2011
Min längtan efter tystnaden
Mobiltelefonen ringde. Men jag insåg snabbt att det inte skulle gå att prata. Möjligen kunde man avhandla ett högljutt "Bra!" och "Vi hörs sen". Så det mer signifikanta fick gott vänta tills jag kom tillbaka till hotellrummet.
Ljuden var helt enkelt en plåga. Ingenstans i London fanns tystnaden. Mest hördes buller från byggen, dubbeldeckare och taxibilar uppblandat med allehanda ljudeffekter. Inne på pubarna malde popen, och sorlet lade sig strax ovanpå. På ett ställe spelades Van Morrison. Men inte ens det hjälpte, även hans stilla ballader hamnade nu i facket plågoljud.
– En Guinness tack!
Jag drogar mig redan till lunch för att försöka undkomma alla decibel. Till och med hotellrumsdörren hade en egen liten ljudeffekt, ett helt onödigt pip då låsmekanismen gjorde sin öppningsmanöver.
Redan nästa dag började jag längta hem till tystnadens Norrbotten, en stilla natt i sängen där morgonbussen som passerade första gången vid sextiden var det enda som fick mig att vända mig i sänglakanen. Jag somnade alltid om. Det var ju inte förrän sjubussen kom som det var dags att stiga upp. Och ännu tystare var det ju utanför glesbygdsstaden. I verklig tomhet bortom allfarvägarna var det så tyst att, om man höll andan en stund, kunde höra sitt eget blod pulsera i ådrorna.
Polissirener störde den tankebanan.
Reklamskyltarna var högljudda de med förresten. För ögonen. Det var svårt att undkomma denna förorening där varumärken slogs mot varumärken.
Utanför restaurangen: We serve fresh food.
Så oerhört korkat. Såna där budskap fanns även hemmavid, på skyltar och i reklambladen. Färskt och gott. Jamen, fattas bara annat. Det lär väl knappast finnas någon motsats. "Kom in till lyxkrogen. Vi serverar gamla matrester. Till helgen, vår specialitet, rutten mat."
Kanske är det därför hatkärleksförhållandet till moderniteten spirar som mest i ultraurban miljö. Man är ständigt idiotförklarad.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD nov 2011
Ljuden var helt enkelt en plåga. Ingenstans i London fanns tystnaden. Mest hördes buller från byggen, dubbeldeckare och taxibilar uppblandat med allehanda ljudeffekter. Inne på pubarna malde popen, och sorlet lade sig strax ovanpå. På ett ställe spelades Van Morrison. Men inte ens det hjälpte, även hans stilla ballader hamnade nu i facket plågoljud.
– En Guinness tack!
Jag drogar mig redan till lunch för att försöka undkomma alla decibel. Till och med hotellrumsdörren hade en egen liten ljudeffekt, ett helt onödigt pip då låsmekanismen gjorde sin öppningsmanöver.
Redan nästa dag började jag längta hem till tystnadens Norrbotten, en stilla natt i sängen där morgonbussen som passerade första gången vid sextiden var det enda som fick mig att vända mig i sänglakanen. Jag somnade alltid om. Det var ju inte förrän sjubussen kom som det var dags att stiga upp. Och ännu tystare var det ju utanför glesbygdsstaden. I verklig tomhet bortom allfarvägarna var det så tyst att, om man höll andan en stund, kunde höra sitt eget blod pulsera i ådrorna.
Polissirener störde den tankebanan.
Reklamskyltarna var högljudda de med förresten. För ögonen. Det var svårt att undkomma denna förorening där varumärken slogs mot varumärken.
Utanför restaurangen: We serve fresh food.
Så oerhört korkat. Såna där budskap fanns även hemmavid, på skyltar och i reklambladen. Färskt och gott. Jamen, fattas bara annat. Det lär väl knappast finnas någon motsats. "Kom in till lyxkrogen. Vi serverar gamla matrester. Till helgen, vår specialitet, rutten mat."
Kanske är det därför hatkärleksförhållandet till moderniteten spirar som mest i ultraurban miljö. Man är ständigt idiotförklarad.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD nov 2011
onsdag 26 oktober 2011
Teatern och de eviga repriserna
Jag gick till och med i skola en gång för att ta mig an dramaturgins heliga språk. Dess absoluta grundförutsättning: att hålla intresset levande hos publiken. Att ge den en stilla undran. Hur ska det gå...hur ska det gå?
Den gigantiska meteoren närmar sig jorden. Ska mänskligheten överleva? Mördaren lurar bakom busken. Gå inte dit! Gå inte dit!
Simpla saker som berättaren lurar i oss. I dramat låter vi oss hypnotiseras. Ja, i sanning är det ofta hela skälet till att vi tar del av dramatiska berättelser. Själen skriker: Överraska mig!
Jaså, var det så allt hade gått till. Mördaren var huvudpersonens bästa vän! Och hjälten offrade sitt liv för kärleken.
Men på svensk teater... På repertoaren för sjuttioelfte gången: Romeo och Julia. Jag vet ju precis hur det slutar...och kan inte annat än sitta där i teatersalongen och gäspa när Romeo börjar fumla med giftbägaren. Enda trösten är att spana efter moderna tolkningar, eller nyskapande scenografi. Möjligen en god skådespelarinsats.
Natten är dagens mor spelas unisont på flera håll. Jag har sett den förr och drabbas inte heller denna gång av något hur-ska-det-gå i salongsmörkret.
Backa teater kör Processen baserad på Franz Kafkas roman. Men jag vet ju redan vad som händer med Josef K. Kvävd förväntan även då Riksteatern turnerar med Othello.
På nya Studion i Göteborg ses de sexstrejkande kvinnorna i Antigone igen. Jag vet hur det går, jag vet hur det går.
Mittiprickteaten i Stockholm träffar reprisernas bulls-eye med Farenheit 451. Namn som Wozzeck och Amadeus finns också på teateraffischerna i höst. Ack och ve, de vill vi inte se!
Stockholms stadsteater har därtill lyckats damma av Gogols gamla drama Revisorn. ”Stangertz försöker kompensera” heter det i en recension. Och till våren ska Norrbottensteatern spela Grabben i graven bredvid.
Vad är detta? Repertoarkommitténs ultimata trötthet! En fantasilöshet som saknar motstycke. Att inte teaterpubliken tröttnar på alla repriser. Jag har gjort det för länge sedan.
Pelle Lindblom
Den gigantiska meteoren närmar sig jorden. Ska mänskligheten överleva? Mördaren lurar bakom busken. Gå inte dit! Gå inte dit!
Simpla saker som berättaren lurar i oss. I dramat låter vi oss hypnotiseras. Ja, i sanning är det ofta hela skälet till att vi tar del av dramatiska berättelser. Själen skriker: Överraska mig!
Jaså, var det så allt hade gått till. Mördaren var huvudpersonens bästa vän! Och hjälten offrade sitt liv för kärleken.
Men på svensk teater... På repertoaren för sjuttioelfte gången: Romeo och Julia. Jag vet ju precis hur det slutar...och kan inte annat än sitta där i teatersalongen och gäspa när Romeo börjar fumla med giftbägaren. Enda trösten är att spana efter moderna tolkningar, eller nyskapande scenografi. Möjligen en god skådespelarinsats.
Natten är dagens mor spelas unisont på flera håll. Jag har sett den förr och drabbas inte heller denna gång av något hur-ska-det-gå i salongsmörkret.
Backa teater kör Processen baserad på Franz Kafkas roman. Men jag vet ju redan vad som händer med Josef K. Kvävd förväntan även då Riksteatern turnerar med Othello.
På nya Studion i Göteborg ses de sexstrejkande kvinnorna i Antigone igen. Jag vet hur det går, jag vet hur det går.
Mittiprickteaten i Stockholm träffar reprisernas bulls-eye med Farenheit 451. Namn som Wozzeck och Amadeus finns också på teateraffischerna i höst. Ack och ve, de vill vi inte se!
Stockholms stadsteater har därtill lyckats damma av Gogols gamla drama Revisorn. ”Stangertz försöker kompensera” heter det i en recension. Och till våren ska Norrbottensteatern spela Grabben i graven bredvid.
Vad är detta? Repertoarkommitténs ultimata trötthet! En fantasilöshet som saknar motstycke. Att inte teaterpubliken tröttnar på alla repriser. Jag har gjort det för länge sedan.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur okt 2011
onsdag 19 oktober 2011
Brittiskt schampo för flintskallar
På hotellrummet finns ingen toalettborste. Så signifikant! Tv-nyheterna är ungefär desamma som hemma. Trots att det krossade glaset i Tottenham knappt hunnit sopas undan, detta att underklassen tappat kontakten med vattenytan för länge sedan, handlar nyheterna om den gyllene medelklassen.
Även dessa lyckligt lottade måste nu börja klippa kuponger från reklambladen, och genomsnittshyran för en tvårummare i London är nu uppe i tusen pund i månaden.
Utanför hotellfoajén står en farbror i cylinderhatt, bockar och håller upp dörren för mig.
– Thank you sir. Good morning sir. Good evening sir.
Lågavlönad plikt, avlad i brittisk tradition. Herre och betjänt.
Och på hotellrummet finns ingen toalettborste.
Kostymklädda indier bär på en kartong med stor försiktighet. Den tycks innehålla just sådana kostymer den med, nypressade från kemtvätten.
Mot Aldwych, eller buss 139 mot Primark. Kläder till tusen, stickat till barnen från tio pund, producerat i lägre låglöneland.
Den feodala stoltheten är ett slags fundament, och jag anar en trötthet bakom allt detta bugande med sir i efterleden.
Jag? Ville vara ung igen och utan tvekan gå in i mörka gränder, genom Air Street, och säkra sanningen hos L. S. Lowry och hans Matchstick men. Alla utsatta skulle jag skaka hand med, även tiggaren på Borough market nere på Southwark, han med kaffemuggen skramlandes av mynt. För just fattiga har ministeriet låtit behålla one penny i koppar.
– Excuse me sir...får an annan innebörd uttalad av polisstatens mannar.
Bort med uteliggarna från fina kvarter!
Det hjälpte inte att ena halvan av befolkningen höll upp dörren åt den andra. Arbetslösheten skenar. Förra veckan slogs nytt rekord: nu är över 2,5 miljoner britter utan vare sig dörrhandtag eller toalettborste att ansvara för. En förlorad generation, kallas det, med 21,3 procent unga utan jobb.
Mitt i eländet ekar reklamen för hårvårdsprodukter – schampot vi flintskallar inte förmodas klara oss utan. Sådan är logiken.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur okt 2011
Även dessa lyckligt lottade måste nu börja klippa kuponger från reklambladen, och genomsnittshyran för en tvårummare i London är nu uppe i tusen pund i månaden.
Utanför hotellfoajén står en farbror i cylinderhatt, bockar och håller upp dörren för mig.
– Thank you sir. Good morning sir. Good evening sir.
Lågavlönad plikt, avlad i brittisk tradition. Herre och betjänt.
Och på hotellrummet finns ingen toalettborste.
Kostymklädda indier bär på en kartong med stor försiktighet. Den tycks innehålla just sådana kostymer den med, nypressade från kemtvätten.
Mot Aldwych, eller buss 139 mot Primark. Kläder till tusen, stickat till barnen från tio pund, producerat i lägre låglöneland.
Den feodala stoltheten är ett slags fundament, och jag anar en trötthet bakom allt detta bugande med sir i efterleden.
Jag? Ville vara ung igen och utan tvekan gå in i mörka gränder, genom Air Street, och säkra sanningen hos L. S. Lowry och hans Matchstick men. Alla utsatta skulle jag skaka hand med, även tiggaren på Borough market nere på Southwark, han med kaffemuggen skramlandes av mynt. För just fattiga har ministeriet låtit behålla one penny i koppar.
– Excuse me sir...får an annan innebörd uttalad av polisstatens mannar.
Bort med uteliggarna från fina kvarter!
Det hjälpte inte att ena halvan av befolkningen höll upp dörren åt den andra. Arbetslösheten skenar. Förra veckan slogs nytt rekord: nu är över 2,5 miljoner britter utan vare sig dörrhandtag eller toalettborste att ansvara för. En förlorad generation, kallas det, med 21,3 procent unga utan jobb.
Mitt i eländet ekar reklamen för hårvårdsprodukter – schampot vi flintskallar inte förmodas klara oss utan. Sådan är logiken.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur okt 2011
onsdag 5 oktober 2011
"Tig, tig, tig!"
– Tig, tig, tig!
En dag hade vi Irma Lundström som vikarie. En gammal dam med rötterna i huruvida, af och ehuru. Klassen var i upplösningstillstånd. Hon skrek som en besatt...
– Tig, tig!
...och slog näven i katedern så att bordsskivan blev alldeles upphettad.
Vi satte häftstift under dynan på skolfrökens stol. Stolarna vi satt på hade ingen dyna. Men man kunde få häftstift på dem i alla fall.
När jag kom hem på kvällen var jag tvungen att fråga.
– Mamma, pappa...vad betyder tig?
Mina föräldrar var båda i skolträsket. Barn till två lärare. Som ett guds straff sa mina kompisar. Men det är inte så farligt som man tror. Bättre det än läkarföräldrar.
Utläggningarna vid middagsbordet flödade. Skolledarna. Lärarkollegiet. Förmodligen är det fortfarande tystnadsplikt på det mesta. Men jag minns att mamma suckade, och hade brosch på polotröjan precis som mina fröknar.
Och varje diskussion slutade med att pappa tog mig åt sidan och sa...min son...skolan är till för barnen och inte för lärarna.
Ropen skalla – lärarstatus! Körkort och legitimationer! Och så vidare. Björklund propagerar i radio, vill profilera lilla partiet.
Men jag hör aldrig ett ord om eleverna.
När jag sedan kom till högstadiet var vår tyskalärare snäll, men ack så alkoholiserad och mestadels sjukskriven. På hela terminen hade vi berikats med 22 olika vikarier, och det var inte någon vidare ordning på durch, für, gegen, ohne, oum. Skolledningen proklamerade: Stort centralprov!
– Vi måste ju kunna sätta betyg.
Som tur var fick jag halsfluss innan och var hemma i två veckor...med tyskaboken i sjuksängen. Vilka självstudier! Jag sjunger fortfarande dess lov och har mest haft läroböcker på nattduksbordet sedan dess.
Jag tror att jag fick 4:a.
Hemma lär sig barnen engelska...under sommarlovet. Suget är att få veta vad Britney Spears egentligen sjunger om. På datorn redigerar de film, zippar och labbar photoshop.
– Tig!
Det är vad Björklund drömmer om att läraren ska säga igen. Respekt! För lärarkollektivet! In med flanellografen.
Irma Lundström bytte taktik och bjöd på godis dagen efter. Klassen tystnade...och Europakartan rasslade respektfullt ner från innertaket. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur okt 2011
En dag hade vi Irma Lundström som vikarie. En gammal dam med rötterna i huruvida, af och ehuru. Klassen var i upplösningstillstånd. Hon skrek som en besatt...
– Tig, tig!
...och slog näven i katedern så att bordsskivan blev alldeles upphettad.
Vi satte häftstift under dynan på skolfrökens stol. Stolarna vi satt på hade ingen dyna. Men man kunde få häftstift på dem i alla fall.
När jag kom hem på kvällen var jag tvungen att fråga.
– Mamma, pappa...vad betyder tig?
Mina föräldrar var båda i skolträsket. Barn till två lärare. Som ett guds straff sa mina kompisar. Men det är inte så farligt som man tror. Bättre det än läkarföräldrar.
Utläggningarna vid middagsbordet flödade. Skolledarna. Lärarkollegiet. Förmodligen är det fortfarande tystnadsplikt på det mesta. Men jag minns att mamma suckade, och hade brosch på polotröjan precis som mina fröknar.
Och varje diskussion slutade med att pappa tog mig åt sidan och sa...min son...skolan är till för barnen och inte för lärarna.
Ropen skalla – lärarstatus! Körkort och legitimationer! Och så vidare. Björklund propagerar i radio, vill profilera lilla partiet.
Men jag hör aldrig ett ord om eleverna.
När jag sedan kom till högstadiet var vår tyskalärare snäll, men ack så alkoholiserad och mestadels sjukskriven. På hela terminen hade vi berikats med 22 olika vikarier, och det var inte någon vidare ordning på durch, für, gegen, ohne, oum. Skolledningen proklamerade: Stort centralprov!
– Vi måste ju kunna sätta betyg.
Som tur var fick jag halsfluss innan och var hemma i två veckor...med tyskaboken i sjuksängen. Vilka självstudier! Jag sjunger fortfarande dess lov och har mest haft läroböcker på nattduksbordet sedan dess.
Jag tror att jag fick 4:a.
Hemma lär sig barnen engelska...under sommarlovet. Suget är att få veta vad Britney Spears egentligen sjunger om. På datorn redigerar de film, zippar och labbar photoshop.
– Tig!
Det är vad Björklund drömmer om att läraren ska säga igen. Respekt! För lärarkollektivet! In med flanellografen.
Irma Lundström bytte taktik och bjöd på godis dagen efter. Klassen tystnade...och Europakartan rasslade respektfullt ner från innertaket. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur okt 2011
onsdag 28 september 2011
Anstalt med osynliga murar
Jag föräras med nyckel till ett arbetsrum och passerkort. Här har jag suttit på skolbänken några gånger, men nu ska jag byta roll och arbeta deltid som lärare för distanskursen i Kreativt skrivande.
Allra ödmjukast, en bugning. Framförallt äran att få möta människor med sug efter någonting nytt.
Efter att ha trätt på nyckeln på knippan och bekantat mig med det lilla arbetsrummet väljer jag att ta en annan väg än den närmaste ut. Korridorerna slingrar sig. Obekanta dörrar överallt.
Se där, ännu en korridor fast nu med montrar. Uppstoppade fåglar, och uppfläkta grodor i formalin. Fjärilssamlingar samsas med utställda gamla datorer från tiden då det här var högskola och den sådda jorden runt husen ännu inte hunnit bli gräsmatta.
Men genom korridoren passerar också mängder av ungdomar som under denna termin bespetsat sig på att lägga manken till för de högsta studierna i livet.
Ändå är det här en väldigt isolerad holme, tänker jag. Det är inte alls som i Uppsala – eller i Umeå för den delen – där hela stan smittas av aura filosofia, den sprudlande ungdomligheten och kunskapstörsten. Näe, nere i centrala Luleå är det då totalt osynligt. Universitetet ger sig inte till känna en centimeter bortanför rondellerna nedanför Mjölkuddsberget.
I pressutskicken och reklamen får man intrycket av att Luleå tekniska universitet kämpar på. I tid och otid, och i allehanda propåer slår man sig för bröstet.
– Vi är världsledande!
Så står det jämt. Sedan nämns en radda med samarbetspartners av rang. Och gamla industrigubbar promoveras till hedersdoktorer.
Men i rulltrapporna på Smedjan, eller i kommunhusets korridorer verkar det som om ingen riktigt bryr sig. Vadå världsledande!? Så är det väl med bonden i Bensbyn också. Han är väl också världsledande...på att odla potatis på sin speciella åker, och han vet hur traktorn kan jävlas ibland.
Däckfirman vid Örnäsrondellen är också världsledande...på att byta till sommardäck när det beger sig efter dubbad påskhelg.
Men att stålet i skruvarna, och att kopplingen i växellådan är utvecklade på Ltu, det hade vi förstås ingen aning om. Eller att flera nu framgångsrika författare har fått sin skrivarskolning här, det hade vi heller inte reflekterat över.
Som om det på Porsön fanns två anstalter, bara det att den ena hyser studenter i tusental, och att dess murar är osynliga.
Jag stirrar en stund på en uppstoppad uggla, vänder sedan på klacken och letar en utgång. Tänk att man så lätt går vilse här.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur sept 2011
Allra ödmjukast, en bugning. Framförallt äran att få möta människor med sug efter någonting nytt.
Efter att ha trätt på nyckeln på knippan och bekantat mig med det lilla arbetsrummet väljer jag att ta en annan väg än den närmaste ut. Korridorerna slingrar sig. Obekanta dörrar överallt.
Se där, ännu en korridor fast nu med montrar. Uppstoppade fåglar, och uppfläkta grodor i formalin. Fjärilssamlingar samsas med utställda gamla datorer från tiden då det här var högskola och den sådda jorden runt husen ännu inte hunnit bli gräsmatta.
Men genom korridoren passerar också mängder av ungdomar som under denna termin bespetsat sig på att lägga manken till för de högsta studierna i livet.
Ändå är det här en väldigt isolerad holme, tänker jag. Det är inte alls som i Uppsala – eller i Umeå för den delen – där hela stan smittas av aura filosofia, den sprudlande ungdomligheten och kunskapstörsten. Näe, nere i centrala Luleå är det då totalt osynligt. Universitetet ger sig inte till känna en centimeter bortanför rondellerna nedanför Mjölkuddsberget.
I pressutskicken och reklamen får man intrycket av att Luleå tekniska universitet kämpar på. I tid och otid, och i allehanda propåer slår man sig för bröstet.
– Vi är världsledande!
Så står det jämt. Sedan nämns en radda med samarbetspartners av rang. Och gamla industrigubbar promoveras till hedersdoktorer.
Men i rulltrapporna på Smedjan, eller i kommunhusets korridorer verkar det som om ingen riktigt bryr sig. Vadå världsledande!? Så är det väl med bonden i Bensbyn också. Han är väl också världsledande...på att odla potatis på sin speciella åker, och han vet hur traktorn kan jävlas ibland.
Däckfirman vid Örnäsrondellen är också världsledande...på att byta till sommardäck när det beger sig efter dubbad påskhelg.
Men att stålet i skruvarna, och att kopplingen i växellådan är utvecklade på Ltu, det hade vi förstås ingen aning om. Eller att flera nu framgångsrika författare har fått sin skrivarskolning här, det hade vi heller inte reflekterat över.
Som om det på Porsön fanns två anstalter, bara det att den ena hyser studenter i tusental, och att dess murar är osynliga.
Jag stirrar en stund på en uppstoppad uggla, vänder sedan på klacken och letar en utgång. Tänk att man så lätt går vilse här.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur sept 2011
onsdag 7 september 2011
Hönshjärnor inte så dumma som vi tror
Gässen flög över stugtaket i formation, och jag tänkte plötsligt på Descartes. Han hade inga höga tankar om djuren direkt, utan föreställde sig att grisens skrik inte hade någon egentlig koppling till verklig smärta, utan var mer en slags reflex.
Nu var gässens beteende så påtagligt och nära. Det tjattrades, och speciellt då en av fåglarna föll ur den vackra V-formationen föreföll det som om det utbyttes ett inferno av kommentarer.
– Skärp dig nu Karl-Bertil!
– Se till att komma rätt för en gångs skull.
– Lisa! Din flank driver tre grader utåt. Rätta in en smula och öka farten en aning.
Så såg det ut. Det var så jag uppfattade passagen. Egentligen var någon annan tolkning inte möjlig.
Och det var nu jag tänkte på Descartes och att filosofin haft allt för lite intresse för djurens intelligens. För inte kunde man väl med något förnuft i behåll påstå att gässen bara hade V-formationen i generna, som en reflex. I sådana fall var vi inte ett dugg bättre, vi människor där nere på verandan under detta skeende. Självklart tränade fåglarna inför höstens avresa söderut. Beslut måste fattas om hur flocken ska göra med den oförbätterlige Karl-Bertil, och hur långa skift Inga-Lill ska orka med i täten. Hon är ju ändå bäst på att leda.
Tidigare hade vi också haft sommarhöns. Och hönan var väl klassad som det mest korkade djuret av alla.
Men en dag då vi kom hem från stan var allt i en enda röra. De hade fått ströva fritt under dagen med dörren öppen till hönsgården. Normalt gick de alltid och la sig självmant vid åttasnåret på kvällen. Men denna afton var hönsen oroligt utspridda över hela tomten.
– Uppror i hönsgården, tänkte vi och stängde in varelserna.
Morgonen efter var alla utom två slaktade av mården som grävt en dold gång in till hönshuset.
De två överlevande, som tidigare kacklat sig förskräckta så fort jag kom i närheten, bytte nu helt sida och närmade sig mänskligheten. Även denna gång var det så uppenbart att de liksom tänkt till och bytt lojalitet. Att de dragit slutsatsen att mården var hotet, inte människan. Så fort mänskligheten vände ryggen till knallade en av dem in genom ytterdörren och gömde sig under köksbordet.
Beteendet hade varit otänkbart i "livet före mården".
Uppenbarligen har även en höna sin intelligens. Min enda slutsats, utan att vara någon naturromantiker, är att Descartes och hans polare får tänka om.
Och kära gäss – lycka till med er komplicerade kommunikation, och er avancerade formationsflygning. Välkomna tillbaka nästa sommar.
Pelle Linblom
Publ. i NSD Kultur sept 2011
Nu var gässens beteende så påtagligt och nära. Det tjattrades, och speciellt då en av fåglarna föll ur den vackra V-formationen föreföll det som om det utbyttes ett inferno av kommentarer.
– Skärp dig nu Karl-Bertil!
– Se till att komma rätt för en gångs skull.
– Lisa! Din flank driver tre grader utåt. Rätta in en smula och öka farten en aning.
Så såg det ut. Det var så jag uppfattade passagen. Egentligen var någon annan tolkning inte möjlig.
Och det var nu jag tänkte på Descartes och att filosofin haft allt för lite intresse för djurens intelligens. För inte kunde man väl med något förnuft i behåll påstå att gässen bara hade V-formationen i generna, som en reflex. I sådana fall var vi inte ett dugg bättre, vi människor där nere på verandan under detta skeende. Självklart tränade fåglarna inför höstens avresa söderut. Beslut måste fattas om hur flocken ska göra med den oförbätterlige Karl-Bertil, och hur långa skift Inga-Lill ska orka med i täten. Hon är ju ändå bäst på att leda.
Tidigare hade vi också haft sommarhöns. Och hönan var väl klassad som det mest korkade djuret av alla.
Men en dag då vi kom hem från stan var allt i en enda röra. De hade fått ströva fritt under dagen med dörren öppen till hönsgården. Normalt gick de alltid och la sig självmant vid åttasnåret på kvällen. Men denna afton var hönsen oroligt utspridda över hela tomten.
– Uppror i hönsgården, tänkte vi och stängde in varelserna.
Morgonen efter var alla utom två slaktade av mården som grävt en dold gång in till hönshuset.
De två överlevande, som tidigare kacklat sig förskräckta så fort jag kom i närheten, bytte nu helt sida och närmade sig mänskligheten. Även denna gång var det så uppenbart att de liksom tänkt till och bytt lojalitet. Att de dragit slutsatsen att mården var hotet, inte människan. Så fort mänskligheten vände ryggen till knallade en av dem in genom ytterdörren och gömde sig under köksbordet.
Beteendet hade varit otänkbart i "livet före mården".
Uppenbarligen har även en höna sin intelligens. Min enda slutsats, utan att vara någon naturromantiker, är att Descartes och hans polare får tänka om.
Och kära gäss – lycka till med er komplicerade kommunikation, och er avancerade formationsflygning. Välkomna tillbaka nästa sommar.
Pelle Linblom
Publ. i NSD Kultur sept 2011
onsdag 24 augusti 2011
Varma kyssar med krav på politisk demokrati
Teater
Mitt liv i rörelsen – eller varför är bukfetma viktigare än internationell solidaritet?
Manus: Maria Niemi Börner
Regi: Pär Blomkvist
I rollerna: Maria Niemi Börner och Andreas Brorsson
Lillan i Luleå 31/8 2011
Det kom e-post här om månaden, någon gång i vintras, adresserat från en kamrat långt borta i ungdomen. Jag minns henne som Maria Andersson, en go tjej som jag till och med hade pussat i tonåren. Kommunalrådsdotter var hon dessutom. Men livet hade gått vidare, nästan vilse med alla sina kapitel. Nu hette hon Niemi Börner och bodde på nåt ställe som hette Skogås – Långtbortistan eller motsvarande. I meddelandet stod det att hon satt upp en pjäs, och att jag var omnämnd i den.
Min rädsla var omedelbar. Mitt förflutna i SSU skulle komma upp till ytan, som ett slags avslöjande av gamla försyndelser. Ett livstrauma med röda flaggor och radikala demonstrationståg. Krav på rättvisa. Lägg därtill konspirationsteorier riktade mot de principfasta SKP-arna. Politiskt ungdomskäbbel och unkna källarlokaler dök också upp i minnet. Stencilerade protokoll med paragrafer. Flygblad, sprayade banderoller och slagord som "Boman till månen – enkel biljett". Eller så var det mina tonårskyssar som skulle och recenseras.
Denna kväll skulle jag få svaret då Maria med det nya efternamnet återvände till hemstaden för att spela några föreställningar av pjäsen Mitt liv i rörelsen – eller varför är bukfetma viktigare än internationell solidaritet?.
Hon har en nästan Gudrun-Schymansk framtoning. Tydliga r som i "ty interRRrnationa-a-a-len".
Socialdemokratin rannsakas, skulle man kunna säga. Maria Niemi Börner berättar om sin uppväxt i ett socialdemokratiskt hem – så socialdemokratiskt att när familjen var på campingsemester på Öland så åkte pappa Sigfrid till Kalmar för att tanka. För på Öland fanns ingen OK-mack. Ungefär så rullas historien upp, med fasta principer och rop som skalla med krav på utbyggnad av Kalixälven och uranbrytning i Arjeplog.
– Ja, allt var kanske inte så genomtänkt, säger hon i röd klänning på scenen med de röda fanorna i bakgrunden.
Sedan sjunger hon arbetarrörelsens sånger, en efter en. Och jag börjar plötsligt minnas de där konferenserna och mötena. Det är bara att erkänna. Jag var också där, även om allt konstigt nog känns som en stor och undanträngd villfarelse. Första versen på Internationalen kan jag fortfarande utantill, upptäcker jag, och kommer samtidigt ihåg hur man under refrängerna skulle hålla i någon obekant, kallsvettig hand och sträcka upp den mot skyn. När är det comme-il-faut att släppa, hade jag tänkt så intensivt att pamfletterna försvann.
Det här är alltså en berättelse om slagordens tid. I den här versionen växer en motsträvig ton fram, i vart fall som jag uppfattar det. Sagan är inte speciellt vacker i undertexten, även om det finns en längtan tillbaka till parollerna och känslan att tillhöra någonting större, den goda idén om en bättre värld. Men slagorden och verkligheten hängde inte samman. 1970-talets socialdemokrati i Luleå beskrivs här som en mansdominerad röra där rostiga gubbar från Metall styrde det mesta.
Men här finns också en samtidskritik som biter. Anno 2011 är vi konsumenter i stället för aktivister. Friheten är att kunna handla vad man vill. Ropen skalla, platt-tv åt alla. Allas rätt till ett nytt kök. Kompenserar gör vi genom att sopsortera och skänka en hundring till Läkare utan gränser.
– Nu bantar vi, pyntar och bygger trädäck, säger Maria Niemi Börner.
Och jag ramlar baklänges eftersom jag så sent som i förra veckan drog i sista skruven i det impregnerade virket utanför ytterdörren till stugan.
Det här handlar alltså om mig! Och jag är köpt. För vart tog den underbara idén om gemenskapen vägen!?
Sedan berättar hon närmast ömsint om hur hon då var kär i Pelle från SSU i Gammelstad. Jag rodnar i salongsmörkret. Minnet av en kyss, att vi blev ihop på ett SSU-läger, och att vi mellan kyssarna pratade ekonomisk demokrati och att kapitalismen var roten till det onda.
Fast hade vi inte en alldeles för överdriven tillvändhet mot det institutionella? frågat jag mig samtidigt. Var det där verkligen jag? Varför denna enorma förtjusning i de politiska systemen? Och om det var jag som tog initiativet till den där diskussionen om ekonomisk demokrati, ja då ber jag så här i efterhand om ursäkt. Mellan kyssar finns bättre samtalsämnen. Eller också finns det en politisk erotik som blivit bortglömd.
Fackeltåget från 1973 förefaller hur som helst väldigt långt borta. Och unge herr Andreas Brorsson som under showen stått för de musikaliska klangerna och mestadels suttit tyst bakom pianot säger plötsligt:
– Var det inte lite som i DDR?
Ja, handen på hjärtat, nog var det lite DDR i det där med Televerket. Och utanför Systembolaget stod ultrakommunisterna från SKP och delade ut flygblad – till stöd för Pol Pot!
Vilken blek historia, du sköra 70-tal!
Av all analys jag tagit del av som försöker knäcka nöten om socialdemokratins falnande låga så var det här den bästa retrospektiva kakbiten hittills. Den öppna och personliga tillbakablicken i denna anspråkslösa monolog klargjorde det mesta, författat mellan raderna. Det finns en sorg över den försvunna idén, men en nykter betraktelse över varför visionen sprack.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur aug 2011
Mitt liv i rörelsen – eller varför är bukfetma viktigare än internationell solidaritet?
Manus: Maria Niemi Börner
Regi: Pär Blomkvist
I rollerna: Maria Niemi Börner och Andreas Brorsson
Lillan i Luleå 31/8 2011
Det kom e-post här om månaden, någon gång i vintras, adresserat från en kamrat långt borta i ungdomen. Jag minns henne som Maria Andersson, en go tjej som jag till och med hade pussat i tonåren. Kommunalrådsdotter var hon dessutom. Men livet hade gått vidare, nästan vilse med alla sina kapitel. Nu hette hon Niemi Börner och bodde på nåt ställe som hette Skogås – Långtbortistan eller motsvarande. I meddelandet stod det att hon satt upp en pjäs, och att jag var omnämnd i den.
Min rädsla var omedelbar. Mitt förflutna i SSU skulle komma upp till ytan, som ett slags avslöjande av gamla försyndelser. Ett livstrauma med röda flaggor och radikala demonstrationståg. Krav på rättvisa. Lägg därtill konspirationsteorier riktade mot de principfasta SKP-arna. Politiskt ungdomskäbbel och unkna källarlokaler dök också upp i minnet. Stencilerade protokoll med paragrafer. Flygblad, sprayade banderoller och slagord som "Boman till månen – enkel biljett". Eller så var det mina tonårskyssar som skulle och recenseras.
Denna kväll skulle jag få svaret då Maria med det nya efternamnet återvände till hemstaden för att spela några föreställningar av pjäsen Mitt liv i rörelsen – eller varför är bukfetma viktigare än internationell solidaritet?.
Hon har en nästan Gudrun-Schymansk framtoning. Tydliga r som i "ty interRRrnationa-a-a-len".
Socialdemokratin rannsakas, skulle man kunna säga. Maria Niemi Börner berättar om sin uppväxt i ett socialdemokratiskt hem – så socialdemokratiskt att när familjen var på campingsemester på Öland så åkte pappa Sigfrid till Kalmar för att tanka. För på Öland fanns ingen OK-mack. Ungefär så rullas historien upp, med fasta principer och rop som skalla med krav på utbyggnad av Kalixälven och uranbrytning i Arjeplog.
– Ja, allt var kanske inte så genomtänkt, säger hon i röd klänning på scenen med de röda fanorna i bakgrunden.
Sedan sjunger hon arbetarrörelsens sånger, en efter en. Och jag börjar plötsligt minnas de där konferenserna och mötena. Det är bara att erkänna. Jag var också där, även om allt konstigt nog känns som en stor och undanträngd villfarelse. Första versen på Internationalen kan jag fortfarande utantill, upptäcker jag, och kommer samtidigt ihåg hur man under refrängerna skulle hålla i någon obekant, kallsvettig hand och sträcka upp den mot skyn. När är det comme-il-faut att släppa, hade jag tänkt så intensivt att pamfletterna försvann.
Det här är alltså en berättelse om slagordens tid. I den här versionen växer en motsträvig ton fram, i vart fall som jag uppfattar det. Sagan är inte speciellt vacker i undertexten, även om det finns en längtan tillbaka till parollerna och känslan att tillhöra någonting större, den goda idén om en bättre värld. Men slagorden och verkligheten hängde inte samman. 1970-talets socialdemokrati i Luleå beskrivs här som en mansdominerad röra där rostiga gubbar från Metall styrde det mesta.
Men här finns också en samtidskritik som biter. Anno 2011 är vi konsumenter i stället för aktivister. Friheten är att kunna handla vad man vill. Ropen skalla, platt-tv åt alla. Allas rätt till ett nytt kök. Kompenserar gör vi genom att sopsortera och skänka en hundring till Läkare utan gränser.
– Nu bantar vi, pyntar och bygger trädäck, säger Maria Niemi Börner.
Och jag ramlar baklänges eftersom jag så sent som i förra veckan drog i sista skruven i det impregnerade virket utanför ytterdörren till stugan.
Det här handlar alltså om mig! Och jag är köpt. För vart tog den underbara idén om gemenskapen vägen!?
Sedan berättar hon närmast ömsint om hur hon då var kär i Pelle från SSU i Gammelstad. Jag rodnar i salongsmörkret. Minnet av en kyss, att vi blev ihop på ett SSU-läger, och att vi mellan kyssarna pratade ekonomisk demokrati och att kapitalismen var roten till det onda.
Fast hade vi inte en alldeles för överdriven tillvändhet mot det institutionella? frågat jag mig samtidigt. Var det där verkligen jag? Varför denna enorma förtjusning i de politiska systemen? Och om det var jag som tog initiativet till den där diskussionen om ekonomisk demokrati, ja då ber jag så här i efterhand om ursäkt. Mellan kyssar finns bättre samtalsämnen. Eller också finns det en politisk erotik som blivit bortglömd.
Fackeltåget från 1973 förefaller hur som helst väldigt långt borta. Och unge herr Andreas Brorsson som under showen stått för de musikaliska klangerna och mestadels suttit tyst bakom pianot säger plötsligt:
– Var det inte lite som i DDR?
Ja, handen på hjärtat, nog var det lite DDR i det där med Televerket. Och utanför Systembolaget stod ultrakommunisterna från SKP och delade ut flygblad – till stöd för Pol Pot!
Vilken blek historia, du sköra 70-tal!
Av all analys jag tagit del av som försöker knäcka nöten om socialdemokratins falnande låga så var det här den bästa retrospektiva kakbiten hittills. Den öppna och personliga tillbakablicken i denna anspråkslösa monolog klargjorde det mesta, författat mellan raderna. Det finns en sorg över den försvunna idén, men en nykter betraktelse över varför visionen sprack.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur aug 2011
onsdag 10 augusti 2011
Ve för huliganismen i sportens värld
Läktarvåld, knallskott som kastas in på planen, rasistiska glåpord ur upprörda munnar, spelare som attackeras på planen, matcher som måste avbrytas, slagsmål bland åskådare, etcetera, etcetera.
Var jag fotbollsfantast eller sportintresserad i allmänhet skulle jag skämmas. Gick jag på matcher skulle jag dessutom ta mig en allvarlig funderare över vad det är för kretsar jag söker mig till. En testosteronstinn kretinism. Polisövervakade arrangemang som hela tiden hotar att spåra ur i upploppsliknande våldsamheter. Rena galenskapen! Och att det accepteras och får fortsätta är för mig en gåta.
Jag tänker mig ett annat scenario. Norrbottensteaterns premiär på Natten är dagens mor: En åskådare kastar in knallskott på scenen som briserar nära Maggan Gudmundson som får en bestående hörselskada.
Upprörd över hur handlingen i pjäsen utvecklas i andra akten rusar en åskådare upp på scenen och kastar sig över Therese Lindberg. Och Mats Pontén klagar över smärtor i nacken sedan han blivit slagen på käften av en teatersupporter – en guldklubbsmedlem – under applådtacket efter pjäsens slut.
Kulturnämndens ordförande Omar Jakobsson anklagas för att ha suttit och skrikit glåpord om nollåttor och tornedalningar under pågående föreställning.
Teaterchefen Karin Enberg uttalar sig i NSD Kultur efter premiären.
– Vi beklagar det inträffade. Det ska inte få hända igen, säger hon.
Nya rutiner införs. Publiken kommer att kroppsvisiteras innan de får tillträde till salongen.
Teatervåldet flyttar då ut på stan. Ett gäng ur kulturetablissemanget – anförda av medlemmar ur Teater Scratch och Lule Stassteater – super sig nu redlösa innan varje föreställning och går bärsärk längs Storgatan. Skyltfönster krossas i Smedjan.
Men under teatersäsongens senare del utspelar sig en liknande episod på teatern. Toaletterna vandaliseras. Föremål kastats in på scenen
Teaterförbundet rycker in och Norrbottensteatern tvingas som straff att ställa in kommande föreställning, och måste under de tre kommande kvällarna spela utan publik.
Guldklubben manas nu att se över sin kultur.
Polisen har nu utrett anklagelserna mot Omar Jakobsson, men finner inget stöd för påståendena att han skulle ha skrikit något nedsättande – vare sig mot Lars Norén eller Mikael Niemi. Men som ett resultat av händelserna måste teaterföreställningarna hädanefter polisövervakas.
Smila gärna åt orimligheterna. Men i sportens värld är det närmast att betrakta som vardagsmat.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur aug 2011
Var jag fotbollsfantast eller sportintresserad i allmänhet skulle jag skämmas. Gick jag på matcher skulle jag dessutom ta mig en allvarlig funderare över vad det är för kretsar jag söker mig till. En testosteronstinn kretinism. Polisövervakade arrangemang som hela tiden hotar att spåra ur i upploppsliknande våldsamheter. Rena galenskapen! Och att det accepteras och får fortsätta är för mig en gåta.
Jag tänker mig ett annat scenario. Norrbottensteaterns premiär på Natten är dagens mor: En åskådare kastar in knallskott på scenen som briserar nära Maggan Gudmundson som får en bestående hörselskada.
Upprörd över hur handlingen i pjäsen utvecklas i andra akten rusar en åskådare upp på scenen och kastar sig över Therese Lindberg. Och Mats Pontén klagar över smärtor i nacken sedan han blivit slagen på käften av en teatersupporter – en guldklubbsmedlem – under applådtacket efter pjäsens slut.
Kulturnämndens ordförande Omar Jakobsson anklagas för att ha suttit och skrikit glåpord om nollåttor och tornedalningar under pågående föreställning.
Teaterchefen Karin Enberg uttalar sig i NSD Kultur efter premiären.
– Vi beklagar det inträffade. Det ska inte få hända igen, säger hon.
Nya rutiner införs. Publiken kommer att kroppsvisiteras innan de får tillträde till salongen.
Teatervåldet flyttar då ut på stan. Ett gäng ur kulturetablissemanget – anförda av medlemmar ur Teater Scratch och Lule Stassteater – super sig nu redlösa innan varje föreställning och går bärsärk längs Storgatan. Skyltfönster krossas i Smedjan.
Men under teatersäsongens senare del utspelar sig en liknande episod på teatern. Toaletterna vandaliseras. Föremål kastats in på scenen
Teaterförbundet rycker in och Norrbottensteatern tvingas som straff att ställa in kommande föreställning, och måste under de tre kommande kvällarna spela utan publik.
Guldklubben manas nu att se över sin kultur.
Polisen har nu utrett anklagelserna mot Omar Jakobsson, men finner inget stöd för påståendena att han skulle ha skrikit något nedsättande – vare sig mot Lars Norén eller Mikael Niemi. Men som ett resultat av händelserna måste teaterföreställningarna hädanefter polisövervakas.
Smila gärna åt orimligheterna. Men i sportens värld är det närmast att betrakta som vardagsmat.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur aug 2011
onsdag 27 juli 2011
Källarmänniskan och den andra baksmällan
Chartern är död. Det var min andra tanke i väntan på en kollektiv lösning, en buss. Här var jag nu en högklassig individ som ville ha någonting att skryta med när jag kom hem.
Men vem vill stoltsera med sådant, att man satt på en plåtbänk på någon intetsägande flygplats? Dessutom var styrleden i bussen helt kaputt. Jag kom av någon konstig anledning plötsligt att tänka på Rutavdrag och borgerlig lyckopolitik. Och att grekerna hade slut pengar.
Anastasía bodde i källaren, och hennes man på Rhodos. Sådant har också med ekonomi och politik att skaffa. Det där att vi förväntas splittra kärleksbanden bara för att ordna några tusenlappar till utgifterna. Vem blir lyckligare av sånt?
Jag å min sida vara bara där för att motvilligt betala 50 euro extra för sjöutsikten. Och det var därför jag hade hamnat i källaren, i svalkan.
Hon bjöd på oliver och någon märklig inläggning.
– Kalá, sa jag fastän det smakade gammal munk.
I källaren bodde också farfar. Här fanns ingen kommunal välvillighet att oroa sig för, inga krav från undersköterskor på högre löner. Han fogade in sig i de utrymmen som blev över, och då menar jag andra än de rent fysiska.
– Det där skulle aldrig min mamma klara av, muttrade jag och tänkte att hon aldrig skulle bli till freds med det där att hålla så låg profil. Mamma vill välja tv-kanal och el-bolag alldeles själv mellan orförandeskapet i byaföreningens styrelse. Hon vill åka till Tallin på vårarna och klämma på valfri tandkrämstub. Förmodligen har därutöver också mer i pension än jag någonsin får ihop i lön.
Så om hon dör före mig ska jag bevara hennes kvarlevor i en frysbox och säga till grannarna...
– Hon är på långresa till Tallin.
...och sedan inkassera pensioner i åratal.
Solsting ger märkliga fantasier, det måste man ändå säga.
Farfar Giannis hade suttit tyst hela tiden. Men nu sa han diskret kali níchta (god natt) och försvann till sitt hörn.
Solnedgången var dock densamma för oss allihop.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur juli 2011
Men vem vill stoltsera med sådant, att man satt på en plåtbänk på någon intetsägande flygplats? Dessutom var styrleden i bussen helt kaputt. Jag kom av någon konstig anledning plötsligt att tänka på Rutavdrag och borgerlig lyckopolitik. Och att grekerna hade slut pengar.
Anastasía bodde i källaren, och hennes man på Rhodos. Sådant har också med ekonomi och politik att skaffa. Det där att vi förväntas splittra kärleksbanden bara för att ordna några tusenlappar till utgifterna. Vem blir lyckligare av sånt?
Jag å min sida vara bara där för att motvilligt betala 50 euro extra för sjöutsikten. Och det var därför jag hade hamnat i källaren, i svalkan.
Hon bjöd på oliver och någon märklig inläggning.
– Kalá, sa jag fastän det smakade gammal munk.
I källaren bodde också farfar. Här fanns ingen kommunal välvillighet att oroa sig för, inga krav från undersköterskor på högre löner. Han fogade in sig i de utrymmen som blev över, och då menar jag andra än de rent fysiska.
– Det där skulle aldrig min mamma klara av, muttrade jag och tänkte att hon aldrig skulle bli till freds med det där att hålla så låg profil. Mamma vill välja tv-kanal och el-bolag alldeles själv mellan orförandeskapet i byaföreningens styrelse. Hon vill åka till Tallin på vårarna och klämma på valfri tandkrämstub. Förmodligen har därutöver också mer i pension än jag någonsin får ihop i lön.
Så om hon dör före mig ska jag bevara hennes kvarlevor i en frysbox och säga till grannarna...
– Hon är på långresa till Tallin.
...och sedan inkassera pensioner i åratal.
Solsting ger märkliga fantasier, det måste man ändå säga.
Farfar Giannis hade suttit tyst hela tiden. Men nu sa han diskret kali níchta (god natt) och försvann till sitt hörn.
Solnedgången var dock densamma för oss allihop.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur juli 2011
onsdag 13 juli 2011
Fröken Hellas megalitiska baksmälla
Allt var kargt, och branterna osedvanligt många. Men nog hade jag sett det, även på nyheterna, att den största branten var ruinens. Och fröken Hellas hade i vanlig ordning dragit på sig en rejäl baksmälla.
Själv vaknade jag vanligtvis med huvudvärk, även då jag inte druckit sprit. Men denna morgon stod allt klart för mig. Precis vid soluppgången efter nattens åskväder, och utan huvudvärk, fanns ingen tvekan:
Euron i mina fickor var på väg att ta slut.
– En burk tonfisk för tjugo spänn!
Jag klagade skamlöst hos Giannis inne på hans morgonöppna Supermarket.
– Polí akrivó, sa jag i ett tonfall som fritt översatt betydde nå så in i helvete förbannat dyrt. Men det var ju på rena grekiskan.
Euron var inte slut enbart i mina fickor. Här stod vi orakade i morgontofflor av läder ute på den grekiska landsbygden, tämligen långt från Papandreous förhandlingssessioner. Ja, det var i sanning så långt borta från den aristokratiska sfären att här inte ens fanns någon bankomat – den egentliga orsaken till att mina fickor var tomma på Euro.
– Jag har ju sagt åt dig förut att vi har en billighetsaffär därhemma i Sverige där motsvarande varor kostar en spottstyver. Mindre än hälften!
Giannis hade slutat lyssna. Han trodde väl att jag ville pruta på tomaterna. Men det gällde själva grundprincipen. Och på allas er fråga: nå hur har de det nu där i Grekland med sin kris, så svarar jag som så...att här på Karphatos verkar allt gå sin gilla gång. Hönsen lägger sina ägg i skymningens svalka. Men när Giannis säljer så förbannat dåligt, ja då höjer han priserna i hopp om att öka omsättningen. Och de här idioterna till turister har ju dessutom inget annat val än att handla här. Så ter sig logiken.
Intäkterna blir förstås ännu lägre.
Åsnan, plattfisken, jordgubben, den porösa berggrunden. De bulgariska gästarbetarnas solglasögon bara blänkte. Man såg aldrig deras ögon, och staten såg heller aldrig röken av någon löneskatt. To krátos!
– Min vän, du måste sänka priserna.
Så sa jag. Men vad ska han och pizzabagaren göra när champinjongrossisten hunnit före och nu tar det dubbla per burk.
Så enkelt hänger allt samman. Devalvering är enda lösningen. Men det går inte att devalvera Euron. Och de gigantiska lånen löser inte Giannis bekymmer.
– Ge oss drachmen tillbaka!
Så sa han.
Kanske blev vi vänner. Eller så faller den handskrivna lappen med hans e-post utanför vänskapens sidofack. Själv for jag sedermera hemåt och påbörjade en handlingslista redan i bussen på väg till flyget: Falukorv, ägg, mjölk, jäst och juice.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur juli 2011
Själv vaknade jag vanligtvis med huvudvärk, även då jag inte druckit sprit. Men denna morgon stod allt klart för mig. Precis vid soluppgången efter nattens åskväder, och utan huvudvärk, fanns ingen tvekan:
Euron i mina fickor var på väg att ta slut.
– En burk tonfisk för tjugo spänn!
Jag klagade skamlöst hos Giannis inne på hans morgonöppna Supermarket.
– Polí akrivó, sa jag i ett tonfall som fritt översatt betydde nå så in i helvete förbannat dyrt. Men det var ju på rena grekiskan.
Euron var inte slut enbart i mina fickor. Här stod vi orakade i morgontofflor av läder ute på den grekiska landsbygden, tämligen långt från Papandreous förhandlingssessioner. Ja, det var i sanning så långt borta från den aristokratiska sfären att här inte ens fanns någon bankomat – den egentliga orsaken till att mina fickor var tomma på Euro.
– Jag har ju sagt åt dig förut att vi har en billighetsaffär därhemma i Sverige där motsvarande varor kostar en spottstyver. Mindre än hälften!
Giannis hade slutat lyssna. Han trodde väl att jag ville pruta på tomaterna. Men det gällde själva grundprincipen. Och på allas er fråga: nå hur har de det nu där i Grekland med sin kris, så svarar jag som så...att här på Karphatos verkar allt gå sin gilla gång. Hönsen lägger sina ägg i skymningens svalka. Men när Giannis säljer så förbannat dåligt, ja då höjer han priserna i hopp om att öka omsättningen. Och de här idioterna till turister har ju dessutom inget annat val än att handla här. Så ter sig logiken.
Intäkterna blir förstås ännu lägre.
Åsnan, plattfisken, jordgubben, den porösa berggrunden. De bulgariska gästarbetarnas solglasögon bara blänkte. Man såg aldrig deras ögon, och staten såg heller aldrig röken av någon löneskatt. To krátos!
– Min vän, du måste sänka priserna.
Så sa jag. Men vad ska han och pizzabagaren göra när champinjongrossisten hunnit före och nu tar det dubbla per burk.
Så enkelt hänger allt samman. Devalvering är enda lösningen. Men det går inte att devalvera Euron. Och de gigantiska lånen löser inte Giannis bekymmer.
– Ge oss drachmen tillbaka!
Så sa han.
Kanske blev vi vänner. Eller så faller den handskrivna lappen med hans e-post utanför vänskapens sidofack. Själv for jag sedermera hemåt och påbörjade en handlingslista redan i bussen på väg till flyget: Falukorv, ägg, mjölk, jäst och juice.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur juli 2011
onsdag 1 juni 2011
Kåta präster och ministrar som onanerar
Sedan såg jag att Angelina Jolie misstänktes ha ramlat ner i knarkträsket igen. I och för sig stod det i en kvällstidning, men ändå. Man kan ju samtidigt dra sig till minnes filmregissören Rainer Werner Fassbinder och hans relation till allehanda substanser. Hans turboproduktioner lär ju ha varit omöjliga utan centralstimulantia. Och skådespelaren Robin Williams har ju en extrem knarkarhistorik. Och så vidare, med mera.
Ja, jag tänkte det här kunde vara som en liten introduktion, som en vägledning inför SVT:s fortsatta användande av det stora suddgummit. En början på en raderingslista. För om det är nu är aktuellt för inköpscheferna att ta in barnfilmen Jumanji till julhelgen ska de bara veta att de måste ta bort alla scener med Robin Williams först.
"Innan vi visar reprisen av Berlin Alexanderplatz vill vi varna alla känsliga tittare för att Fassbinder kan ha utfört sitt arbete under narkotikarus."
Dessutom kvarstår min begäran om att låta drogtesta alla SVT:s chefer så att inga knarkarbeslut fattas i Gärdets grå korridorer.
Härtill hör frågan om media och makt där det alltid varit comme-il-faut att ifrågasätta privat ägande inom mediavärlden med Rupert Murdoch som högste djävulsikon. När Sveriges statstelevision drabbades av moralpanik härom sistens med fallet Ola Lindholm och hans misstänkta kokainbruk, öppnades den moraliska censurens dammluckor. Man kan svagt känna doften av gammal östtysk ordning.
Vem ska suddas ut härnäst?
Men det är samma konflikt som dyker upp om igen – den som kommit att handla om de två jagen i offentligheten. Konflikten gäller yta och djup, öppet och dolt, offentligt och privat, renhet och smuts, lögn och ärlighet. Kan präster vara kåta? Får kungar gå på porrklubb? Kan en tv-kändis tillåtas ta kokain? Hur ofta får en statsminister onanera? Får det polerade yttre hamna i konflikt med det orena? Redan de gamla psykologerna pratade om överjaget och den underliggande personligheten. Men i medierna odlas myten om överjaget som solitär, om renhetens absoluta existens. Att det polerade yttre skulle vara ekvivalent med ett ofördärvat inre – en värld där alla kungar sover med händerna på täcket. Denna falska ikonisering är en produkt av samma media som sedan nödgas sudda bort allt när det dolda kommit i dagen.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur juni 2011
Ja, jag tänkte det här kunde vara som en liten introduktion, som en vägledning inför SVT:s fortsatta användande av det stora suddgummit. En början på en raderingslista. För om det är nu är aktuellt för inköpscheferna att ta in barnfilmen Jumanji till julhelgen ska de bara veta att de måste ta bort alla scener med Robin Williams först.
"Innan vi visar reprisen av Berlin Alexanderplatz vill vi varna alla känsliga tittare för att Fassbinder kan ha utfört sitt arbete under narkotikarus."
Dessutom kvarstår min begäran om att låta drogtesta alla SVT:s chefer så att inga knarkarbeslut fattas i Gärdets grå korridorer.
Härtill hör frågan om media och makt där det alltid varit comme-il-faut att ifrågasätta privat ägande inom mediavärlden med Rupert Murdoch som högste djävulsikon. När Sveriges statstelevision drabbades av moralpanik härom sistens med fallet Ola Lindholm och hans misstänkta kokainbruk, öppnades den moraliska censurens dammluckor. Man kan svagt känna doften av gammal östtysk ordning.
Vem ska suddas ut härnäst?
Men det är samma konflikt som dyker upp om igen – den som kommit att handla om de två jagen i offentligheten. Konflikten gäller yta och djup, öppet och dolt, offentligt och privat, renhet och smuts, lögn och ärlighet. Kan präster vara kåta? Får kungar gå på porrklubb? Kan en tv-kändis tillåtas ta kokain? Hur ofta får en statsminister onanera? Får det polerade yttre hamna i konflikt med det orena? Redan de gamla psykologerna pratade om överjaget och den underliggande personligheten. Men i medierna odlas myten om överjaget som solitär, om renhetens absoluta existens. Att det polerade yttre skulle vara ekvivalent med ett ofördärvat inre – en värld där alla kungar sover med händerna på täcket. Denna falska ikonisering är en produkt av samma media som sedan nödgas sudda bort allt när det dolda kommit i dagen.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur juni 2011
onsdag 18 maj 2011
Drogtesta alla SVT:s chefer
Anklagelserna duggar tätt. Kokain och sexorgier. Wildkids-Ola, IMF-Dominique och Wikileaks-Julian. Dessutom kan begreppet porrkung sedermera komma att få en helt ny innebörd.
Glorior bleknar och krönta helgon ifrågasätts.
Indicier är luriga, och skuld är en mångfacetterad pinal.
Moralpanik är en annan företeelse i anklagelsens kölvatten. Jag tänker på utsuddandet av Ola Lindholm i SVT.
– Pappa vad är knark?
Så frågar min femåring som i en barnsaga, och jag kan inte förklara det annat än som vuxnas längtan efter schwirr i huvudet.
– Ungefär som när pappa tar en whisky, säger jag.
Fast knark är förbjudet. Men pappas whisky är laglig, lilla vännen min, för den finns att köpa helt öppet på statliga spritaffären.
Sedan jag sagt det kunde jag inte låta bli att tänka på SVT, den gamla tiden och spriten. För det var väl aldrig tal om att sudda ut Lennart Hyland!?
– Nå, vad tycker ni om det här med Ola?
Nu sitter två tioåringar i baksätet på väg till dansträningen. Båda vill ha honom kvar. Misstankarna har inte rubbat deras förtroende. I deras ögon är han fortfarande en bra programledare.
– Om han blir avrättad...
...så säger ett av barnen. Då känner jag mig manad att stoppa diskussionen.
– Högst dagsböter, kära barn!
Ringa narkotikabrott ger inte mer, säger jag och predikar rättsväsendets principer. Att det inte alls ses som särskilt allvarligt med lite snortande.
Barnet har rätt ändå förstår jag senare. Avrättningen har ju i deras ögon redan ägt rum. Tv-cheferna har redan begravt honom. Sådan blir allegorin när bossarna har eget rättsväsende och raderar alla spår av herr Lindholm.
Då undrar femåringen, klickandes på Bolibompas hemsida, om den försvunne Ola finns i verkligheten.
– Ja, det gör han, svarar jag.
Han finns. Och den som är utan synd kastar första stenen.
Så om nu SVT månar om sitt varumärke...och är så pigga att trycka på delete-knappen...är det enda följdriktiga kravet från oss licensbetalare att även låta drogtesta SVT:s alla chefer. Även beslutsfattare måste ju ha rent mjöl i påsen. Inte nåt k-märkt puder.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur maj 2011
Glorior bleknar och krönta helgon ifrågasätts.
Indicier är luriga, och skuld är en mångfacetterad pinal.
Moralpanik är en annan företeelse i anklagelsens kölvatten. Jag tänker på utsuddandet av Ola Lindholm i SVT.
– Pappa vad är knark?
Så frågar min femåring som i en barnsaga, och jag kan inte förklara det annat än som vuxnas längtan efter schwirr i huvudet.
– Ungefär som när pappa tar en whisky, säger jag.
Fast knark är förbjudet. Men pappas whisky är laglig, lilla vännen min, för den finns att köpa helt öppet på statliga spritaffären.
Sedan jag sagt det kunde jag inte låta bli att tänka på SVT, den gamla tiden och spriten. För det var väl aldrig tal om att sudda ut Lennart Hyland!?
– Nå, vad tycker ni om det här med Ola?
Nu sitter två tioåringar i baksätet på väg till dansträningen. Båda vill ha honom kvar. Misstankarna har inte rubbat deras förtroende. I deras ögon är han fortfarande en bra programledare.
– Om han blir avrättad...
...så säger ett av barnen. Då känner jag mig manad att stoppa diskussionen.
– Högst dagsböter, kära barn!
Ringa narkotikabrott ger inte mer, säger jag och predikar rättsväsendets principer. Att det inte alls ses som särskilt allvarligt med lite snortande.
Barnet har rätt ändå förstår jag senare. Avrättningen har ju i deras ögon redan ägt rum. Tv-cheferna har redan begravt honom. Sådan blir allegorin när bossarna har eget rättsväsende och raderar alla spår av herr Lindholm.
Då undrar femåringen, klickandes på Bolibompas hemsida, om den försvunne Ola finns i verkligheten.
– Ja, det gör han, svarar jag.
Han finns. Och den som är utan synd kastar första stenen.
Så om nu SVT månar om sitt varumärke...och är så pigga att trycka på delete-knappen...är det enda följdriktiga kravet från oss licensbetalare att även låta drogtesta SVT:s alla chefer. Även beslutsfattare måste ju ha rent mjöl i påsen. Inte nåt k-märkt puder.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur maj 2011
onsdag 4 maj 2011
Bön för handläggare och fångvaktare
Böner för: Dig, du handläggare på försäkringskassan. Så ock till dig som handlägger på länsstyrelsen, i byggnadsnämnden och i kommunstyrelsens kansli.
Böner för dig du förvaltare av allmännytta och bankränta. Du fondförvaltare.
Böner så ock till:
Pensionsavtalen. Du fångvaktare. Och till dig som på order avrättade Bin Laden.
En bön för vita husets rådgivare, och för varje EU-komissionär.
För varje chef. Varje forskare. För paroller. Advokater. Och poeter.
Svenska trupper "som gör en bra insats".
Och höjdhoppstränare.
Sedan kommer bikten, och vårt illasinnade behov av densamma.
Förnedringen är vår apokalyps. Fantasin, den otillåtna hör också hit. Så förlåt oss för våra synder, för kokainet vi tog...eller aldrig tog i vårt medvetande, och för bag-in-box-vinet vi drack. Såsom vi ock struntar i att förlåta.
Låt oss även bikta:
Auditions.
Den hit tillhörande, obrutna viljan att stå längst fram. Att offra sig. Få betydelse. Bli större än sig själv.
Låt oss därför bikta alla arrangerade tv-serier, och allas namn vars förled stavas med titeln på dessa kreationer.
Sådana som offrar sig ej för saken.
För offrandet. Hos GE Capital bank.
Köpa allt det där. Den glänsande grålackerade bilen. Segelbåten och läppglansmedlet. Hårvårdsprodukterna. Flickorna som är i alla mallar. Karriärkvinnan, den åtråvärda halvdamen. DVD-spelaren. Julian Assange och anklagelsen.
Bön för allt detta, och friheten. Amen.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur maj 2011
Böner för dig du förvaltare av allmännytta och bankränta. Du fondförvaltare.
Böner så ock till:
Pensionsavtalen. Du fångvaktare. Och till dig som på order avrättade Bin Laden.
En bön för vita husets rådgivare, och för varje EU-komissionär.
För varje chef. Varje forskare. För paroller. Advokater. Och poeter.
Svenska trupper "som gör en bra insats".
Och höjdhoppstränare.
Sedan kommer bikten, och vårt illasinnade behov av densamma.
Förnedringen är vår apokalyps. Fantasin, den otillåtna hör också hit. Så förlåt oss för våra synder, för kokainet vi tog...eller aldrig tog i vårt medvetande, och för bag-in-box-vinet vi drack. Såsom vi ock struntar i att förlåta.
Låt oss även bikta:
Auditions.
Den hit tillhörande, obrutna viljan att stå längst fram. Att offra sig. Få betydelse. Bli större än sig själv.
Låt oss därför bikta alla arrangerade tv-serier, och allas namn vars förled stavas med titeln på dessa kreationer.
Sådana som offrar sig ej för saken.
För offrandet. Hos GE Capital bank.
Köpa allt det där. Den glänsande grålackerade bilen. Segelbåten och läppglansmedlet. Hårvårdsprodukterna. Flickorna som är i alla mallar. Karriärkvinnan, den åtråvärda halvdamen. DVD-spelaren. Julian Assange och anklagelsen.
Bön för allt detta, och friheten. Amen.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur maj 2011
onsdag 20 april 2011
Kompostera det dåliga samvetet
Så ondgjorde sig förståsigpåare över den västerländska människorasens lättsinne, nu för att hon slängde bort alldeles för mycket mat. Tonvis med grånade, men fullt ätbara, korvbitar hamnade i komposten. Gulnade salladsblad kom aldrig ner i matsäcken. Och överflödets slöseri blev i debatten ännu ett bevis på hur vi tär.
Samtidigt satt Darwin och glodde i smyg på mig hemma i mitt kök.
Allt började som ren diskbänksrealism. Ända sedan mina barn var små har jag nämligen kunnat iaktta ett mycket märkligt fenomen. Gröt och bröd, köttbullar och gurkskivor. Allt har jag serverat på prydliga fat. Men jag svor alltid i efterhand, klagade jämt på barnen för att de spillde så förbannat mycket. Halvätna mackor, skinkskivor och leverpastejbitar låg alltid och skräpade på golvet efter frukost.
– Ve och fasa! Vilket slöseri! Är ni människor eller är ni bananer? Det här är ju värre än på Skansen som ni dräller, skrek jag.
Allt med hänvisning till ännu en artikel i tidningen om det västerländska slöseriet. Kompostpåsen blev överfull än en gång.
Jag lekte med tanken att servera golvresterna på prydligt fat till nästa måltid. Men så hjärtlös kunde jag bara inte vara. Till lunch hände samma sak. Köttbullar och makaroner. Halva portioner på golvet. Jag kryper på knä med disktrasan under köksbordet.
Men när jag reste mig slog jag huvudet i bordsskivan. Jag svor. Darwin hade rätt! Mina barn strävar naturligtvis bara efter överlevnad. För hur i hela friden ska en liten unge som knappt kan prata få svar på den viktigaste frågan av alla: "Lever jag i en sfär på gränsen till utarmning?" Barnet måste få något slags besked om morgondagens potentiella hunger. Naturligtvis kastas hälften av maten på golvet. "Får jag nu en smäll i huvudet, och tvingas äta upp resterna lever vi i nöd." Kommer däremot ny mat till lunch är troligen överflödet vettigt, en abundans som kan rädda liv i bistra tider.
Precis så resonerar även den vuxne. Man odlar alltid lite mer potatis än man behöver. Överflödet är missväxtens livförsäkring.
Kompostera västerlandets dåliga samvete! En lite större potatisåker än nödvändigt. Självklart! Riktigt korkade vore vi annars.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur april 2011
Samtidigt satt Darwin och glodde i smyg på mig hemma i mitt kök.
Allt började som ren diskbänksrealism. Ända sedan mina barn var små har jag nämligen kunnat iaktta ett mycket märkligt fenomen. Gröt och bröd, köttbullar och gurkskivor. Allt har jag serverat på prydliga fat. Men jag svor alltid i efterhand, klagade jämt på barnen för att de spillde så förbannat mycket. Halvätna mackor, skinkskivor och leverpastejbitar låg alltid och skräpade på golvet efter frukost.
– Ve och fasa! Vilket slöseri! Är ni människor eller är ni bananer? Det här är ju värre än på Skansen som ni dräller, skrek jag.
Allt med hänvisning till ännu en artikel i tidningen om det västerländska slöseriet. Kompostpåsen blev överfull än en gång.
Jag lekte med tanken att servera golvresterna på prydligt fat till nästa måltid. Men så hjärtlös kunde jag bara inte vara. Till lunch hände samma sak. Köttbullar och makaroner. Halva portioner på golvet. Jag kryper på knä med disktrasan under köksbordet.
Men när jag reste mig slog jag huvudet i bordsskivan. Jag svor. Darwin hade rätt! Mina barn strävar naturligtvis bara efter överlevnad. För hur i hela friden ska en liten unge som knappt kan prata få svar på den viktigaste frågan av alla: "Lever jag i en sfär på gränsen till utarmning?" Barnet måste få något slags besked om morgondagens potentiella hunger. Naturligtvis kastas hälften av maten på golvet. "Får jag nu en smäll i huvudet, och tvingas äta upp resterna lever vi i nöd." Kommer däremot ny mat till lunch är troligen överflödet vettigt, en abundans som kan rädda liv i bistra tider.
Precis så resonerar även den vuxne. Man odlar alltid lite mer potatis än man behöver. Överflödet är missväxtens livförsäkring.
Kompostera västerlandets dåliga samvete! En lite större potatisåker än nödvändigt. Självklart! Riktigt korkade vore vi annars.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur april 2011
onsdag 6 april 2011
Dog på afrodans av en överdos aspartam
En kort resumé: Vi berikades alltså med begreppet "en personal", opersonliga ickepersoner...offentliga sektorns zombier som vällde fram längs allehanda korridorer.
Fortsättning följer nu...och lyder som sådan att det också fanns en svensk stolthet. Den gjorde succé på flera håll, och tillhörde alltid systemet. Systemet i sig, för att göra det hela tydligare. För visst hade vi lite till mans rest världen kring och mött andra typer av stoltheter. Andra folk kunde vara stolta över sin mat, sin moral och sina handlingar. Men svensken var mestadels eller alltid stolt enbart över systemet. Inte för sig själv. Inte för det egna jaget. Inte för sina lösta gåtor. Eller husmanskosten.
Hon den svenska dansade afro på tisdagskvällarna. Bara för att ta ett exempel. Svenska danser – blaha, blaha. Salsa gick an det med, men snoa är en skymf.
På den svenska fronten var det systemet och dess "en personal" som visste bäst. Socialtjänstens experter visste mer om barnuppfostran än vad föräldrarna gjorde. Här visste man, ack ja, mer om livet överhuvudtaget. En personal är, för övrigt, professionell och kunnig utöver det normala per definition. Ämbetet står över allt annat, in veritas.
Men jag ska säga eder, det finns idioter överallt!
Efter fem minuters läkarbesök vet doktorn mer om din kropp och dess reaktioner än vad du gör. Försäkringskassan vet mer om ditt människovärde än vad du gör. Läkemedelsverket vet nästan allt om vaccinets effekter. Och på flygplatserna röntgar Luftfartsverket väskor på jakt efter nagelsaxar för att sedan tillhandahålla tjugo centimeter långa knivar en trappa upp i restaurangen.
Men idiotin var inte det mest allvarliga. Värst av allt: Troheten till systemet gjorde att vi ingenting visste om lyckan. Ingenting visste vi om vart vi var på väg som människor. Och vilka värderingar vi skulle ha, det kunde ju lika gärna bestämmas av en byråkrat på länsstyrelsen.
Baroner och kungligheter smällde inte så högt här i norr. Däremot stod politrucken högst i kurs, som nåt slagg efter gammelkommunismen eller socialdemografins svenska mellanpolitik. Sju till åtta brödskivor om dagen, men se upp för akrylamiden och aspartamet. Berit kan få hicka på afrodansen och dö på fläcken av en överdos sötningsmedel.
Så hade ännu några villfarelser nästlat sig in och gjort tillvaron lika ansvarsfri, zombiefierad och avpersonifierad som alltid.
Själv kände jag mig allt mer trött, eller rent av bara blasé.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur april 2011
Fortsättning följer nu...och lyder som sådan att det också fanns en svensk stolthet. Den gjorde succé på flera håll, och tillhörde alltid systemet. Systemet i sig, för att göra det hela tydligare. För visst hade vi lite till mans rest världen kring och mött andra typer av stoltheter. Andra folk kunde vara stolta över sin mat, sin moral och sina handlingar. Men svensken var mestadels eller alltid stolt enbart över systemet. Inte för sig själv. Inte för det egna jaget. Inte för sina lösta gåtor. Eller husmanskosten.
Hon den svenska dansade afro på tisdagskvällarna. Bara för att ta ett exempel. Svenska danser – blaha, blaha. Salsa gick an det med, men snoa är en skymf.
På den svenska fronten var det systemet och dess "en personal" som visste bäst. Socialtjänstens experter visste mer om barnuppfostran än vad föräldrarna gjorde. Här visste man, ack ja, mer om livet överhuvudtaget. En personal är, för övrigt, professionell och kunnig utöver det normala per definition. Ämbetet står över allt annat, in veritas.
Men jag ska säga eder, det finns idioter överallt!
Efter fem minuters läkarbesök vet doktorn mer om din kropp och dess reaktioner än vad du gör. Försäkringskassan vet mer om ditt människovärde än vad du gör. Läkemedelsverket vet nästan allt om vaccinets effekter. Och på flygplatserna röntgar Luftfartsverket väskor på jakt efter nagelsaxar för att sedan tillhandahålla tjugo centimeter långa knivar en trappa upp i restaurangen.
Men idiotin var inte det mest allvarliga. Värst av allt: Troheten till systemet gjorde att vi ingenting visste om lyckan. Ingenting visste vi om vart vi var på väg som människor. Och vilka värderingar vi skulle ha, det kunde ju lika gärna bestämmas av en byråkrat på länsstyrelsen.
Baroner och kungligheter smällde inte så högt här i norr. Däremot stod politrucken högst i kurs, som nåt slagg efter gammelkommunismen eller socialdemografins svenska mellanpolitik. Sju till åtta brödskivor om dagen, men se upp för akrylamiden och aspartamet. Berit kan få hicka på afrodansen och dö på fläcken av en överdos sötningsmedel.
Så hade ännu några villfarelser nästlat sig in och gjort tillvaron lika ansvarsfri, zombiefierad och avpersonifierad som alltid.
Själv kände jag mig allt mer trött, eller rent av bara blasé.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur april 2011
onsdag 23 mars 2011
Gaddafi och jag på blöt huvudkudde
Det pratas frihet och demokrati numera, med blickarna mot Arabien.
FN bombar Libyen. Men vi lyckades med ingenting då Israel slaktade i Gaza. Fast då var det ju en demokrati som anföll terrorister som gömde sig...var det i skolor eller på sjukhus? Ja, herre gud. Krigets logik har många fasor.
Själv skäms jag som vanligt – över mitt navelskådande. Jag törstar också efter Friheten. Hela tiden! Jag vaknar med en dröm. Jag går och lägger mig med en dröm, och medan jag sover sitter jag i ett badkar i USA med samma skam, kliver upp och torkar mig torr i en korridor med smäckra dörrar.
Min vakendröm är dock att frigöra mig helt från plikter. Jag är min egen diktator, envåldshärskare över mitt eget liv med undantagstillstånd i varje gathörn.
Egentligen är allt så enkelt. Tänk att försvinna. Fly undan. Uppleva fyra årstider i en annan sfär.
Men det är alltid omöjligt enligt frihetens A-Ö.
Jag gör all-in, satsar på min dröm i miniatyr, med bara en vecka helt ren från förpliktelser. Skit samma om de så är i livets absolut tråkigaste månad, den kalla februari. Men nej. Ett propå dimper ner. Folktandvården kallar ett barn. Ett lager måste bytas. En fjäder lossnade. Försäkringskassan kräver en blankett tillbaka. Batterierna tog plötsligt slut...i frihetens apparat.
Som om det hela var en konspiration, ett undantagstillstånd i vår egen frihetsburk som syftade till att alltid hålla oss sysselsatta med trivialiteter. Syntes friheten skymta skickades genast ut en kallelse från kontrollministeriet mot frihetslängtande galningar.
Så exploderar hela mellanöstern. Sånt där biter hårt på mig och min frihetsnerv. Mest för att mitt undantagstillstånd får ett sådant löjets skimmer över sig.
Varför skjuter man demonstranter? Varför är denna frihet så hotfull?
Vi är nätt och jämt i samma tidszon, Gaddafi och jag. Han vaknar också med svett i nacken. Svenska JAS anfaller. En femårig flicka blir dödad, ett nytt collateral murder signerat Svenska Flygvapnet.
Olja, olja, olja. Och Gaddafi ligger kvar och stirrar – liksom jag – på sin blöta huvudkudde.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur mars 2011
FN bombar Libyen. Men vi lyckades med ingenting då Israel slaktade i Gaza. Fast då var det ju en demokrati som anföll terrorister som gömde sig...var det i skolor eller på sjukhus? Ja, herre gud. Krigets logik har många fasor.
Själv skäms jag som vanligt – över mitt navelskådande. Jag törstar också efter Friheten. Hela tiden! Jag vaknar med en dröm. Jag går och lägger mig med en dröm, och medan jag sover sitter jag i ett badkar i USA med samma skam, kliver upp och torkar mig torr i en korridor med smäckra dörrar.
Min vakendröm är dock att frigöra mig helt från plikter. Jag är min egen diktator, envåldshärskare över mitt eget liv med undantagstillstånd i varje gathörn.
Egentligen är allt så enkelt. Tänk att försvinna. Fly undan. Uppleva fyra årstider i en annan sfär.
Men det är alltid omöjligt enligt frihetens A-Ö.
Jag gör all-in, satsar på min dröm i miniatyr, med bara en vecka helt ren från förpliktelser. Skit samma om de så är i livets absolut tråkigaste månad, den kalla februari. Men nej. Ett propå dimper ner. Folktandvården kallar ett barn. Ett lager måste bytas. En fjäder lossnade. Försäkringskassan kräver en blankett tillbaka. Batterierna tog plötsligt slut...i frihetens apparat.
Som om det hela var en konspiration, ett undantagstillstånd i vår egen frihetsburk som syftade till att alltid hålla oss sysselsatta med trivialiteter. Syntes friheten skymta skickades genast ut en kallelse från kontrollministeriet mot frihetslängtande galningar.
Så exploderar hela mellanöstern. Sånt där biter hårt på mig och min frihetsnerv. Mest för att mitt undantagstillstånd får ett sådant löjets skimmer över sig.
Varför skjuter man demonstranter? Varför är denna frihet så hotfull?
Vi är nätt och jämt i samma tidszon, Gaddafi och jag. Han vaknar också med svett i nacken. Svenska JAS anfaller. En femårig flicka blir dödad, ett nytt collateral murder signerat Svenska Flygvapnet.
Olja, olja, olja. Och Gaddafi ligger kvar och stirrar – liksom jag – på sin blöta huvudkudde.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur mars 2011
onsdag 2 mars 2011
Zombiefierad och totalt avkodad
– Det var en personal med på besöket.
Så hörs någon säga i radion apropå debatten om fosterhemsbarnen som pågått den senaste tiden.
En personal.
Det slår över i mitt nervsystem.
All denna "en personal". På dagis. I skolan. På Försäkringskassan. I vården. Hos fosterbarnen. Överallt en personal eller två.
Det var inte en människa med namn och identitet som det refererades till, utan precis som citatet avslöjar: en personal.
Denna "en personal" saknas, är sjuk eller har gått hem. Jo, en personal har nog gått hem. En avpersonifiering av personan. I begreppet finns dessutom en inbakad övertro på den byråkratiska medmänskligheten. Men hon är helt anonym, men kan enligt utsago rädda kvalitén. Hon den omärkta.
– Vi behöver mer personal.
Så hörs ropen skalla. Kommer det bara fler av denna opersonliga ras så ska nog allt lösa sig.
Jag går nerför trappan, möter barnen till frukost.
– I dag barn! tillkännager jag. I dag är jag inte längre er pappa personifierad, utan en personal.
Chefer gömmer sig på dolda styrelsemöten. Tänk om man skulle ta och förhandla fram lite extra pension till sig själv.
Vi anställer en personal också som kan ta hand om skiten.
Man bävar inför sin egen ålderdom eller sjukdom. Skiftbyte i människofabriken. I dag är en personal sjuk. Vi tar in en vikarie. En vikarierande mig själv ur poolen. Ur reservfabriken.
En lapp på dörren. På dagis i dag, en vikarierande personal. Ordinarie personal sjuk.
– Just det barn! God morgon. Det är ju jag som var en ny personal som börjar i dag, en vikarierande visserligen. Men har vi tur så blir jag permanent opersonligt personifierad i staben av apersonal. Till och med brödrosten är utbytt i dag, mot en annan en som bränner brödskivorna.
Titta! Mamma är också "en personal".
Eller så är det neddragningar. Färre av en personal, opersonliga ickepersoner...offentliga sektorns zombier väller fram längs Storgatans mest blåsiga hörn. Vi demonstrerar för mer personal till allehanda opersonliga omsorger! Och ut ur stadshuset strömmar en personal. Busschauffören är inte ens en busschaufför längre. Han är en personal på schemat denna onsdag. Liksom Berit som går på skiftet på akutmottagningen i kväll. Förlåt, Berit har ju inget namn. Hon är ju en personal. Ny doktor blir det nog också, även om en upphöjd sådan ännu inte blivit degraderad.
Hur som helst: så går det till när villfarelser nästlar sig in och gör tillvaron helt ansvarsfri, zombiefierad och totalt avpersonifierad.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur mars 2011
Så hörs någon säga i radion apropå debatten om fosterhemsbarnen som pågått den senaste tiden.
En personal.
Det slår över i mitt nervsystem.
All denna "en personal". På dagis. I skolan. På Försäkringskassan. I vården. Hos fosterbarnen. Överallt en personal eller två.
Det var inte en människa med namn och identitet som det refererades till, utan precis som citatet avslöjar: en personal.
Denna "en personal" saknas, är sjuk eller har gått hem. Jo, en personal har nog gått hem. En avpersonifiering av personan. I begreppet finns dessutom en inbakad övertro på den byråkratiska medmänskligheten. Men hon är helt anonym, men kan enligt utsago rädda kvalitén. Hon den omärkta.
– Vi behöver mer personal.
Så hörs ropen skalla. Kommer det bara fler av denna opersonliga ras så ska nog allt lösa sig.
Jag går nerför trappan, möter barnen till frukost.
– I dag barn! tillkännager jag. I dag är jag inte längre er pappa personifierad, utan en personal.
Chefer gömmer sig på dolda styrelsemöten. Tänk om man skulle ta och förhandla fram lite extra pension till sig själv.
Vi anställer en personal också som kan ta hand om skiten.
Man bävar inför sin egen ålderdom eller sjukdom. Skiftbyte i människofabriken. I dag är en personal sjuk. Vi tar in en vikarie. En vikarierande mig själv ur poolen. Ur reservfabriken.
En lapp på dörren. På dagis i dag, en vikarierande personal. Ordinarie personal sjuk.
– Just det barn! God morgon. Det är ju jag som var en ny personal som börjar i dag, en vikarierande visserligen. Men har vi tur så blir jag permanent opersonligt personifierad i staben av apersonal. Till och med brödrosten är utbytt i dag, mot en annan en som bränner brödskivorna.
Titta! Mamma är också "en personal".
Eller så är det neddragningar. Färre av en personal, opersonliga ickepersoner...offentliga sektorns zombier väller fram längs Storgatans mest blåsiga hörn. Vi demonstrerar för mer personal till allehanda opersonliga omsorger! Och ut ur stadshuset strömmar en personal. Busschauffören är inte ens en busschaufför längre. Han är en personal på schemat denna onsdag. Liksom Berit som går på skiftet på akutmottagningen i kväll. Förlåt, Berit har ju inget namn. Hon är ju en personal. Ny doktor blir det nog också, även om en upphöjd sådan ännu inte blivit degraderad.
Hur som helst: så går det till när villfarelser nästlar sig in och gör tillvaron helt ansvarsfri, zombiefierad och totalt avpersonifierad.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur mars 2011
tisdag 15 februari 2011
Männen – de förhatliga drägglarna
Hon stod strax bakom oss och såg med trånande blick mot min kvinna. De hade just träffats på dansgolvet. Men nu stod vi i baren, och det var första gången för mig på gayklubb.
– Hon verkar intresserad av dig, sa jag.
– Mmm.
I grunden var jag glatt chockad. Det här hade jag ju i och för sig sett förut tusentals gånger. Men då hade det varit män som stått där i utkanten av bardisken med trånande blick. Män som stötte på kvinnor. Männen, de aktiva. Männen, de drivande i parrelationernas allvar ute i kroglivet. Männen, de förhatliga drägglarna, de översexualiserade monstren.
Det fanns många epitet.
Men nu var det alltså en annan kvinna som trånade efter en annan kvinna. En hon som var tvungen att vara aktiv. För hur skulle annars de homosexuella kvinnorna forma relationer om de hade – liksom i genomsnitt om ni ursäktar generaliseringen – samma passiva hållning som de heterosexuella honorna.
Därav var jag så glad. Jag fick se en annan kvinnobild. Hon hade ju initiativet. Vilken befriande frigjordhet!
På gaybar i tillvaron.
Jag vände mig om och försökte liksom bjuda in henne med blicken. Men hon såg inte ut att orka med en hetero-rival.
Samtidig kämpar Assange och britterna med den svenska turbofeminismen. Han påstår sig, anklagad för våldtäkt, vara rädd för det svenska rättsväsendet i den rigida kvinnofrigörelsens Mekka.
Juridiskt knep eller ej, här i Sverige skulle kvinnan allt få sin rättvisa, i heteronormens och den feminina passivitetens namn, amen.
Den genomsnittliga heterobruden stod nu med all sannolikhet på en helt annan bar i andra änden av stan och tittade snett åt sidan, tränade på svalka och passivitet.
Ett ickejag. Hon hade haft chansen. Men bland det som blivit kvar: hon som tillägnat sig rätten att vara kränkt.
Fel man satte in stöten i kväll. Kanske gick heterohonan till och med i säng med fel man denna afton. Nu var hon i vart fall fri – fri att vara ofredad.
– Nej, kom nu så går vi och dansar med henne, sa jag.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur feb 2011
– Hon verkar intresserad av dig, sa jag.
– Mmm.
I grunden var jag glatt chockad. Det här hade jag ju i och för sig sett förut tusentals gånger. Men då hade det varit män som stått där i utkanten av bardisken med trånande blick. Män som stötte på kvinnor. Männen, de aktiva. Männen, de drivande i parrelationernas allvar ute i kroglivet. Männen, de förhatliga drägglarna, de översexualiserade monstren.
Det fanns många epitet.
Men nu var det alltså en annan kvinna som trånade efter en annan kvinna. En hon som var tvungen att vara aktiv. För hur skulle annars de homosexuella kvinnorna forma relationer om de hade – liksom i genomsnitt om ni ursäktar generaliseringen – samma passiva hållning som de heterosexuella honorna.
Därav var jag så glad. Jag fick se en annan kvinnobild. Hon hade ju initiativet. Vilken befriande frigjordhet!
På gaybar i tillvaron.
Jag vände mig om och försökte liksom bjuda in henne med blicken. Men hon såg inte ut att orka med en hetero-rival.
Samtidig kämpar Assange och britterna med den svenska turbofeminismen. Han påstår sig, anklagad för våldtäkt, vara rädd för det svenska rättsväsendet i den rigida kvinnofrigörelsens Mekka.
Juridiskt knep eller ej, här i Sverige skulle kvinnan allt få sin rättvisa, i heteronormens och den feminina passivitetens namn, amen.
Den genomsnittliga heterobruden stod nu med all sannolikhet på en helt annan bar i andra änden av stan och tittade snett åt sidan, tränade på svalka och passivitet.
Ett ickejag. Hon hade haft chansen. Men bland det som blivit kvar: hon som tillägnat sig rätten att vara kränkt.
Fel man satte in stöten i kväll. Kanske gick heterohonan till och med i säng med fel man denna afton. Nu var hon i vart fall fri – fri att vara ofredad.
– Nej, kom nu så går vi och dansar med henne, sa jag.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur feb 2011
onsdag 9 februari 2011
Största skräcken som drabbar en västerlänning
Jag ramlade baklänges i vardagsrumsfåtöljen likt en slagen westernhjälte som just upplevde sin sista minut i livet, skjuten i buken av en man i svart hatt.
– You are a tough guy Claw, sa jag.
Han blåste röken ur revolverpipan och svarade:
– Could you think of a better way?
Fast så hotad var jag nu inte på allvar. Inte i verkligheten.
För vad var nu det värsta som kunde hända mig? Vilken var den största skräck och förtvivlan som kunde drabba en västerlänning på solsidan?
Förutom cancer i bukspottkörteln var alltid speglingen ens värsta fiende. Vi var i relation med samtiden. Skräcken var att grannen hade gått och skaffat sig en större och finare båt än vår. Paret vi brukade äta middag hemma hos hade finrenoverat köket och skaffat färgmatchande möbler. Allt gick i renoveringshetsens rostfria ton. Skräcken var att medmänniskan hade haft en soligare, roligare och finare semester – i förlängningen ett bättre liv med en mer molnfri veranda.
Brorsan hade långledigt och högre lön med golvvärme, medan jag sprang runt för att dryga ut så det skulle bli bensinpengar över till båten som vi knappt hade tid att fara ut med.
Men det här hade ju många skaldat om tidigare. Inget var nytt på solsidan egentligen. Skillnaden var bara att nu stod Kadaffi i någon avlägsen talarstol och skrek något så våldsamt och obegripligt, samtidigt som oxfilén i frysen var totalt omoralisk. Grisköttet likaså var knorrlöst och förkastligt. Grädden på semlan var förhatlig liksom jumboräkor från Sydostasien, och likadant var det nog med laxen från Norge om jag tänkte efter.
Det var en himla röra, och vart man än satte ner foten så fanns där ett klaver.
Allt detta är allegorier, något som det är lika bra att betona. Tv-serien med samma soliga namn är en satir över denna samtid. Vi förstod allegorierna, även om just Åsa Petersen aldrig tokhandlat på Ikea.
De amoraliska människorna satt där i slutet på samma sätt som jag, skottskadade i sina fåtöljer framför platta skärmar.
Allah ackbar! Mer var det inte.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur feb 2011
– You are a tough guy Claw, sa jag.
Han blåste röken ur revolverpipan och svarade:
– Could you think of a better way?
Fast så hotad var jag nu inte på allvar. Inte i verkligheten.
För vad var nu det värsta som kunde hända mig? Vilken var den största skräck och förtvivlan som kunde drabba en västerlänning på solsidan?
Förutom cancer i bukspottkörteln var alltid speglingen ens värsta fiende. Vi var i relation med samtiden. Skräcken var att grannen hade gått och skaffat sig en större och finare båt än vår. Paret vi brukade äta middag hemma hos hade finrenoverat köket och skaffat färgmatchande möbler. Allt gick i renoveringshetsens rostfria ton. Skräcken var att medmänniskan hade haft en soligare, roligare och finare semester – i förlängningen ett bättre liv med en mer molnfri veranda.
Brorsan hade långledigt och högre lön med golvvärme, medan jag sprang runt för att dryga ut så det skulle bli bensinpengar över till båten som vi knappt hade tid att fara ut med.
Men det här hade ju många skaldat om tidigare. Inget var nytt på solsidan egentligen. Skillnaden var bara att nu stod Kadaffi i någon avlägsen talarstol och skrek något så våldsamt och obegripligt, samtidigt som oxfilén i frysen var totalt omoralisk. Grisköttet likaså var knorrlöst och förkastligt. Grädden på semlan var förhatlig liksom jumboräkor från Sydostasien, och likadant var det nog med laxen från Norge om jag tänkte efter.
Det var en himla röra, och vart man än satte ner foten så fanns där ett klaver.
Allt detta är allegorier, något som det är lika bra att betona. Tv-serien med samma soliga namn är en satir över denna samtid. Vi förstod allegorierna, även om just Åsa Petersen aldrig tokhandlat på Ikea.
De amoraliska människorna satt där i slutet på samma sätt som jag, skottskadade i sina fåtöljer framför platta skärmar.
Allah ackbar! Mer var det inte.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur feb 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)