fredag 16 mars 2012

Greklands sak är vår

Det blev nästan som i Kalle-Anka. En spikad planka tvärs över dörren till restaurangen och en skylt: Κλειστά για την καλή. ”Stängt för gott.”
Grekerna älskade sina tavernor. Dit gick hela familjen för att roa sig mitt i intigheten. Allt var dock redan i imperfekt. Intigheten var visserligen kvar. Men familjerna hade lämnat tavernorna för flertalet år sedan. Den här krisen startade ju inte i förrgår, om nu någon trodde det.
 
- Everything up up up...
Så mässade min vän Labros Bratopuolos hemma på Spetses med stor indignation och förbannade mig för att jag hade lämnat sovrummet utan att släcka lampan efter mig.
– Vad tror du egentligen?
Så sa han. Jag var inbjuden i hans hem, och jag hade svikit honom. Han var faktiskt arg på riktigt för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilars dans.
Jag lämnade aldrig tänt mer. Och detta var för fem år sedan.
Så inte var det här någon strip ur Kalle-Anka, möjligen som en modern Askungesaga där Maria Tsimenteridou klev ur yllefilten hemma i Kozani, tog av sig raggsockorna och begav sig till det sargade Aten för att söka jobb.
Där hamnade hon i förra veckan på Greklands motsvarighet till Telia på intervju, men förstod ganska snabbt att tjänsterna redan var bortlovade till chefens släktingar. Eller också var det någon annan typ av nepotism eller korruption bakom det hela. Än en gång var allting fejk.
Skit samma förresten. Heltidsarbete för 500 Euro i månaden. Grekernas minimilöner förskräcker. Vilken svensk skulle gå med på 4.800 kronor i månaden!?
Jo, om priserna varit i fas med löneläget. Men nu kostar faktiskt en liter mjölk omkring 1,30 € i Hellas fagra butiker. Här hemma där jag handlar kostar den vita saften mindre än hälften.
Uteliggarna blir fler för var dag. Nu – i presens – ligger även utblottade familjer med barn och värmer sig med tidningspapper som madrass i väntan på våren. Prognosen för Thessaloniki i natt – 5 grader och regn.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.

Pelle Lindblom
Publicerat i NSD Kultur 7 mars 2012

måndag 5 mars 2012

Vädjan från vänner i Grekland

Ett brev damp ner från Grekland. Ni kanske minns henne från i somras, den unga Maria på Karpathos då allt var varmt, branterna osedvanligt många och en burk tonfisk kostade 20 spänn i grekaffären. Då fanns ett hopp.
Nu sitter hon med tjocksockar inlindad i en filt hemma i Kozani. På bilderna hon skickat med syns snödrivor, nästan lika höga som här. En osedvanligt kall vinter.
– Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit tidigare, men jag har varit tvungen att åka runt på en rad jobbintervjuer. Dock utan framgång, tyvärr.
Samtidigt här hemma i Sverige, rapporter om tårgasdimma i Aten. På bilderna ser man inga ansikten, bara människorna på håll. I tv står svensk reporter på hotellbalkong, som om detta vore Bagdad under USA:s attacker. Ännu ett möte mellan ministrar.
Ju mer jag läser i brevet, desto mer inser jag allvaret för Maria och hennes vänner.
– Det blir bara värre.
Hon berättar hur rika roffar åt sig samtidigt som arbetslösheten äter sig in i samhällskroppen.
– Vi unga får betala priset. Vi är fulla av oro, panik och stress. Jag ser fler och fler hemlösa på gatorna. Det är orättvist. För ingen av oss har varit korrumperade.
Självmorden ökar. Och hon hör dagligen talas om någon i bekantskapskretsen som förlorat jobbet.
Här hemma uttalar sig Anders Borg rakryggat än en gång. Han är orolig för att krisen ska smitta av sig på övriga Europa. Underförstått – jag begriper det nu – han värnar girigheten. Svensken och tysken sitter med krampaktigt grepp om sina medelklassbesparingar i räntefonder. Och inte f-n ska väl vi behöva betala för att ett gäng klantiga greker levt över sina tillgångar!?
Så tänkte jag också först, men förstår nu allvaret. Att en hel generation landsmän i mitt älskade grannland vid Medelhavet är på väg att offras, medan Anders Borgs och de andra experternas språk är egensinnets. Ingen tanke på solidaritet. Bara hot om repressalier om inte grekerna offrar ännu mer. Risken är att landet hamnar i en farlig repression.
Grekernas sak borde vara vår. Priset är för högt. Jag förstår nu Maria.

Pelle Lindblom

Publicerat i NSD Kultur 22 feb 2012