onsdag 20 april 2011

Kompostera det dåliga samvetet

Så ondgjorde sig förståsigpåare över den västerländska människorasens lättsinne, nu för att hon slängde bort alldeles för mycket mat. Tonvis med grånade, men fullt ätbara, korvbitar hamnade i komposten. Gulnade salladsblad kom aldrig ner i matsäcken. Och överflödets slöseri blev i debatten ännu ett bevis på hur vi tär.
Samtidigt satt Darwin och glodde i smyg på mig hemma i mitt kök.
Allt började som ren diskbänksrealism. Ända sedan mina barn var små har jag nämligen kunnat iaktta ett mycket märkligt fenomen. Gröt och bröd, köttbullar och gurkskivor. Allt har jag serverat på prydliga fat. Men jag svor alltid i efterhand, klagade jämt på barnen för att de spillde så förbannat mycket. Halvätna mackor, skinkskivor och leverpastejbitar låg alltid och skräpade på golvet efter frukost.
– Ve och fasa! Vilket slöseri! Är ni människor eller är ni bananer? Det här är ju värre än på Skansen som ni dräller, skrek jag.
Allt med hänvisning till ännu en artikel i tidningen om det västerländska slöseriet. Kompostpåsen blev överfull än en gång.
Jag lekte med tanken att servera golvresterna på prydligt fat till nästa måltid. Men så hjärtlös kunde jag bara inte vara. Till lunch hände samma sak. Köttbullar och makaroner. Halva portioner på golvet. Jag kryper på knä med disktrasan under köksbordet.
Men när jag reste mig slog jag huvudet i bordsskivan. Jag svor. Darwin hade rätt! Mina barn strävar naturligtvis bara efter överlevnad. För hur i hela friden ska en liten unge som knappt kan prata få svar på den viktigaste frågan av alla: "Lever jag i en sfär på gränsen till utarmning?" Barnet måste få något slags besked om morgondagens potentiella hunger. Naturligtvis kastas hälften av maten på golvet. "Får jag nu en smäll i huvudet, och tvingas äta upp resterna lever vi i nöd." Kommer däremot ny mat till lunch är troligen överflödet vettigt, en abundans som kan rädda liv i bistra tider.
Precis så resonerar även den vuxne. Man odlar alltid lite mer potatis än man behöver. Överflödet är missväxtens livförsäkring.
Kompostera västerlandets dåliga samvete! En lite större potatisåker än nödvändigt. Självklart! Riktigt korkade vore vi annars.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur april 2011 

onsdag 6 april 2011

Dog på afrodans av en överdos aspartam

En kort resumé: Vi berikades alltså med begreppet "en personal", opersonliga ickepersoner...offentliga sektorns zombier som vällde fram längs allehanda korridorer.
Fortsättning följer nu...och lyder som sådan att det också fanns en svensk stolthet. Den gjorde succé på flera håll, och tillhörde alltid systemet. Systemet i sig, för att göra det hela tydligare. För visst hade vi lite till mans rest världen kring och mött andra typer av stoltheter. Andra folk kunde vara stolta över sin mat, sin moral och sina handlingar. Men svensken var mestadels eller alltid stolt enbart över systemet. Inte för sig själv. Inte för det egna jaget. Inte för sina lösta gåtor. Eller husmanskosten.
Hon den svenska dansade afro på tisdagskvällarna. Bara för att ta ett exempel. Svenska danser – blaha, blaha. Salsa gick an det med, men snoa är en skymf.
På den svenska fronten var det systemet och dess "en personal" som visste bäst. Socialtjänstens experter visste mer om barnuppfostran än vad föräldrarna gjorde. Här visste man, ack ja, mer om livet överhuvudtaget. En personal är, för övrigt, professionell och kunnig utöver det normala per definition. Ämbetet står över allt annat, in veritas.
Men jag ska säga eder, det finns idioter överallt!
Efter fem minuters läkarbesök vet doktorn mer om din kropp och dess reaktioner än vad du gör. Försäkringskassan vet mer om ditt människovärde än vad du gör. Läkemedelsverket vet nästan allt om vaccinets effekter. Och på flygplatserna röntgar Luftfartsverket väskor på jakt efter nagelsaxar för att sedan tillhandahålla tjugo centimeter långa knivar en trappa upp i restaurangen.
Men idiotin var inte det mest allvarliga. Värst av allt: Troheten till systemet gjorde att vi ingenting visste om lyckan. Ingenting visste vi om vart vi var på väg som människor. Och vilka värderingar vi skulle ha, det kunde ju lika gärna bestämmas av en byråkrat på länsstyrelsen.
Baroner och kungligheter smällde inte så högt här i norr. Däremot stod politrucken högst i kurs, som nåt slagg efter gammelkommunismen eller socialdemografins svenska mellanpolitik. Sju till åtta brödskivor om dagen, men se upp för akrylamiden och aspartamet. Berit kan få hicka på afrodansen och dö på fläcken av en överdos sötningsmedel.
Så hade ännu några villfarelser nästlat sig in och gjort tillvaron lika ansvarsfri, zombiefierad och avpersonifierad som alltid.
Själv kände jag mig allt mer trött, eller rent av bara blasé.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur april 2011