onsdag 23 mars 2011

Gaddafi och jag på blöt huvudkudde

Det pratas frihet och demokrati numera, med blickarna mot Arabien.
FN bombar Libyen. Men vi lyckades med ingenting då Israel slaktade i Gaza. Fast då var det ju en demokrati som anföll terrorister som gömde sig...var det i skolor eller på sjukhus? Ja, herre gud. Krigets logik har många fasor.
Själv skäms jag som vanligt – över mitt navelskådande. Jag törstar också efter Friheten. Hela tiden! Jag vaknar med en dröm. Jag går och lägger mig med en dröm, och medan jag sover sitter jag i ett badkar i USA med samma skam, kliver upp och torkar mig torr i en korridor med smäckra dörrar.
Min vakendröm är dock att frigöra mig helt från plikter. Jag är min egen diktator, envåldshärskare över mitt eget liv med undantagstillstånd i varje gathörn.
Egentligen är allt så enkelt. Tänk att försvinna. Fly undan. Uppleva fyra årstider i en annan sfär.
Men det är alltid omöjligt enligt frihetens A-Ö.
Jag gör all-in, satsar på min dröm i miniatyr, med bara en vecka helt ren från förpliktelser. Skit samma om de så är i livets absolut tråkigaste månad, den kalla februari. Men nej. Ett propå dimper ner. Folktandvården kallar ett barn. Ett lager måste bytas. En fjäder lossnade. Försäkringskassan kräver en blankett tillbaka. Batterierna tog plötsligt slut...i frihetens apparat.
Som om det hela var en konspiration, ett undantagstillstånd i vår egen frihetsburk som syftade till att alltid hålla oss sysselsatta med trivialiteter. Syntes friheten skymta skickades genast ut en kallelse från kontrollministeriet mot frihetslängtande galningar.
Så exploderar hela mellanöstern. Sånt där biter hårt på mig och min frihetsnerv. Mest för att mitt undantagstillstånd får ett sådant löjets skimmer över sig.
Varför skjuter man demonstranter? Varför är denna frihet så hotfull?
Vi är nätt och jämt i samma tidszon, Gaddafi och jag. Han vaknar också med svett i nacken. Svenska JAS anfaller. En femårig flicka blir dödad, ett nytt collateral murder signerat Svenska Flygvapnet.
Olja, olja, olja. Och Gaddafi ligger kvar och stirrar – liksom jag – på sin blöta huvudkudde.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur mars 2011 

onsdag 2 mars 2011

Zombiefierad och totalt avkodad

– Det var en personal med på besöket.
Så hörs någon säga i radion apropå debatten om fosterhemsbarnen som pågått den senaste tiden.
En personal.
Det slår över i mitt nervsystem.
All denna "en personal". På dagis. I skolan. På Försäkringskassan. I vården. Hos fosterbarnen. Överallt en personal eller två.
Det var inte en människa med namn och identitet som det refererades till, utan precis som citatet avslöjar: en personal.
Denna "en personal" saknas, är sjuk eller har gått hem. Jo, en personal har nog gått hem. En avpersonifiering av personan. I begreppet finns dessutom en inbakad övertro på den byråkratiska medmänskligheten. Men hon är helt anonym, men kan enligt utsago rädda kvalitén. Hon den omärkta.
– Vi behöver mer personal.
Så hörs ropen skalla. Kommer det bara fler av denna opersonliga ras så ska nog allt lösa sig.
Jag går nerför trappan, möter barnen till frukost.
– I dag barn! tillkännager jag. I dag är jag inte längre er pappa personifierad, utan en personal.
Chefer gömmer sig på dolda styrelsemöten. Tänk om man skulle ta och förhandla fram lite extra pension till sig själv.
Vi anställer en personal också som kan ta hand om skiten.
Man bävar inför sin egen ålderdom eller sjukdom. Skiftbyte i människofabriken. I dag är en personal sjuk. Vi tar in en vikarie. En vikarierande mig själv ur poolen. Ur reservfabriken.
En lapp på dörren. På dagis i dag, en vikarierande personal. Ordinarie personal sjuk.
– Just det barn! God morgon. Det är ju jag som var en ny personal som börjar i dag, en vikarierande visserligen. Men har vi tur så blir jag permanent opersonligt personifierad i staben av apersonal. Till och med brödrosten är utbytt i dag, mot en annan en som bränner brödskivorna.
Titta! Mamma är också "en personal".
Eller så är det neddragningar. Färre av en personal, opersonliga ickepersoner...offentliga sektorns zombier väller fram längs Storgatans mest blåsiga hörn. Vi demonstrerar för mer personal till allehanda opersonliga omsorger! Och ut ur stadshuset strömmar en personal. Busschauffören är inte ens en busschaufför längre. Han är en personal på schemat denna onsdag. Liksom Berit som går på skiftet på akutmottagningen i kväll. Förlåt, Berit har ju inget namn. Hon är ju en personal. Ny doktor blir det nog också, även om en upphöjd sådan ännu inte blivit degraderad.
Hur som helst: så går det till när villfarelser nästlar sig in och gör tillvaron helt ansvarsfri, zombiefierad och totalt avpersonifierad.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur mars 2011