Gässen flög över stugtaket i formation, och jag tänkte plötsligt på Descartes. Han hade inga höga tankar om djuren direkt, utan föreställde sig att grisens skrik inte hade någon egentlig koppling till verklig smärta, utan var mer en slags reflex.
Nu var gässens beteende så påtagligt och nära. Det tjattrades, och speciellt då en av fåglarna föll ur den vackra V-formationen föreföll det som om det utbyttes ett inferno av kommentarer.
– Skärp dig nu Karl-Bertil!
– Se till att komma rätt för en gångs skull.
– Lisa! Din flank driver tre grader utåt. Rätta in en smula och öka farten en aning.
Så såg det ut. Det var så jag uppfattade passagen. Egentligen var någon annan tolkning inte möjlig.
Och det var nu jag tänkte på Descartes och att filosofin haft allt för lite intresse för djurens intelligens. För inte kunde man väl med något förnuft i behåll påstå att gässen bara hade V-formationen i generna, som en reflex. I sådana fall var vi inte ett dugg bättre, vi människor där nere på verandan under detta skeende. Självklart tränade fåglarna inför höstens avresa söderut. Beslut måste fattas om hur flocken ska göra med den oförbätterlige Karl-Bertil, och hur långa skift Inga-Lill ska orka med i täten. Hon är ju ändå bäst på att leda.
Tidigare hade vi också haft sommarhöns. Och hönan var väl klassad som det mest korkade djuret av alla.
Men en dag då vi kom hem från stan var allt i en enda röra. De hade fått ströva fritt under dagen med dörren öppen till hönsgården. Normalt gick de alltid och la sig självmant vid åttasnåret på kvällen. Men denna afton var hönsen oroligt utspridda över hela tomten.
– Uppror i hönsgården, tänkte vi och stängde in varelserna.
Morgonen efter var alla utom två slaktade av mården som grävt en dold gång in till hönshuset.
De två överlevande, som tidigare kacklat sig förskräckta så fort jag kom i närheten, bytte nu helt sida och närmade sig mänskligheten. Även denna gång var det så uppenbart att de liksom tänkt till och bytt lojalitet. Att de dragit slutsatsen att mården var hotet, inte människan. Så fort mänskligheten vände ryggen till knallade en av dem in genom ytterdörren och gömde sig under köksbordet.
Beteendet hade varit otänkbart i "livet före mården".
Uppenbarligen har även en höna sin intelligens. Min enda slutsats, utan att vara någon naturromantiker, är att Descartes och hans polare får tänka om.
Och kära gäss – lycka till med er komplicerade kommunikation, och er avancerade formationsflygning. Välkomna tillbaka nästa sommar.
Pelle Linblom
Publ. i NSD Kultur sept 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar