onsdag 20 april 2011

Kompostera det dåliga samvetet

Så ondgjorde sig förståsigpåare över den västerländska människorasens lättsinne, nu för att hon slängde bort alldeles för mycket mat. Tonvis med grånade, men fullt ätbara, korvbitar hamnade i komposten. Gulnade salladsblad kom aldrig ner i matsäcken. Och överflödets slöseri blev i debatten ännu ett bevis på hur vi tär.
Samtidigt satt Darwin och glodde i smyg på mig hemma i mitt kök.
Allt började som ren diskbänksrealism. Ända sedan mina barn var små har jag nämligen kunnat iaktta ett mycket märkligt fenomen. Gröt och bröd, köttbullar och gurkskivor. Allt har jag serverat på prydliga fat. Men jag svor alltid i efterhand, klagade jämt på barnen för att de spillde så förbannat mycket. Halvätna mackor, skinkskivor och leverpastejbitar låg alltid och skräpade på golvet efter frukost.
– Ve och fasa! Vilket slöseri! Är ni människor eller är ni bananer? Det här är ju värre än på Skansen som ni dräller, skrek jag.
Allt med hänvisning till ännu en artikel i tidningen om det västerländska slöseriet. Kompostpåsen blev överfull än en gång.
Jag lekte med tanken att servera golvresterna på prydligt fat till nästa måltid. Men så hjärtlös kunde jag bara inte vara. Till lunch hände samma sak. Köttbullar och makaroner. Halva portioner på golvet. Jag kryper på knä med disktrasan under köksbordet.
Men när jag reste mig slog jag huvudet i bordsskivan. Jag svor. Darwin hade rätt! Mina barn strävar naturligtvis bara efter överlevnad. För hur i hela friden ska en liten unge som knappt kan prata få svar på den viktigaste frågan av alla: "Lever jag i en sfär på gränsen till utarmning?" Barnet måste få något slags besked om morgondagens potentiella hunger. Naturligtvis kastas hälften av maten på golvet. "Får jag nu en smäll i huvudet, och tvingas äta upp resterna lever vi i nöd." Kommer däremot ny mat till lunch är troligen överflödet vettigt, en abundans som kan rädda liv i bistra tider.
Precis så resonerar även den vuxne. Man odlar alltid lite mer potatis än man behöver. Överflödet är missväxtens livförsäkring.
Kompostera västerlandets dåliga samvete! En lite större potatisåker än nödvändigt. Självklart! Riktigt korkade vore vi annars.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur april 2011 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar