onsdag 24 juli 2013

Gud så jag skäms

Fördelen med att ha passerat 50 – brukar jag säga – är att man slutar skämmas. Men gud så jag skämdes.
Kvällen var ljum och vacker. Över 20 grader varmt, och lyckan satte sig i kroppen. En månghövdad publik på Kläppenteatern i Boden satt på teatern i väntan på premiären. Utanför fanns ett litet område där det såldes  förplägnad. Några hade köpt sig ett glas vin eller en öl och tagit med sig till platsen i gradängen.
Plötsligt dyker en kvinna upp på scen och förkunnar:
– Ni som dricker vin eller öl måste genast gå ut till serveringsområdet. Alkoholtillståndet gäller bara där.
Men herregud du gamla och fria land i Norden! Låt folket ta en bärs. Jag kunde riktigt se framför mig hur gråklädd representant från Länsstyrelsen  inspekterat och tydligt förklarat de rabiata svenska reglerna. Inget rödtjut utanför avgränsat område!
– Jag skäms, sa jag till min bänkkamrat. Hoppas att ingen turist från utlandet är här.
Nej, folk ska inte få vina hursomhelst.
Jag spelar ju i rockband, och tidigare i somras var vi på Klubbviken. En lika fantastisk kväll.
– Men folk får inte dansa.
Ja, det sades med viss ironi. Men det var faktiskt sant. För kvällen, som för övrigt var mycket städad, hade det inte inkallats någon säkerhetsvakt. Och reglerna föreskrev:
– Är det dans ska det vara vakt.
En folkpolis. Alla sket i det där och dansade i alla fall. Men vad är detta för ett frihetens land egentligen? En sådan överbyråkratisering. Totalitärt så det förslår. Kontrollera folket!
Och etter värre blir det. Hörde ni? På Almedalsveckan klev en annan grå byråkrat och professor i straffrätt fram, Madeleine Leijonhufvud, och föreslog att föräldrar som dricker inför sina barn ska straffas. Böter! Fängelse! Gärna med ett angiverisystem. Grannar får anmäla. Gå i fängelse utan att passera gå. Eller så får vi inrätta spritis. Där får barnen vara bland nykteristbyråkrater medan föräldrarna tar en fredagsdrink. Jamen så vansinnigt.
Ingen folköl vid grillen. Vad hade hon månne tänkt sig för promillegräns?
Som jag skäms.

Pelle Lindblom

 

Publicerat på NSD Kultur 130717

onsdag 10 juli 2013

Hatet mot Aristoteles

Det var en gång en sån där sommarkväll då man på chans stoppar in en obekant film i spelaren och hoppas på det bästa.
Filmen var Bröllopsfotografen av Ulf Malmros som egentligen är alldeles utmärkt i sitt upplägg. Landsortsgrabben hamnar i storstadens överklass och blir impad. Ungefär som jag tänker mig prins Daniel från fagra Ockelbo. Bara det att vår protagonist möter en hjälte som visar honom bourgeoisiens förljugenhet.
Denne hjälte offrar sitt liv för konsten. Kvar står bröllopsfotografen, mogen att göra uppror mot den rike mannens lögner – helt i enlighet med Aristotelisk dramaturgi.
Uppgörelsen är nära. Det gäller bara för vår huvudperson att verkligen förstå det vi förstår – nämligen att hans nya liv bygger på ett enda stort packe lögner.
Men på något sätt smiter han ut bakvägen – på hjältens begravning till råga på allt. Läsarten faller nu snarast under rubriken: ”Ja, ja, lite lögner har väl ingen dött av.” Och hela konceptet ramlar mellan golvtiljorna, ner i spånet bland musskiten.
Vadan detta? tänker jag och stänger av tv:n.
Då slår det mig att det inte är första gången nutidens berättare spiller förakt över Aristoteles och den mångtusenåriga berättartraditionen. Som jag redan sagt, på teatern möter jag det gång på gång.
Även när jag undervisat på universitetet i Kreativt skrivande verkar många studenter lida av Aristotelisk allergi. Flertalet liksom skruvar sig. Nej här ska inte skrivas med ”rabiat struktur” som en av adepterna uttryckte det.
”Jag vill skriva fritt.”
Resultatet blir sällan bra. Knappast aldrig. Av samma anledning som vi inte ids skratta åt en historia som börjar med poängen. Hjärnan får helt enkelt ingen berättarorgasm.
Varför detta uppror mot dialektiken? Okunnighet, eller berättarens lathet? Ibland kanske det är så. En annan teori jag har är att den unga generationen helt enkelt missförstått principen eftersom de tittat för mycket på amerikansk slaktaraction. Klassisk struktur, men förutsägbart.
Det finns en längtan efter någonting nytt. Visst. Men lösningen är knappast att bara frångå dramaturgin. Sådant väcker ingen död get.

Pelle Lindblom


Publicerat på NSD Kultur 130710