onsdag 30 oktober 2013

En erotik med kvinnan i fokus

Mitt i allt suckande i tillvaron kom jag plötsligt att tänka på Tao, och hur andefattig västvärlden tycktes anno 2013. Med alla sina ätstörningar. Alla olyckliga människor. All gråhet. Och rädsla. Ett trevande i skuggan av kommersialiserade schabloner – inte minst om hur kärleken borde te sig.
Tänk bara på alla patetiska filmkyssar, eller alla dessa amerikanska samlag under tunna lakan.
Det var då jag kom att tänka på den kinesiska filosofin, och boken jag läste som nybliven älskare i slutet på 70-talet: Kärlekens Tao av Jolan Chang.
Var den verkligen så bra som jag mindes den, eller hade mitt minne tapetserat om och förskönat alltihop?
Jag letar. Men boken är försvunnen. Kanske blev den kvar hos någon älskarinna i någon hastig kartongskilsmässa.
På biblioteket är den utlånad, men så i förra veckan kom plinget i mejlboxen. Boken har kommit!
Jag har ju hört mycket förakt uttalas om porren genom åren, och att många sökt efter den alternativa, jämställda skildringen av erotiken. Och även om Changs bok tycks rikta sig främst till män i heterosexuella relationer, måste jag säga att det är den mest fantastiska och feministiska bok om erotik jag någonsin tagit del av.
Om alla män var taoister slapp vi våldtäkter. Det är min sanna övertygelse. Den man som följer Tao har hela sitt fokus på kvinnan och hennes njutning. Och vill man certifiera detta i moderna hbtqxyz-termer får man väl läsa ”kvinnan” som ”partnern”.
Egentligen är principen enkel. För hälsa, lust och njutning ska mannen, förutom att lusta kvinnan, även lära sig att kontrollera sin sädesavgång. Han ska älska ofta, men inte ejakulera mer än kanske någon gång i månaden. Detta för att han ska kunna vara en uthållig älskare och samtidigt hålla sig frisk.
Enligt Jolan Chang växte filosofin fram i Kina under en period då kvinnans ställning var nästan jämlik mannens, men att samhället under Han-dynastin blev mer patriarkalt. I och med Sui-dynastin (589-618 e.Kr.) kom, som han skriver, det totala sammanbrottet för harmoni mellan män och kvinnor.
Förmodligen är det där även vi befinner oss, i västerlandet. Vi borde förstås göra revolt mot detta, infiltrationen av kommersiellt slafs med stereotypa idéer om eros. Det som behövs är mera Tao – harmoni, njutning och sammansmältning.

Pelle Lindblom


Publicerad på NSD Kultur 30 okt 2013

onsdag 16 oktober 2013

USA tickar som en bomb

Jag är orolig, bekymrad. Medan ekonomiska bedömare mestadels tycks ägna sig åt månadsrapporter tickar en bomb i bakgrunden. När den briserat kommer många att undra:
– Vad hände?
– Varför sa ingen nåt?
Men nu säger jag det. Så ingen kan klaga i efterhand. Att bomben snart exploderar. I USA. Och att smällen blir så stor att den skakar hela världen.
Men den här gången är det inte Al Qaida. Denna gång har stubintråden tänts av amerikanerna själva.
För turbulensen kring USA:s skuldtak är egentligen bara vårtan på vildsvinets näsa. Om USA nu löser det akuta i veckan kvarstår ändå grundproblemet. Den enorma statsskulden.
Men det är som om de flesta blundar för detta och hoppas på en söt, liten högkonjunktur som frälsning. Som i historien om frun som kommer in med sin man till läkaren och säger:
– Hjälp oss. Min man är galen, tror han är en höna.
– Vi får bota honom, säger doktorn.
– Nej, nej! Det går inte, för vi behöver äggen.
Samma logik tycks råda kring den monetära ordningen. Någonting är uppenbart galet, men ingen vill ta itu med det hela. För alla behöver...dollarn.
När ekonomiexperterna inte ens kan förutsäga det uppenbara, som den grekiska krisen, får väl jag som kulturskribent viska i kulissen. Ni får själva bedöma min trovärdighet.
Grundproblemet som lett till bugetkrisen är att staten USA länge levt på lånade pengar. Upplåningen är enorm och galopperar. Här handlar det inte om småpotatis. Om två år beräknas USA:s statsskuld vara uppe i ofattbara 20 biljoner dollar. Den motsvarar redan nu nära 100 procent av landets bnp.
Tidigare sas det att skulden inte var nåt större problem då den i huvudsak var inhemsk. Alltså att USA var skyldig sina egna medborgare. Men nu finns uppgifter om att utlandsskulden växer. Att länder som Kina och Japan numera kanske äger så mycket som en fjärdedel av skuldsedlarna.
Fast om man gräver djupare visar det sig förmodligen att allt är invävt som ett virus i alla länders banksystem. Om den lilla grekiska krisen sved, så får ni själva lista ut vad som händer när USA:s ekonomi – inom kanske tio år eller så – ruttnat helt. Betalning inställd.
Då.

Pelle Lindblom


Publicerad på NSD Kultur 16 okt 2013

onsdag 2 oktober 2013

Stjärnor som faller tungt

Jag svor en ed för länge sedan att inte skriva om tv, eftersom det ju står utanför det sanna livet att glo på en skärm och bli serverad mald lever. Men ingen regel utan undantag...eftersom jag hungrigt väntar på andra säsongen av HBO:s The Newsroom.
Serien handlar om nyhetsankaret Will McAvoy. Tv om tv, med andra ord.
Ni kanske tror att jag gillar detta eftersom jag är journalist. Men vad som egentligen fångar är skildringen av relationen chef och medarbetare.
McAvoy är osedvanligt skicklig på sitt jobb, men är ingen enkel figur att handskas med.
Det slår mig att detta måste vara ett oerhört vanligt scenario på allas våra arbetsplatser. Fast i konflikträdda Sverige hade nog Will McAvoy varit utmanövrerad och uppsagt sedan länge.
För det är ju något av ett likhetstecken, detta med att extremt kreativa medarbetare samtidigt är excentriker. Och sådana är inte så lättledda.
Tänk efter själv. Hur gick det för den där typen som gjorde ett sjuhelvetes bra jobb, men ofta hamnade i konflikt med chefen?
I åtta fall av tio, skulle jag spå, blev relationen antagonistisk. Chefen klarade inte riktigt av att handskas med `sjuhelvetes duktig excentriker´. Maktkamp uppstod, och denna stjärna hamnade till slut i någon källare, eller blev rent av kickad. I värsta fall slutade resan på en parkbänk. Ja, inte då för chefen.
Sorgliga äro en del slut för de riktigt duktiga, men lagom besvärliga.
Ära går till de chefer som kan tygla och stimulera, och har förmåga att nå funktionalitet i konflikterna.
Hur är det för dig? Är chefen din protagonist eller din antagonist?
Ledaren är upphöjd i våra hierarkiska system. Men tål hon analysen? I fiktionen står nyhetschefen Charlie Skinner bakom sin bångstyrige Will McAvoy. Men det är inte lätt. Spänningen som uppstår är vad som gör tv-dramat så sevärt.
Frågan är hur du som chef agerar: Får dina bångstyriga stjärnor blomstra, eller kvävs genialiteten med makt?
Jag skulle tro att det sistnämnda är vanligare. I värsta fall blir bara en blek och ack så lydig arbetsgrupp kvar.

Pelle Lindblom


Publicerad på NSD Kultur 2 okt 2013