onsdag 26 oktober 2011

Teatern och de eviga repriserna

Jag gick till och med i skola en gång för att ta mig an dramaturgins heliga språk. Dess absoluta grundförutsättning: att hålla intresset levande hos publiken. Att ge den en stilla undran. Hur ska det gå...hur ska det gå?
Den gigantiska meteoren närmar sig jorden. Ska mänskligheten överleva? Mördaren lurar bakom busken. Gå inte dit! Gå inte dit!
Simpla saker som berättaren lurar i oss. I dramat låter vi oss hypnotiseras. Ja, i sanning är det ofta hela skälet till att vi tar del av dramatiska berättelser. Själen skriker: Överraska mig!
Jaså, var det så allt hade gått till. Mördaren var huvudpersonens bästa vän! Och hjälten offrade sitt liv för kärleken.
Men på svensk teater... På repertoaren för sjuttioelfte gången: Romeo och Julia. Jag vet ju precis hur det slutar...och kan inte annat än sitta där i teatersalongen och gäspa när Romeo börjar fumla med giftbägaren. Enda trösten är att spana efter moderna tolkningar, eller nyskapande scenografi. Möjligen en god skådespelarinsats.
Natten är dagens mor spelas unisont på flera håll. Jag har sett den förr och drabbas inte heller denna gång av något hur-ska-det-gå i salongsmörkret.
Backa teater kör Processen baserad på Franz Kafkas roman. Men jag vet ju redan vad som händer med Josef K. Kvävd förväntan även då Riksteatern turnerar med Othello.
På nya Studion i Göteborg ses de sexstrejkande kvinnorna i Antigone igen. Jag vet hur det går, jag vet hur det går.
Mittiprickteaten i Stockholm träffar reprisernas bulls-eye med Farenheit 451. Namn som Wozzeck och Amadeus finns också på teateraffischerna i höst. Ack och ve, de vill vi inte se!
Stockholms stadsteater har därtill lyckats damma av Gogols gamla drama Revisorn. ”Stangertz försöker kompensera” heter det i en recension. Och till våren ska Norrbottensteatern spela Grabben i graven bredvid.
Vad är detta? Repertoarkommitténs ultimata trötthet! En fantasilöshet som saknar motstycke. Att inte teaterpubliken tröttnar på alla repriser. Jag har gjort det för länge sedan.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur okt 2011

onsdag 19 oktober 2011

Brittiskt schampo för flintskallar

På hotellrummet finns ingen toalettborste. Så signifikant! Tv-nyheterna är ungefär desamma som hemma. Trots att det krossade glaset i Tottenham knappt hunnit sopas undan, detta att underklassen tappat kontakten med vattenytan för länge sedan, handlar nyheterna om den gyllene medelklassen.
Även dessa lyckligt lottade måste nu börja klippa kuponger från reklambladen, och genomsnittshyran för en tvårummare i London är nu uppe i tusen pund i månaden.
Utanför hotellfoajén står en farbror i cylinderhatt, bockar och håller upp dörren för mig.
– Thank you sir. Good morning sir. Good evening sir.
Lågavlönad plikt, avlad i brittisk tradition. Herre och betjänt.
Och på hotellrummet finns ingen toalettborste.
Kostymklädda indier bär på en kartong med stor försiktighet. Den tycks innehålla just sådana kostymer den med, nypressade från kemtvätten.
Mot Aldwych, eller buss 139 mot Primark. Kläder till tusen, stickat till barnen från tio pund, producerat i lägre låglöneland.
Den feodala stoltheten är ett slags fundament, och jag anar en trötthet bakom allt detta bugande med sir i efterleden.
Jag? Ville vara ung igen och utan tvekan gå in i mörka gränder, genom Air Street, och säkra sanningen hos L. S. Lowry och hans Matchstick men. Alla utsatta skulle jag skaka hand med, även tiggaren på Borough market nere på Southwark, han med kaffemuggen skramlandes av mynt. För just fattiga har ministeriet låtit behålla one penny i koppar.
– Excuse me sir...får an annan innebörd uttalad av polisstatens mannar.
Bort med uteliggarna från fina kvarter!
Det hjälpte inte att ena halvan av befolkningen höll upp dörren åt den andra. Arbetslösheten skenar. Förra veckan slogs nytt rekord: nu är över 2,5 miljoner britter utan vare sig dörrhandtag eller toalettborste att ansvara för. En förlorad generation, kallas det, med 21,3 procent unga utan jobb.
Mitt i eländet ekar reklamen för hårvårdsprodukter – schampot vi flintskallar inte förmodas klara oss utan. Sådan är logiken.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur okt 2011

onsdag 5 oktober 2011

"Tig, tig, tig!"

– Tig, tig, tig!
En dag hade vi Irma Lundström som vikarie. En gammal dam med rötterna i huruvida, af och ehuru. Klassen var i upplösningstillstånd. Hon skrek som en besatt...
– Tig, tig!
...och slog näven i katedern så att bordsskivan blev alldeles upphettad.
Vi satte häftstift under dynan på skolfrökens stol. Stolarna vi satt på hade ingen dyna. Men man kunde få häftstift på dem i alla fall.
När jag kom hem på kvällen var jag tvungen att fråga.
– Mamma, pappa...vad betyder tig?
Mina föräldrar var båda i skolträsket. Barn till två lärare. Som ett guds straff sa mina kompisar. Men det är inte så farligt som man tror. Bättre det än läkarföräldrar.
Utläggningarna vid middagsbordet flödade. Skolledarna. Lärarkollegiet. Förmodligen är det fortfarande tystnadsplikt på det mesta. Men jag minns att mamma suckade, och hade brosch på polotröjan precis som mina fröknar.
Och varje diskussion slutade med att pappa tog mig åt sidan och sa...min son...skolan är till för barnen och inte för lärarna.
Ropen skalla – lärarstatus! Körkort och legitimationer! Och så vidare. Björklund propagerar i radio, vill profilera lilla partiet.
Men jag hör aldrig ett ord om eleverna.
När jag sedan kom till högstadiet var vår tyskalärare snäll, men ack så alkoholiserad och mestadels sjukskriven. På hela terminen hade vi berikats med 22 olika vikarier, och det var inte någon vidare ordning på durch, für, gegen, ohne, oum. Skolledningen proklamerade: Stort centralprov!
– Vi måste ju kunna sätta betyg.
Som tur var fick jag halsfluss innan och var hemma i två veckor...med tyskaboken i sjuksängen. Vilka självstudier! Jag sjunger fortfarande dess lov och har mest haft läroböcker på nattduksbordet sedan dess.
Jag tror att jag fick 4:a.
Hemma lär sig barnen engelska...under sommarlovet. Suget är att få veta vad Britney Spears egentligen sjunger om. På datorn redigerar de film, zippar och labbar photoshop.
– Tig!
Det är vad Björklund drömmer om att läraren ska säga igen. Respekt! För lärarkollektivet! In med flanellografen.
Irma Lundström bytte taktik och bjöd på godis dagen efter. Klassen tystnade...och Europakartan rasslade respektfullt ner från innertaket. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur okt 2011