Teater
Mitt liv i rörelsen – eller varför är bukfetma viktigare än internationell solidaritet?
Manus: Maria Niemi Börner
Regi: Pär Blomkvist
I rollerna: Maria Niemi Börner och Andreas Brorsson
Lillan i Luleå 31/8 2011
Det kom e-post här om månaden, någon gång i vintras, adresserat från en kamrat långt borta i ungdomen. Jag minns henne som Maria Andersson, en go tjej som jag till och med hade pussat i tonåren. Kommunalrådsdotter var hon dessutom. Men livet hade gått vidare, nästan vilse med alla sina kapitel. Nu hette hon Niemi Börner och bodde på nåt ställe som hette Skogås – Långtbortistan eller motsvarande. I meddelandet stod det att hon satt upp en pjäs, och att jag var omnämnd i den.
Min rädsla var omedelbar. Mitt förflutna i SSU skulle komma upp till ytan, som ett slags avslöjande av gamla försyndelser. Ett livstrauma med röda flaggor och radikala demonstrationståg. Krav på rättvisa. Lägg därtill konspirationsteorier riktade mot de principfasta SKP-arna. Politiskt ungdomskäbbel och unkna källarlokaler dök också upp i minnet. Stencilerade protokoll med paragrafer. Flygblad, sprayade banderoller och slagord som "Boman till månen – enkel biljett". Eller så var det mina tonårskyssar som skulle och recenseras.
Denna kväll skulle jag få svaret då Maria med det nya efternamnet återvände till hemstaden för att spela några föreställningar av pjäsen Mitt liv i rörelsen – eller varför är bukfetma viktigare än internationell solidaritet?.
Hon har en nästan Gudrun-Schymansk framtoning. Tydliga r som i "ty interRRrnationa-a-a-len".
Socialdemokratin rannsakas, skulle man kunna säga. Maria Niemi Börner berättar om sin uppväxt i ett socialdemokratiskt hem – så socialdemokratiskt att när familjen var på campingsemester på Öland så åkte pappa Sigfrid till Kalmar för att tanka. För på Öland fanns ingen OK-mack. Ungefär så rullas historien upp, med fasta principer och rop som skalla med krav på utbyggnad av Kalixälven och uranbrytning i Arjeplog.
– Ja, allt var kanske inte så genomtänkt, säger hon i röd klänning på scenen med de röda fanorna i bakgrunden.
Sedan sjunger hon arbetarrörelsens sånger, en efter en. Och jag börjar plötsligt minnas de där konferenserna och mötena. Det är bara att erkänna. Jag var också där, även om allt konstigt nog känns som en stor och undanträngd villfarelse. Första versen på Internationalen kan jag fortfarande utantill, upptäcker jag, och kommer samtidigt ihåg hur man under refrängerna skulle hålla i någon obekant, kallsvettig hand och sträcka upp den mot skyn. När är det comme-il-faut att släppa, hade jag tänkt så intensivt att pamfletterna försvann.
Det här är alltså en berättelse om slagordens tid. I den här versionen växer en motsträvig ton fram, i vart fall som jag uppfattar det. Sagan är inte speciellt vacker i undertexten, även om det finns en längtan tillbaka till parollerna och känslan att tillhöra någonting större, den goda idén om en bättre värld. Men slagorden och verkligheten hängde inte samman. 1970-talets socialdemokrati i Luleå beskrivs här som en mansdominerad röra där rostiga gubbar från Metall styrde det mesta.
Men här finns också en samtidskritik som biter. Anno 2011 är vi konsumenter i stället för aktivister. Friheten är att kunna handla vad man vill. Ropen skalla, platt-tv åt alla. Allas rätt till ett nytt kök. Kompenserar gör vi genom att sopsortera och skänka en hundring till Läkare utan gränser.
– Nu bantar vi, pyntar och bygger trädäck, säger Maria Niemi Börner.
Och jag ramlar baklänges eftersom jag så sent som i förra veckan drog i sista skruven i det impregnerade virket utanför ytterdörren till stugan.
Det här handlar alltså om mig! Och jag är köpt. För vart tog den underbara idén om gemenskapen vägen!?
Sedan berättar hon närmast ömsint om hur hon då var kär i Pelle från SSU i Gammelstad. Jag rodnar i salongsmörkret. Minnet av en kyss, att vi blev ihop på ett SSU-läger, och att vi mellan kyssarna pratade ekonomisk demokrati och att kapitalismen var roten till det onda.
Fast hade vi inte en alldeles för överdriven tillvändhet mot det institutionella? frågat jag mig samtidigt. Var det där verkligen jag? Varför denna enorma förtjusning i de politiska systemen? Och om det var jag som tog initiativet till den där diskussionen om ekonomisk demokrati, ja då ber jag så här i efterhand om ursäkt. Mellan kyssar finns bättre samtalsämnen. Eller också finns det en politisk erotik som blivit bortglömd.
Fackeltåget från 1973 förefaller hur som helst väldigt långt borta. Och unge herr Andreas Brorsson som under showen stått för de musikaliska klangerna och mestadels suttit tyst bakom pianot säger plötsligt:
– Var det inte lite som i DDR?
Ja, handen på hjärtat, nog var det lite DDR i det där med Televerket. Och utanför Systembolaget stod ultrakommunisterna från SKP och delade ut flygblad – till stöd för Pol Pot!
Vilken blek historia, du sköra 70-tal!
Av all analys jag tagit del av som försöker knäcka nöten om socialdemokratins falnande låga så var det här den bästa retrospektiva kakbiten hittills. Den öppna och personliga tillbakablicken i denna anspråkslösa monolog klargjorde det mesta, författat mellan raderna. Det finns en sorg över den försvunna idén, men en nykter betraktelse över varför visionen sprack.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur aug 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar