onsdag 28 september 2011

Anstalt med osynliga murar

Jag föräras med nyckel till ett arbetsrum och passerkort. Här har jag suttit på skolbänken några gånger, men nu ska jag byta roll och arbeta deltid som lärare för distanskursen i Kreativt skrivande.
Allra ödmjukast, en bugning. Framförallt äran att få möta människor med sug efter någonting nytt.
Efter att ha trätt på nyckeln på knippan och bekantat mig med det lilla arbetsrummet väljer jag att ta en annan väg än den närmaste ut. Korridorerna slingrar sig. Obekanta dörrar överallt.
Se där, ännu en korridor fast nu med montrar. Uppstoppade fåglar, och uppfläkta grodor i formalin. Fjärilssamlingar samsas med utställda gamla datorer från tiden då det här var högskola och den sådda jorden runt husen ännu inte hunnit bli gräsmatta.
Men genom korridoren passerar också mängder av ungdomar som under denna termin bespetsat sig på att lägga manken till för de högsta studierna i livet.
Ändå är det här en väldigt isolerad holme, tänker jag. Det är inte alls som i Uppsala – eller i Umeå för den delen – där hela stan smittas av aura filosofia, den sprudlande ungdomligheten och kunskapstörsten. Näe, nere i centrala Luleå är det då totalt osynligt. Universitetet ger sig inte till känna en centimeter bortanför rondellerna nedanför Mjölkuddsberget.
I pressutskicken och reklamen får man intrycket av att Luleå tekniska universitet kämpar på. I tid och otid, och i allehanda propåer slår man sig för bröstet.
– Vi är världsledande!
Så står det jämt. Sedan nämns en radda med samarbetspartners av rang. Och gamla industrigubbar promoveras till hedersdoktorer.
Men i rulltrapporna på Smedjan, eller i kommunhusets korridorer verkar det som om ingen riktigt bryr sig. Vadå världsledande!? Så är det väl med bonden i Bensbyn också. Han är väl också världsledande...på att odla potatis på sin speciella åker, och han vet hur traktorn kan jävlas ibland.
Däckfirman vid Örnäsrondellen är också världsledande...på att byta till sommardäck när det beger sig efter dubbad påskhelg.
Men att stålet i skruvarna, och att kopplingen i växellådan är utvecklade på Ltu, det hade vi förstås ingen aning om. Eller att flera nu framgångsrika författare har fått sin skrivarskolning här, det hade vi heller inte reflekterat över.
Som om det på Porsön fanns två anstalter, bara det att den ena hyser studenter i tusental, och att dess murar är osynliga.
Jag stirrar en stund på en uppstoppad uggla, vänder sedan på klacken och letar en utgång. Tänk att man så lätt går vilse här.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur sept 2011

onsdag 7 september 2011

Hönshjärnor inte så dumma som vi tror

Gässen flög över stugtaket i formation, och jag tänkte plötsligt på Descartes. Han hade inga höga tankar om djuren direkt, utan föreställde sig att grisens skrik inte hade någon egentlig koppling till verklig smärta, utan var mer en slags reflex.
Nu var gässens beteende så påtagligt och nära. Det tjattrades, och speciellt då en av fåglarna föll ur den vackra V-formationen föreföll det som om det utbyttes ett inferno av kommentarer.
– Skärp dig nu Karl-Bertil!
– Se till att komma rätt för en gångs skull.
– Lisa! Din flank driver tre grader utåt. Rätta in en smula och öka farten en aning.
Så såg det ut. Det var så jag uppfattade passagen. Egentligen var någon annan tolkning inte möjlig.
Och det var nu jag tänkte på Descartes och att filosofin haft allt för lite intresse för djurens intelligens. För inte kunde man väl med något förnuft i behåll påstå att gässen bara hade V-formationen i generna, som en reflex. I sådana fall var vi inte ett dugg bättre, vi människor där nere på verandan under detta skeende. Självklart tränade fåglarna inför höstens avresa söderut. Beslut måste fattas om hur flocken ska göra med den oförbätterlige Karl-Bertil, och hur långa skift Inga-Lill ska orka med i täten. Hon är ju ändå bäst på att leda.
Tidigare hade vi också haft sommarhöns. Och hönan var väl klassad som det mest korkade djuret av alla.
Men en dag då vi kom hem från stan var allt i en enda röra. De hade fått ströva fritt under dagen med dörren öppen till hönsgården. Normalt gick de alltid och la sig självmant vid åttasnåret på kvällen. Men denna afton var hönsen oroligt utspridda över hela tomten.
– Uppror i hönsgården, tänkte vi och stängde in varelserna.
Morgonen efter var alla utom två slaktade av mården som grävt en dold gång in till hönshuset.
De två överlevande, som tidigare kacklat sig förskräckta så fort jag kom i närheten, bytte nu helt sida och närmade sig mänskligheten. Även denna gång var det så uppenbart att de liksom tänkt till och bytt lojalitet. Att de dragit slutsatsen att mården var hotet, inte människan. Så fort mänskligheten vände ryggen till knallade en av dem in genom ytterdörren och gömde sig under köksbordet.
Beteendet hade varit otänkbart i "livet före mården".
Uppenbarligen har även en höna sin intelligens. Min enda slutsats, utan att vara någon naturromantiker, är att Descartes och hans polare får tänka om.
Och kära gäss – lycka till med er komplicerade kommunikation, och er avancerade formationsflygning. Välkomna tillbaka nästa sommar.
Pelle Linblom


Publ. i NSD Kultur sept 2011