onsdag 25 juli 2012

Rumpan och snorren mitt i gatan

Jag har varit skogsman nu i många veckor. Häromkvällen åkte jag till stan för några ärenden, men hade ingen aning om att det var så illa. Speciellt som det talas så vitt och brett om hur vi ska locka turister till "vår fina landsända".
Vid Malmudden mötte jag en ambulans med blåljus och sirener. Här har hänt en allvarlig olycka, tänkte jag. Med journalistgenen aktiverad gjorde jag en u-sväng och följde efter.
Men det var bara ett vanligt droglarm. På en parkbänk där bakom parkeringarna satt en överförfriskad yngling och hängde med kroppen över sig själv. En överdos. Av alkohol...eller någon annan substans.
Arkitekterna ritar skisser på romantiska bostadsområden med lummiga björkar och människor som promenerar och ibland sätter sig för att vila i den skira eftermiddagssolen. Men i Luleå...är parkbänkar tydligen till för fyllon.
Utanför Färjan i Norra hamn pågår ett stort slagsmål. Vi borde döpa om stället till promilleviken. Längs Storgatan är promenadstråken vingliga. Se där! En spypöl. Och en tom ölburk rullar i blåsten.
Jag åker sedan till mackarna vid rondellen på Örnäset för att fylla mina båtdunkar. På väg därifrån tar jag mig dock inte ut i korsningen. För mitt i gatan står en oerhört berusad ung man. Han böjer sig ner och ser ut att försöka plocka upp någonting. Rörelserna är väldigt långsamma och trevande. Livremmen är hemma eller bortglömd. De hängande byxorna är så slappa att de dråsar ner till anklarna. Även kalsongerna följer med. Och eftersom han samtidigt böjer sig ner kan jag nu ingående och gratis skåda rakt in i hans bleka röv.
När han reser sig dinglar snorren fullt synlig. Men han verkar ännu inte ha upptäckt vad som hänt. För när han går iväg fastnar ju fötterna i byxbenen och han dråsar framlänges ner i backen.
Hoppas ingen turist ser det här...eller råkar sätta sig på någon parkbänk. Det är inte ens helgdag. Fy, ett sånt jävla fylleslag! Hutlös drogkultur!
Min hemstad. Är det ingen annan än jag som skäms?
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 25 juli 2012

onsdag 11 juli 2012

För en handfull dollar

Det här är en av fyra krönikor i en svit från The Big Apple - New York - och för att kunna greppa kronologin gör man klokast i att börja med "Grand canyon är bara nys" från 16 maj 2012 och läser sig uppåt.

Så farväl då du stolta, vackra skönhet med gyllenbrun hy och rödmålade tånaglar. Jag saknar dig för evigt eftersom vi aldrig möts igen.
Ja, det tog liksom slut här i mötet med vår gemensamma antagonist, den där självutnämnda FBI-agenten som hotade att konfiskera minneskortet till min kamera.
– Vad är du egentligen ute efter? Fotografera flickor?
Så hade han också frågat.
Ja, varför inte!?
– Finns något bättre motiv?
Men det betraktades förstås som suspekt fastän jag, om sanningen ska fram, faktiskt hade inriktat mig på att fotografera NY-bornas ben. Därtill fanns två skäl. För det första var de som mest uttrycksfulla (om man bortser från de stolta, tjusiga kvinnorna – de med vackrare hudfärg än min). Men jag hade också fått för mig att ben var mest oskyldigt att plåta.
Som jag sagt tidigare: känslan av att jag hela tiden gjorde någonting olagligt bet sig fast.
Fast den där självutnämnde FBI-mannen hade det nog inte så lätt han heller. Förmodligen kom han från Smallville, ni vet som i de där amerikanska dystopierna till filmer där småstadsmoralen liksom svämmar över och blir till någonting helt annat än det var tänkt från början. Det var inte förrän nu, när jag var här, som jag insåg hur samhällskritiska dessa epos egentligen var – och inte då bara mot prydheten i frihetens högborg. Det handlar om voyeurismen också. Sedan Charles Bukowski, sedan totalitarismen.
Och porrindustrin. Innehöll inte också den en slags samhällskritisk satir med sina vulgäriteter? Som ett hånflin mot den kristna puritanismen. Jag kunde inte låta bli att tänka även så.
Jag väntade mig att en polis skulle komma fram till mig och undra:
– Vad antecknar du?
Var vänlig och lägg ner pennan och sluta upp med de där stipuleringarna. Det kan skada vår integritet. Och sedan:
– Have a nice vacation. Men gör inte om det.
Sedan gav jag några dollar i dricks till den gäspande pickolon som tagit hand om min väska, och tre dollar även till receptionisten för att hon ringt en taxi. Och till sist en helkroppsröntgen på Newark.
Pelle Lindblom


publc. på NSD Kultur 11 juil juni 2012