onsdag 30 maj 2012

Slackad kopia i fickformat

Redan i kön till kontrollen kom uppmaningen.
– Visa passet.
Regler och bevakning. Jag var misstänkt för oansenlighet, eller terror. Frihetens Mekka doftade mest totalitär regim. Meningslösa blanketter.
Have you ever been involved in espionage or sabotage; or in terrorist activities?
Vem kryssar ja i en sådan ruta? Allt påminde om gränskontrollerna till järnridån när det begav sig. Samma bakfylla. Eller var det jetlag?
Det var även förbjudet att ifrågasätta dumheten. Då tar de fram plasthandskarna.
Utan yttre motstånd satte jag handen på anvisad plats och lät Homeland Security registrera mina fingeravtryck, med Charles Bukovskis Kvinnor i handbagaget bör tilläggas.
– Och du arbetar som...?
– Journalist.
Det var min än mer skeptiska 85-åring till mor som räddade situationen. Hon bara tog mig under armen och marscherade igenom alltihop utan fingerfotografering.
– Vad ska de med mina avtryck till?
Det var allt hon sa. Inte ens amerikanska gränspolisen vågade säga emot.
Grand Canyon är bara nys. Och Empire State Building är faktiskt inte så märkvärdig hon heller när man står vid hennes fötter. Toppen syns inte, bara en massa grå betong. Och vad heter hon nu...hon med armen och facklan. Jag såg henne på håll. Man ska klättra in i henne till det heliga, som i Tarkovskijs film Stalker. För därinne går alla ens önskningar i uppfyllelse.
Väl inne i Midtown kom hon i stället gående i kort-kort och cowboyboots. Kvinnan! Hon jag läste om i Bukowskis burleska epos. Vilka spiror!
Fri stolthet och totalitarism. Hennes uppenbarelse sa allt.
I korsningen mellan Lexington och 42:a låg en pub som serverade Guinness. På stopen satte jag åter mina avtryck, och det var väl också så New York tedde sig – som en travesti av Swedenborg som, när han fick frågan om hur det var i himlen, svarade att det var som i Göteborg fast bättre. Manhattan var som London, fast bittrare. En slackad kopia i fickformat. Bara det att husen var lite högre.
Men känslan av att jag hela tiden gjorde någonting förbjudet gick aldrig över. Den satt fast i fingeravläsaren på Newark.
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 30 maj 2012

onsdag 16 maj 2012

"Grand Canyon är bara nys"

Jag är svag i anden, och full av resfeber. Någon står dessutom och läser över axeln på mig medan jag skriver. Sådant är otillåtet. En författare ska skriva med stängd dörr. I alla fall enligt Stephen King. Ett ögonblick.
Så, nu har jag schasat bort åskådaren och är ensam med dig som läsare igen.
Jag är på väg till USA för första gången i mitt liv. Därav resfebern. Och svagheten i anden kan möjligen gestaltas genom denna något krokiga historia som började för ett antal år sedan då jag satte upp den amerikanska pjäsen Coyote Ugly av Lynn Sieftert. Harry Nyman hade huvudrollen. Han var nervös, liksom jag är nu. Han hade nämligen aldrig tagit sig an ett manus med en sådan textmassa förut. Aldrig så långa repliker att lära utantill.
Det var ett tragikomiskt ökendrama om den förlorade sonen som hade stuckit hemifrån för ett tiotal år sedan, men som nu kom tillbaka och upptäckte att han fått en syster som han dessutom var far till. En burlesk historia, den bästa pjäs jag någonsin stött på. Jag ska sätta upp den igen någon gång, men måste först hitta på något sätt att väcka Harry från de döda.
– Grand Canyon är bara nys. Det är inte alls vad man tror.
Så sa Red Pewsey i pjäsen, antihjälten som Harry spelade. Det gick bra. Han lärde sig all textmassa utantill.
– En liten pissebäck. En massa fruntisar som står och drömmer.
Replikerna lever kvar i mig...och bilden av Harrys frenetiska agerande. Pjäsen blev en allegori över min egen tvehågsna längtan till både livet och detta så motsägelsefulla USA. Kanske är allt storslaget bara nys.
– Det är klart. Man har ju alltid tänkt åka dit, säger han i pjäsen.
– Man kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...Grand Canyon.
En sådan patetisk rollgestalt. Han hade allt det stora inom räckhåll, men vågade inte dit. Precis såsom jag upplevt mig själv. Sitta vid köksfönstret och ha en massa åsikter om ett land jag aldrig varit i. Vilken bluff!
Jag kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 16 maj 2012

måndag 7 maj 2012

Elände skapar stort lyckorus

En saga jag brukar läsa för barnen handlar om en flicka som bryter armen och går gipsad en hel sommar. Gipset är en kliande plåga i värmen. Och inte får hon bada heller. Men när gipset tas bort utbrister hon:
– Min arm är fri! Min arm är fri!
Innan detta hade hon förmodligen inte ens reflekterat över det förträffliga med att ha en arm. Sådan är människan, även i verkliga livet.
Själv viftar jag på tårna, men tar det för givet. Som det naturligaste i världen. Däremot har jag haft fruktansvärt ont i halsen hela den här förbannade veckan, och kan inte annat än längta tills det är smärtfritt att svälja igen. Tänk att ha en fungerande hals!
Nu tycks ju många unga människor må mycket dåligt ändå – trots fungerande tår, armar och med smärfri hals. Mat och dryck finns serverat, samt god utbildning och massor av möjligheter. Ytligt sett har tillvaron aldrig varit så bra för så många.
Likväl hade NSD rubriken i förra veckan: ”Elever köar till psykologen”.
Kraven är för hårda på gymnasiet. Här har en skola med möjligheter förvandlats till en besvärlig inrättning (i andra delar av världen skulle ungdomar gråta av lycka om de erbjöds gratis utbildning med sådan kvalité).
Det här är inte första gången som det kommer larmrapporter om ungdomars illamående. Häromdagen presenterades också fakta om utbrett självskadebeteende hos högstadiebarn. Märkligt kan tyckas.
Som kontrast – och möjlig förklaring till denna paradox – står gubbarna i Fredrik Lindströms dialektprogram i SVT. De här äldre farbröderna i utkanten av civilisationen framstår närmast som utomjordingar. En gammal man berättar om en barndom där två av hans systrar dog i unga år, där han arbetade hårt i skogen redan som pojk. En vinterdag brann huset ner och de stod utblottade i snödrivan.
– Nå, hur var uppväxten då? frågar herr programledare.
– Det var roligt, svarar den äldre mannen. Allting var så roligt.
Slutsatsen har ni förstås redan dragit själva. Att det är paradoxalt med livet och lyckan.

Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 2 maj 2012