– Det var en personal med på besöket.
Så hörs någon säga i radion apropå debatten om fosterhemsbarnen som pågått den senaste tiden.
En personal.
Det slår över i mitt nervsystem.
All denna "en personal". På dagis. I skolan. På Försäkringskassan. I vården. Hos fosterbarnen. Överallt en personal eller två.
Det var inte en människa med namn och identitet som det refererades till, utan precis som citatet avslöjar: en personal.
Denna "en personal" saknas, är sjuk eller har gått hem. Jo, en personal har nog gått hem. En avpersonifiering av personan. I begreppet finns dessutom en inbakad övertro på den byråkratiska medmänskligheten. Men hon är helt anonym, men kan enligt utsago rädda kvalitén. Hon den omärkta.
– Vi behöver mer personal.
Så hörs ropen skalla. Kommer det bara fler av denna opersonliga ras så ska nog allt lösa sig.
Jag går nerför trappan, möter barnen till frukost.
– I dag barn! tillkännager jag. I dag är jag inte längre er pappa personifierad, utan en personal.
Chefer gömmer sig på dolda styrelsemöten. Tänk om man skulle ta och förhandla fram lite extra pension till sig själv.
Vi anställer en personal också som kan ta hand om skiten.
Man bävar inför sin egen ålderdom eller sjukdom. Skiftbyte i människofabriken. I dag är en personal sjuk. Vi tar in en vikarie. En vikarierande mig själv ur poolen. Ur reservfabriken.
En lapp på dörren. På dagis i dag, en vikarierande personal. Ordinarie personal sjuk.
– Just det barn! God morgon. Det är ju jag som var en ny personal som börjar i dag, en vikarierande visserligen. Men har vi tur så blir jag permanent opersonligt personifierad i staben av apersonal. Till och med brödrosten är utbytt i dag, mot en annan en som bränner brödskivorna.
Titta! Mamma är också "en personal".
Eller så är det neddragningar. Färre av en personal, opersonliga ickepersoner...offentliga sektorns zombier väller fram längs Storgatans mest blåsiga hörn. Vi demonstrerar för mer personal till allehanda opersonliga omsorger! Och ut ur stadshuset strömmar en personal. Busschauffören är inte ens en busschaufför längre. Han är en personal på schemat denna onsdag. Liksom Berit som går på skiftet på akutmottagningen i kväll. Förlåt, Berit har ju inget namn. Hon är ju en personal. Ny doktor blir det nog också, även om en upphöjd sådan ännu inte blivit degraderad.
Hur som helst: så går det till när villfarelser nästlar sig in och gör tillvaron helt ansvarsfri, zombiefierad och totalt avpersonifierad.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur mars 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar