torsdag 27 december 2012

Soctanterna den nya vargen

I sinnlig bemärkelse stod jag på bryggan. Som Walt Whitman i Leaves of grass: "Jag ska gå ner till stranden, stå naken...och utan förklädnad."
Man blir aldrig mer människa än så.
Men det blev hösten då mycket rasade samman. Mitt i veckan, någonstans i skarven till oktober, stod jag i foajén till socialkontoret och höll en liten flicka i handen. De skulle prata, var det sagt. Handen var len och modig. Jag ledde henne till ett rum med minst fyra tanter. Soctanter. Det heter så. Polisen kom. Och sen såg jag henne aldrig mer.
Jag stod med tom hand.
Myndighet beslutar, och barn tas utan varför. Sekretess. Socialtjänst med polisiär befogenhet, men utan skyldigheter.
Jag började skaka. Trodde att jag frös. Åkte hem. Tog ett varmt bad. Men jag skakar fortfarande, fyrtio dagar senare.
I går kom en polisbil och gjorde en annan hämtning. Jag såg på, och jag kände även dessa inblandade. Började tycka att tvångsomhändertagandena duggade nog så tätt. Paragrafernas yxa var trubbig. I båda ändar.
Även mina barn blev rädda. De sa det inte högt, men jag såg det på deras andning. Det var inte vargen som tog barnen numera, som i sagorna. Nej, det fanns en modern, effektivare variant. Soctanterna.
Jag tyckte plötsligt synd om poliserna. Nyktra skarprättare.
Liemannen tog den tredje. En god vän jag försummat.
Jag slutade ta varma bad.
Skolan skickade hem lappar. Någonting saknades kanske i en kryssruta.
Proklamation via skolverket: vaccination mot livmoderhalscancer. Men det är förstås frivilligt.
Så jag googlar. Institut och studier. Influensan i färskt minne. Och det blir alldeles för rörigt. Finns inte plats för mer då jag skakar hand med ännu en vikarie.
Nya människor, präktiga nykterister kontorstid. Men kanske blir de stupfulla på lördagskvällen i skymundan. Jag såg det på stan, precis innan snön föll. Blåsten hade skramlat ihop högar med öl- och spritflaskor i ett hörn på Kyrkogatan. Folket super som fan på helgerna. Eller som en annan poet sa i fiss moll:
"En dröm om en bättre värld som de sedan pissar ut".
Sjung med nu allihop!
Pelle Lindblom

publicerad på NSD Kultur 12 dec 2012