Jag föräras med nyckel till ett arbetsrum och passerkort. Här har jag suttit på skolbänken några gånger, men nu ska jag byta roll och arbeta deltid som lärare för distanskursen i Kreativt skrivande.
Allra ödmjukast, en bugning. Framförallt äran att få möta människor med sug efter någonting nytt.
Efter att ha trätt på nyckeln på knippan och bekantat mig med det lilla arbetsrummet väljer jag att ta en annan väg än den närmaste ut. Korridorerna slingrar sig. Obekanta dörrar överallt.
Se där, ännu en korridor fast nu med montrar. Uppstoppade fåglar, och uppfläkta grodor i formalin. Fjärilssamlingar samsas med utställda gamla datorer från tiden då det här var högskola och den sådda jorden runt husen ännu inte hunnit bli gräsmatta.
Men genom korridoren passerar också mängder av ungdomar som under denna termin bespetsat sig på att lägga manken till för de högsta studierna i livet.
Ändå är det här en väldigt isolerad holme, tänker jag. Det är inte alls som i Uppsala – eller i Umeå för den delen – där hela stan smittas av aura filosofia, den sprudlande ungdomligheten och kunskapstörsten. Näe, nere i centrala Luleå är det då totalt osynligt. Universitetet ger sig inte till känna en centimeter bortanför rondellerna nedanför Mjölkuddsberget.
I pressutskicken och reklamen får man intrycket av att Luleå tekniska universitet kämpar på. I tid och otid, och i allehanda propåer slår man sig för bröstet.
– Vi är världsledande!
Så står det jämt. Sedan nämns en radda med samarbetspartners av rang. Och gamla industrigubbar promoveras till hedersdoktorer.
Men i rulltrapporna på Smedjan, eller i kommunhusets korridorer verkar det som om ingen riktigt bryr sig. Vadå världsledande!? Så är det väl med bonden i Bensbyn också. Han är väl också världsledande...på att odla potatis på sin speciella åker, och han vet hur traktorn kan jävlas ibland.
Däckfirman vid Örnäsrondellen är också världsledande...på att byta till sommardäck när det beger sig efter dubbad påskhelg.
Men att stålet i skruvarna, och att kopplingen i växellådan är utvecklade på Ltu, det hade vi förstås ingen aning om. Eller att flera nu framgångsrika författare har fått sin skrivarskolning här, det hade vi heller inte reflekterat över.
Som om det på Porsön fanns två anstalter, bara det att den ena hyser studenter i tusental, och att dess murar är osynliga.
Jag stirrar en stund på en uppstoppad uggla, vänder sedan på klacken och letar en utgång. Tänk att man så lätt går vilse här.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur sept 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar