Männen – de förhatliga drägglarna

Hon stod strax bakom oss och såg med trånande blick mot min kvinna. De hade just träffats på dansgolvet. Men nu stod vi i baren, och det var första gången för mig på gayklubb.
– Hon verkar intresserad av dig, sa jag.
– Mmm.
I grunden var jag glatt chockad. Det här hade jag ju i och för sig sett förut tusentals gånger. Men då hade det varit män som stått där i utkanten av bardisken med trånande blick. Män som stötte på kvinnor. Männen, de aktiva. Männen, de drivande i parrelationernas allvar ute i kroglivet. Männen, de förhatliga drägglarna, de översexualiserade monstren.
Det fanns många epitet.
Men nu var det alltså en annan kvinna som trånade efter en annan kvinna. En hon som var tvungen att vara aktiv. För hur skulle annars de homosexuella kvinnorna forma relationer om de hade – liksom i genomsnitt om ni ursäktar generaliseringen – samma passiva hållning som de heterosexuella honorna.
Därav var jag så glad. Jag fick se en annan kvinnobild. Hon hade ju initiativet. Vilken befriande frigjordhet!
På gaybar i tillvaron.
Jag vände mig om och försökte liksom bjuda in henne med blicken. Men hon såg inte ut att orka med en hetero-rival.
Samtidig kämpar Assange och britterna med den svenska turbofeminismen. Han påstår sig, anklagad för våldtäkt, vara rädd för det svenska rättsväsendet i den rigida kvinnofrigörelsens Mekka.
Juridiskt knep eller ej, här i Sverige skulle kvinnan allt få sin rättvisa, i heteronormens och den feminina passivitetens namn, amen.
Den genomsnittliga heterobruden stod nu med all sannolikhet på en helt annan bar i andra änden av stan och tittade snett åt sidan, tränade på svalka och passivitet.
Ett ickejag. Hon hade haft chansen. Men bland det som blivit kvar: hon som tillägnat sig rätten att vara kränkt.
Fel man satte in stöten i kväll. Kanske gick heterohonan till och med i säng med fel man denna afton. Nu var hon i vart fall fri　– fri att vara ofredad.
– Nej, kom nu så går vi och dansar med henne, sa jag. 
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur feb 2011