tisdag 15 februari 2011

Männen – de förhatliga drägglarna

Hon stod strax bakom oss och såg med trånande blick mot min kvinna. De hade just träffats på dansgolvet. Men nu stod vi i baren, och det var första gången för mig på gayklubb.
– Hon verkar intresserad av dig, sa jag.
– Mmm.
I grunden var jag glatt chockad. Det här hade jag ju i och för sig sett förut tusentals gånger. Men då hade det varit män som stått där i utkanten av bardisken med trånande blick. Män som stötte på kvinnor. Männen, de aktiva. Männen, de drivande i parrelationernas allvar ute i kroglivet. Männen, de förhatliga drägglarna, de översexualiserade monstren.
Det fanns många epitet.
Men nu var det alltså en annan kvinna som trånade efter en annan kvinna. En hon som var tvungen att vara aktiv. För hur skulle annars de homosexuella kvinnorna forma relationer om de hade – liksom i genomsnitt om ni ursäktar generaliseringen – samma passiva hållning som de heterosexuella honorna.
Därav var jag så glad. Jag fick se en annan kvinnobild. Hon hade ju initiativet. Vilken befriande frigjordhet!
På gaybar i tillvaron.
Jag vände mig om och försökte liksom bjuda in henne med blicken. Men hon såg inte ut att orka med en hetero-rival.
Samtidig kämpar Assange och britterna med den svenska turbofeminismen. Han påstår sig, anklagad för våldtäkt, vara rädd för det svenska rättsväsendet i den rigida kvinnofrigörelsens Mekka.
Juridiskt knep eller ej, här i Sverige skulle kvinnan allt få sin rättvisa, i heteronormens och den feminina passivitetens namn, amen.
Den genomsnittliga heterobruden stod nu med all sannolikhet på en helt annan bar i andra änden av stan och tittade snett åt sidan, tränade på svalka och passivitet.
Ett ickejag. Hon hade haft chansen. Men bland det som blivit kvar: hon som tillägnat sig rätten att vara kränkt.
Fel man satte in stöten i kväll. Kanske gick heterohonan till och med i säng med fel man denna afton. Nu var hon i vart fall fri – fri att vara ofredad.

– Nej, kom nu så går vi och dansar med henne, sa jag. 
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur feb 2011 

onsdag 9 februari 2011

Största skräcken som drabbar en västerlänning

Jag ramlade baklänges i vardagsrumsfåtöljen likt en slagen westernhjälte som just upplevde sin sista minut i livet, skjuten i buken av en man i svart hatt.
– You are a tough guy Claw, sa jag.
Han blåste röken ur revolverpipan och svarade:
– Could you think of a better way?
Fast så hotad var jag nu inte på allvar. Inte i verkligheten.
För vad var nu det värsta som kunde hända mig? Vilken var den största skräck och förtvivlan som kunde drabba en västerlänning på solsidan?
Förutom cancer i bukspottkörteln var alltid speglingen ens värsta fiende. Vi var i relation med samtiden. Skräcken var att grannen hade gått och skaffat sig en större och finare båt än vår. Paret vi brukade äta middag hemma hos hade finrenoverat köket och skaffat färgmatchande möbler. Allt gick i renoveringshetsens rostfria ton. Skräcken var att medmänniskan hade haft en soligare, roligare och finare semester – i förlängningen ett bättre liv med en mer molnfri veranda.
Brorsan hade långledigt och högre lön med golvvärme, medan jag sprang runt för att dryga ut så det skulle bli bensinpengar över till båten som vi knappt hade tid att fara ut med.
Men det här hade ju många skaldat om tidigare. Inget var nytt på solsidan egentligen. Skillnaden var bara att nu stod Kadaffi i någon avlägsen talarstol och skrek något så våldsamt och obegripligt, samtidigt som oxfilén i frysen var totalt omoralisk. Grisköttet likaså var knorrlöst och förkastligt. Grädden på semlan var förhatlig liksom jumboräkor från Sydostasien, och likadant var det nog med laxen från Norge om jag tänkte efter.
Det var en himla röra, och vart man än satte ner foten så fanns där ett klaver.
Allt detta är allegorier, något som det är lika bra att betona. Tv-serien med samma soliga namn är en satir över denna samtid. Vi förstod allegorierna, även om just Åsa Petersen aldrig tokhandlat på Ikea.
De amoraliska människorna satt där i slutet på samma sätt som jag, skottskadade i sina fåtöljer framför platta skärmar.
Allah ackbar! Mer var det inte.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur feb 2011