onsdag 23 november 2011

Plastbrickans förbannelse

Det slamrade till bakom mig och ljudet av krossat glas skar in i öronen. Jag var på anrikt kafé i Boden. En personal, som det heter nuförtiden, baxade en sån där brickvagn med allt för överdriven optimism.
– För övrigt hatar jag brickor, sa jag. Finns det någonting mer erotikdödande? De är som en stilett rakt in i varat, röda eller grå spelar ingen roll.
Kaselnikov skrattade, höll med och smultorkade mustaschen med en servett.
– En del brickor är noppiga som en gamma kofta, fortsatte jag. Små, plastiga utgjutningar liksom frigör sig från essensen.
– Allt detta är kanske en slags spegling, sa han.
Samma sak verkade hända lite överallt. Mysiga kaféer flyttade in i nya köpcentrum där multinationella butikskedjor basunerade ut sina budskap. De sålde rynkkrämer! Broderade kuddar och eterneller! Och annat som den moderna individen inte tordes vara förutan.
– Nej. Hur skulle vi klara oss utan sådana livsnödvändigheter, predikade Kaselnikov.
Samma råa skratt gick i repris.
Preludium: I samma anda bytte kaffehaken ut sköna dynor mot designade stapelstolar för det rätvinkliga kollektivet. Bordsservering var ett minne blott. Och fastän jag pröjsade över 150 spänn för kaffe, dricka, en bulle och några biskvier till mig och min filosofiske kamrat förväntades vi duka av själva.
– Översockrade lussebullar.
– Den alltid överskuggande frågan om samhällskroppen kontra individen, sa Kaselnikov.
För mig var det ingen märklig replik i sammanhanget. Postludiet bestod av en lång och djupt allegorisk utläggning. Schimär efter schimär. In med tv-kamerorna i varje hem! Experten målar taket rött och väggarna gröna. Hon slår händerna för ansiktet och utbrister: "Åh, så fint det blev."
Så förstod jag varenda millimeter, varje aspekt av hans utläggning. Därför satt vi såhär: orörbara, anonyma. Allt for åt samma håll. Fast vi visste också att bordsgrannen inte begrep slutsatsen, läsarten.
Allt emedan porslinet slamrade i bakgrunden på grå plastbrickor.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD nov 2011

onsdag 9 november 2011

Min längtan efter tystnaden

Mobiltelefonen ringde. Men jag insåg snabbt att det inte skulle gå att prata. Möjligen kunde man avhandla ett högljutt "Bra!" och "Vi hörs sen". Så det mer signifikanta fick gott vänta tills jag kom tillbaka till hotellrummet.
Ljuden var helt enkelt en plåga. Ingenstans i London fanns tystnaden. Mest hördes buller från byggen, dubbeldeckare och taxibilar uppblandat med allehanda ljudeffekter. Inne på pubarna malde popen, och sorlet lade sig strax ovanpå. På ett ställe spelades Van Morrison. Men inte ens det hjälpte, även hans stilla ballader hamnade nu i facket plågoljud.
– En Guinness tack!
Jag drogar mig redan till lunch för att försöka undkomma alla decibel. Till och med hotellrumsdörren hade en egen liten ljudeffekt, ett helt onödigt pip då låsmekanismen gjorde sin öppningsmanöver.
Redan nästa dag började jag längta hem till tystnadens Norrbotten, en stilla natt i sängen där morgonbussen som passerade första gången vid sextiden var det enda som fick mig att vända mig i sänglakanen. Jag somnade alltid om. Det var ju inte förrän sjubussen kom som det var dags att stiga upp. Och ännu tystare var det ju utanför glesbygdsstaden. I verklig tomhet bortom allfarvägarna var det så tyst att, om man höll andan en stund, kunde höra sitt eget blod pulsera i ådrorna.
Polissirener störde den tankebanan.
Reklamskyltarna var högljudda de med förresten. För ögonen. Det var svårt att undkomma denna förorening där varumärken slogs mot varumärken.
Utanför restaurangen: We serve fresh food.
Så oerhört korkat. Såna där budskap fanns även hemmavid, på skyltar och i reklambladen. Färskt och gott. Jamen, fattas bara annat. Det lär väl knappast finnas någon motsats. "Kom in till lyxkrogen. Vi serverar gamla matrester. Till helgen, vår specialitet, rutten mat."
Kanske är det därför hatkärleksförhållandet till moderniteten spirar som mest i ultraurban miljö. Man är ständigt idiotförklarad.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD nov 2011