söndag 12 februari 2012

Mösslösa öron i minus trettio

Fyllesuget spred sig som en löpeld. Från krogarna strömmade rödögda ungdomar till. Även jag var där, stod lutad mot en pelare i väntan på en helt vanlig 90-grammare.
I ett ögonblick av inbillad klarsyn mindes jag en krönika för många år sedan, även den från ett kallsupande norr med snålblåst runt knuten. En ganska dyster och färglös historia. Bilden hade knappt förändrats, bara en aning. Skillnaden var att majoriteten av ungdomarna nu hade en apparat tryckt mot örat. Hade man ingen aning om vad det var kunde man möjligen tro att det var någon slags värmemojäng för mösslösa öron minus i 30.
– Vem talar de med?
Det syntes som den mest relevanta frågan emedan jag satte tänderna i en blandning av lök, kött och någon svårdefinierbar smet.
De fysiskt närvarande talade alltså inte med varandra. Som om kropparna var där, men själarna frånvarande. Jag kursiverade:
Släpar sin lekamen, i rödögd kyla...
Nej, det blev ingen vettig poesi av det hela trots det gammelsvenska ”lekamen”. Inte heller kunde man skriva att telefonerna stod i vägen för ontologin. Inkorrekt, bröder och systrar. Men det var ändå trasigt på något vis, att det fysiska nuet liksom inte dög.
Jag slängde servettpoesin, tog sedan omsorgsfullt på mig mössa och handskar och vandrade ut i det där krispiga, vassa knarrandet.
Kanske var det alkoholen som spökade. Men ut ur snödrivorna kom ett gäng ungdomar, utan öronmojäng. Ögonkontakt i stället. Hon till höger var kattsminkad, det hann jag se. Som om de kom från metafysisk maskerad. Och grabben som gick sist höjde plötsligt sin hand. Jag min. Ordlöst slogs våra Lovikkabeklädda handflator samman i en dov klapp.
Tolv steg senare blev jag överdrivet sentimental, började poetera högt för mig själv om mänskliga möten och ontologisk vördnad med handskarna på, en griskall lördag.
Jag gick mot rött också. Men framme vid isbrytarna fanns inga fraser kvar, bara iskalla tår. Så jag lade mig, helt i strid med regelboken, i snödrivan. Det fanns hopp trots allt, tänkte jag och slöt ögonen.

Pelle Lindblom
Publicerad i NSD ons 8 feb 2012