onsdag 21 augusti 2013

Göran Hägglund som Terminator

Allt ont ska förgås, och om de svenska barnen ska cykla ihjäl sig så ska de i alla fall ha hjälm på sig.
Min tes bygger alltså på att vi är mitt i ett smygtotalitärt tidevarv där samhällskroppen ska skyddas från sina medborgare. Staten blir ett väsen i sig. Det är egentligen ett ganska absurt lappkast. I dystopierna brukar ju människan och maskinen stå mot varandra. Som i Terminator. Men konflikten blev en annan – samhällskropp kontra individ.
Nu när valåret smygstartat och kristdemokraternas Göran Hägglund talade häromveckan blev jag mäkta förvånad. Denne liberal har ju upprepat mantrat att politikerna ska hålla sig undan och inte lägga sig i hur folk lever sina liv. Men samme man föreslog nu att nyblivna föräldrar borde skickas på familjerådgivning – genom statens försorg.
Hägglund är ju i undertexten missnöjd svenskens familjeliv. Varför annars skicka menigheten raka spåret från BB till terapin, till korrigeringsanstalten? Förmodligen tycker han att skilsmässorna är för många. Eller nåt annat.
Det tycker jag också. Alltså att skilsmässorna är många. Och att svensken gärna ser staten som storförälder. Det går inflation i vårdnadstvisterna. Den uppfattningen får i alla fall jag som nämndeman i tingsrätten. Allt oftare möter jag föräldrar som strider med kniv och yxa...och överlåter till mig (domstolen och staten) att bestämma i vilken spjälsäng lilla Amanda ska sova. Det är skamligt. Obehagligt. Svensken skulle må bra av självrannsakan och ett mindre polygamiskt beteende. Men tvångsterapi – nej, tack.
Därför ska Hägglunds förslag inte ses som någon vänlig gest, utan som ännu ett totalitärt kontrollspektakel. Liberalerna framstår allt mer som sociala kvasistalinister. Nervösa och klåfingriga. Så fort ett problem uppdagas ska en ny lag träda i kraft, och den sociala ingenjörskonsten åkallas.
Sedan in med övervakningskameror i hemmen så att Hägglund och di andra kan kontrollera att vi uppför oss.
Nästa steg blir väl ett folkpartiförslag om föräldralegitimation.

Pelle Lindblom


Publicerat på NSD Kultur130821

onsdag 7 augusti 2013

Spionsamhället 2.0

Spriten får alltså inte förtäras utanför staketet, ej heller får svensken dansa för glatt utan övervakning av säkerhetsvakt. Ej heller ska föräldrar förtära alkohol inom en 500 meters radie från sina barn.
Frågan ställdes ju i och med operan om Enbomaffären som spelats i Boden i sommar: Vilket är nutidens spektakel, det som utspelas mitt framför ögonen på oss utan att vi tänker på det?
Spionsamhället 2.0.
Jag har svaret. Staten är inte alls nervös längre över om Johansson eldar med björkved i Unbyn och talar sig varm om Stalin rakt genom rökgången. Allt sådant är överspelat. Numera är det vårt sociala beteende som  ska kontrolleras. Inte för glad. Inte för fri.
För att inte tala om den hotfulla sexualiteten. Brittiska staten har ju nyligen ombesörjt en kontroll av detta genom ett federalt porrfilter. Ingen nakenhet där inte.
Säga vad man vill om porren, men när staten filtrerar åt folket kan då i alla fall jag som liberal frihetsälskare inte tänka annat än på burka och talibaner. Totalitärt. Klåfingrigt. För att inte tala om britternas kameraövervakningshysteri. Åk till London – bli filmstjärna över en dag.
Trenden är samma i Sverige, men tar sig bara andra uttryck.
Som att barnen skyddas in absurdum. Allt ont ska förgås...så till den milda grad att många barn helt och hållet tappat sin riskbedömningsförmåga. Från vaggan till skolgården – allt är supersäkrat. Och skulle ett barn göra illa sig på en spik någonstans ska utredning göras. Vem har felat? Vem har tillåtit denna dödliga dyckert att sticka upp i tillvaron? För vi glömde visst säga till barnen:
– Du måste se dig för.
Det hemska är heller inte om ett barn cyklar omkull. Nej, det hemskaste av allt är om barnet saknade hjälm när det cyklade omkull. Då bör  genast en anonym rapport skickas till den svenska moralpolisen.
Orosanmälan till socialtjänsten mot hjälmlösa föräldrar.
– Ja, vi känner oro...
...säger tjänstekvinnan i sitt diffusa utlåtande.
För barn behöver ju inte alls tänka med huvudet. Bara de har hjälm på sig.
– Ta på dig handskar, brukar jag säga till mina barn.
För det är ju med händerna de tar emot sig när de ramlar.

Pelle Lindblom

 

Publicerat på NSD Kultur 130724