En kort resumé: Vi berikades alltså med begreppet "en personal", opersonliga ickepersoner...offentliga sektorns zombier som vällde fram längs allehanda korridorer.
Fortsättning följer nu...och lyder som sådan att det också fanns en svensk stolthet. Den gjorde succé på flera håll, och tillhörde alltid systemet. Systemet i sig, för att göra det hela tydligare. För visst hade vi lite till mans rest världen kring och mött andra typer av stoltheter. Andra folk kunde vara stolta över sin mat, sin moral och sina handlingar. Men svensken var mestadels eller alltid stolt enbart över systemet. Inte för sig själv. Inte för det egna jaget. Inte för sina lösta gåtor. Eller husmanskosten.
Hon den svenska dansade afro på tisdagskvällarna. Bara för att ta ett exempel. Svenska danser – blaha, blaha. Salsa gick an det med, men snoa är en skymf.
På den svenska fronten var det systemet och dess "en personal" som visste bäst. Socialtjänstens experter visste mer om barnuppfostran än vad föräldrarna gjorde. Här visste man, ack ja, mer om livet överhuvudtaget. En personal är, för övrigt, professionell och kunnig utöver det normala per definition. Ämbetet står över allt annat, in veritas.
Men jag ska säga eder, det finns idioter överallt!
Efter fem minuters läkarbesök vet doktorn mer om din kropp och dess reaktioner än vad du gör. Försäkringskassan vet mer om ditt människovärde än vad du gör. Läkemedelsverket vet nästan allt om vaccinets effekter. Och på flygplatserna röntgar Luftfartsverket väskor på jakt efter nagelsaxar för att sedan tillhandahålla tjugo centimeter långa knivar en trappa upp i restaurangen.
Men idiotin var inte det mest allvarliga. Värst av allt: Troheten till systemet gjorde att vi ingenting visste om lyckan. Ingenting visste vi om vart vi var på väg som människor. Och vilka värderingar vi skulle ha, det kunde ju lika gärna bestämmas av en byråkrat på länsstyrelsen.
Baroner och kungligheter smällde inte så högt här i norr. Däremot stod politrucken högst i kurs, som nåt slagg efter gammelkommunismen eller socialdemografins svenska mellanpolitik. Sju till åtta brödskivor om dagen, men se upp för akrylamiden och aspartamet. Berit kan få hicka på afrodansen och dö på fläcken av en överdos sötningsmedel.
Så hade ännu några villfarelser nästlat sig in och gjort tillvaron lika ansvarsfri, zombiefierad och avpersonifierad som alltid.
Själv kände jag mig allt mer trött, eller rent av bara blasé.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur april 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar