onsdag 17 april 2013

Aristoteles går på hockey

Tekning! Det drar ihop sig mot peripeti, som det heter på finspråk. Vår kombattant ger sig in i rinken för att möta sin antagonist. Dramaturgin är lysande. Klockrent aristoteliskt. Vår kombattant är i underläge, som sig bör i ett drama. Helst ska det se riktigt hopplöst ut, säger Aristoteles.
Inom nutida teater tycks det dock finnas ett avståndstagande från denna berättarprincip, vars regler alltså nedtecknades av en grekisk filosof för en sisådär 2300 år sedan. Idén med en oövervinnerlig motståndare är äldre än så. Många jakthistorier med samma förutsättningar har nog berättats vid savannens lägereldar i årtusenden.
Men på moderna teatrar är Aristoteles döende. Sällan upplever jag samma engagemang som i en hockeymatch. Som om sökande pågick efter en annan berättarprincip. Ett utsiktslöst tonårsuppror.
Tesen att det är meningslöst att ens försöka berätta på något annat sätt kommer från när mina barn var små och började dra Bellmanhistorier. Om och om igen, samma vits.
– Bellman fes...
Men barnet fattar först inte vitsen med vitsen, utan ältandet tycks vara en utvecklingsfas. Hon försöker knäcka gåtan, koden som gör henne vuxen berättarkonsten.
Så plötsligt skrattar barnet på riktigt...och har då förvärvat humorn vars berättarregler är exakt desamma som för klassiska dramer. Aristotelisk dramaturgi verkar alltså finnas inpräntad i hjärnan. En autonom funktion.
Hockeyfeber är hängivet engagemang också. Och ett fenomen uppstår, speciellt vid förlustmatcher.
Det står 2-4, och jag hoppas. Vid slutsignalen är besvikelsen total. Nästan kroppslig.
Men det enda jag behöver göra är att gå från tv-soffan till köket för att allt ska vara som vanligt igen. Det är alltså vansinnigt lätt att skaka av sig motgången. Spelarna blir ställföreträdare för tillkortakommanden. Inte jag förlorade, utan laget.
Inte minst den hårda rubriken från i måndags tar jag som bevis för detta.
Finalpesten! Vem skulle stå ut med sådan smädelse på förstasidan utan att anmäla det till pressombudsmannen?
Men vid seger, då var det vi som vann!

Pelle Lindblom


Publicerat på NSD Kultur 130417




onsdag 10 april 2013

Rosa elefant en härskarteknik?

Min allegori om den rosa elefanten får underkänt av feministen Angelica Åström med hänvisning till att det är en härskarteknik.
Jag suckar.
Det är naturligtvis så, att vad jag än säger kan det avfärdas med dylika argument, såsom att jag bara är en enda stor manlig struktur i en rådande könsmaktsordning. Men vad är då det om inte en härskarteknik? Nedsättande uttryck utan sakinnehåll.
Men här kommer ett gubbslems bekännelser:
Jag brukar tänka tillbaka på 70-talet då Marxismen var basideologi. Minns att jag var i debatt med nån palestinasjal, nån vänstertjomme som såg klassamhället rotera ända in i tvättmaskinen. På allt skulle socialismen appliceras. Det gick knappt att andas utan att det sågs som en kapitalistisk handling. Ty internationalen bar lycka åt alla.
Tyvärr var även jag en del av detta. Ansåg mig vara en som skådade klasskampens rosa elefant i korridoren. Såhär i efterhand kan jag inte annat säga än att jag var förblindad. Av ljuset.
På 80-talet kom nästa ideologiska piruett. Videovåldet. Jag var en av dessa moralister som åkte runt på föräldramöten och visade klipp ur blodiga filmer som vi sedan ondgjorde oss över.
”Armageddon! Vi föder en hel generation våldsälskare!”
Rätvinkliga föräldrar och jag, som då inte ens hade en videospelare hemma, nickade jakande. Vi skåda alla den rosa elefanten.
Men jag var förblindad av moralpanik och politisk korrekthet. Videovåld blev inte moralens undergång. Motorsågsmassakern är numera kultfilm.
Historien går igen. I dag är feminismen basideologi. Med dessa glasögon på går det nu att se sexism och könsmaktsordning i allt. Jag skulle inte bli förvånad om tvättmaskinen kom på tal igen, med hänvisning till att centrifugering är uttryck för manlig struktur. Och kulörtvätt av visst gradantal sexism.
Dessutom börjar jag tröttna på floskler som härskarteknik. Det används flyhänt, utan sammanhang. En rosa elefant.
Jag återvänder hellre till sakfrågorna. Om nu skolan tänder bokbål och målar över konst, vad ska raderas härnäst? Och varför är det så tyst från konstnärskretsar nu när yttrandefrihet tycks ha hamnat i konflikt med feminism?

Pelle Lindblom


Publicerat på NSD Kultur

fredag 5 april 2013

Nyfikenhet är inte sexism

Det blev ju en del svallvågor efter förra krönikan om moralpaniken, sexismen och boken Förstagluttarna. Bland annat en insändare (Angelica Åström NSD 24/3) som tog avstamp i den princip som jag försökte gestalta genom exemplet med den rosa elefanten.
– Den som står i korridoren.
Hen går ut i korridoren för att se efter, men kan ingenting annat konstatera än att korridoren är tom.
– Jag kan inte se någon rosa elefant.
– Ni förstår, får hen till svar av feministen, det förhåller sig nämligen så att elefanten är osynlig.
Debattören använde just denna retorik, påstod att undertecknad saknade förmågan att se sexismen och kvinnoförtrycket eftersom ”det var så normaliserande”. Därmed skulle jag alltså vara diskvalificerad, en icke seende.
Om man drar sådan retorik till sin spets och lutar sig mot de få utvalda som ser elefanten får vi förstås ett mycket märkligt samhälle. Med skrämmande totalitära drag. Detta är också någonting så vanligt och återkommande inom feministisk retorik, att jag länge undrat hur den kunnat få passera så oemotsagd.
Jag får gåshud. Den obehagliga sorten.
Om inte annat drar det ner trovärdigheten för feminismen som sådan. Men den är för viktig för att skrotas på ett sådant simpelt altare. I vart fall tar jag feminismen på större allvar än så.
 Annars finns på NSD:s webb en rad intressanta och förvånansvärt vettiga kommentarer på förra elefantkrönikan – från båda sidor faktiskt – väl värda att ta del av.
Sedan har det ju även påståtts i debatten att tjejer aldrig spanar på killar i omklädningsrum och på toaletter. Men även där kan man se att elefantsagorna och verkligheten inte stämmer överens med varandra. Fråga era döttrar vad de titta på när de ”råkar” dra upp dörren till killarnas toa. Om det är frisyren, eller kanske ett blottat öra som de fnissar om.
Nej, strunta i att spana efter rosa elefanter. Öppnar era öron och lyssna till vad barnen har att berätta. Men hejda moralpaniken! Att kalla denna nyfikenhet för sexism är ju befängt. Vore det så blir inte mycket vettigt kvar av mänsklig samlevnad.

Pelle Lindblom


publicerat på NSD Kultur 130405