onsdag 29 maj 2013

Grekland förblöder

Κλειστά για την καλή. Stängt för gott. Såna skyltar kom upp allt oftare för nåt drygt år sedan. I konkursernas land. Snart befarar jag att skylten spikas upp redan i tullen.
För ett år sedan skrev jag om min oro för det sargade Grekland.
Förresten var det redan för sex år sedan. Krisen startade för länge sedan, allt var så uppenbart. Men ändå verkar det inte ha gått in i våra svenska skallar att hela södra Europa blöder.
Nej, förresten. Varför bry sig i det? De får väl skylla sig själva som inte arbetar och betalar skatt.
Minns min vän Labros Bratopuolos som med stor indignation förbannade mig för att jag hade lämnat lampan tänd i sovrummet.
– Vad gör du egentligen?
Så sa han på allvar för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilar. Men nu har många lampor slocknat för gott. Maria, Maria...
– Det är verkligen trist. Jag jobbar på en resebyrå i över nio timmar varje dag, lördagar också. Min lön...400 euro!
Sporadiskt lyckas jag hålla kontakt med Maria Tsimeridou som skickar rapporter från betongens Aten, om människorna. Inte såna där rapsodiska tv-nyheter där vi i 12 sekunder får se någon plakatdemonstration och sen nån gubbe i parlamentet. Det enda media verkar ha lärt oss om krisens Grekland är att det finns någonting som heter Syntagmatorget.
– Sanningen är att jag är väldigt oroad. Det tycks inte som om någonting bra kommer att hända här, säger hon.
Råd med egen lägenhet? Ha! Skaffa barn? Ho! Den heltidsarbetande sover på en madrass hos en lite bättre bemedlad vän som hyr ett kyffe.
– Min bror är arbetslös och min syster har inte fått lön sen i julas...
Vår älskade blöder. Det är så jag betraktar henne, fröken Hellas.
Och här hemma oroar vi oss för räntan. Eller att mjölken ska surna i kylskåpet.
Och då har jag inte nämnt de hemlösa, eller pensionärerna, eller arbetslösheten.
Det här är ingen saga. De är människor, våra grannar i söder. Nån jävla ordning får det väl vara i en europeisk gemenskap.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.

Pelle Lindblom


Publicerat på NSD Kultur maj 2013

onsdag 15 maj 2013

Hjärnor besatta av köpdjävulen

Relationer är viktiga. Jag hörde till och med en rik gubbe krypa till korset på ålderns höst. Försoningens hand sträcktes ut till gamla vänner. Han hade insett:
Det är tillsammans med andra som vi blir till. Bara med nära band till människor blir vi rika på riktigt.
Egentligen började jag grubbla över detta under LUBU, förra veckans barnteaterfestival. I pjäs efter pjäs kunde jag både direkt och indirekt ana en tematik. Barnet var till synes rikt på prylar, men ensamt och utan nära relationer. Inte minst syntes detta i Suzanne Ostens pjäs Flygräddare där vinglösa barn i föräldralöst tillstånd flög vilse i solstormen.
– Vad vill du ta med hem? frågade också Maurits Elvingsson publiken i pjäsen Om vi kunde gå hem till mig.
– iPad, Wii, Nintendo! ropade barnen.
Pjäsen hade ju en ganska vacker läsart – med teaterscenen som ett meditativt rum med budskapet att våra önskningar lika gärna kan få finnas i bröstet. Men hur nå barnen med metafysikens väsen när de bara ropar:
– iPad, Wii, Nintendo...
En djärv slutsats: Våra barns hjärnor är besatta av köpdjävulen. En hel generation matad med prylar. För att inte tala om all institutionell välvillighet som de omgärdas av. Barnen omringas hela uppväxten av anställda riddare i olika skepnader. Men dessa beskyddare sadlar av sina hästar, låser in sina lansar och går hem klockan 18.
Resultatet av all denna välvillighet verkar ha blivit existentiell tomhet och olycka, åtminstone som den antyds på teaterscenen (och för den skull även i en hel drös med socialantropologiska utredningar). Ungarna har allt, men mår skit.
– Hon fick en glass. Jag vill också ha!
– Hos Maja har de Wii. Kan inte vi också skaffa det?
– Pappa, jag vill ha en iPhone 5. För det har nästan alla i min klass.
Där hamnar barnen, i jämförelsens fälla. Att ha...och att ibland ha mindre. Men att aldrig ha någonting på riktigt. En relation.
Minsta reella motgång i livet blir till en katastrof.
Kanske övertolkar jag en aning, men gissar ändå, att det är hit vi är på väg.

Pelle Lindblom



Publicerat på NSD Kultur maj2013