onsdag 27 juli 2011

Källarmänniskan och den andra baksmällan

Chartern är död. Det var min andra tanke i väntan på en kollektiv lösning, en buss. Här var jag nu en högklassig individ som ville ha någonting att skryta med när jag kom hem.
Men vem vill stoltsera med sådant, att man satt på en plåtbänk på någon intetsägande flygplats? Dessutom var styrleden i bussen helt kaputt. Jag kom av någon konstig anledning plötsligt att tänka på Rutavdrag och borgerlig lyckopolitik. Och att grekerna hade slut pengar.
Anastasía bodde i källaren, och hennes man på Rhodos. Sådant har också med ekonomi och politik att skaffa. Det där att vi förväntas splittra kärleksbanden bara för att ordna några tusenlappar till utgifterna. Vem blir lyckligare av sånt?
Jag å min sida vara bara där för att motvilligt betala 50 euro extra för sjöutsikten. Och det var därför jag hade hamnat i källaren, i svalkan.
Hon bjöd på oliver och någon märklig inläggning.
– Kalá, sa jag fastän det smakade gammal munk.
I källaren bodde också farfar. Här fanns ingen kommunal välvillighet att oroa sig för, inga krav från undersköterskor på högre löner. Han fogade in sig i de utrymmen som blev över, och då menar jag andra än de rent fysiska.
– Det där skulle aldrig min mamma klara av, muttrade jag och tänkte att hon aldrig skulle bli till freds med det där att hålla så låg profil. Mamma vill välja tv-kanal och el-bolag alldeles själv mellan orförandeskapet i byaföreningens styrelse. Hon vill åka till Tallin på vårarna och klämma på valfri tandkrämstub. Förmodligen har därutöver också mer i pension än jag någonsin får ihop i lön.
Så om hon dör före mig ska jag bevara hennes kvarlevor i en frysbox och säga till grannarna...
– Hon är på långresa till Tallin.
...och sedan inkassera pensioner i åratal.
Solsting ger märkliga fantasier, det måste man ändå säga.
Farfar Giannis hade suttit tyst hela tiden. Men nu sa han diskret kali níchta (god natt) och försvann till sitt hörn.
Solnedgången var dock densamma för oss allihop.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur juli 2011

onsdag 13 juli 2011

Fröken Hellas megalitiska baksmälla

Allt var kargt, och branterna osedvanligt många. Men nog hade jag sett det, även på nyheterna, att den största branten var ruinens. Och fröken Hellas hade i vanlig ordning dragit på sig en rejäl baksmälla.
Själv vaknade jag vanligtvis med huvudvärk, även då jag inte druckit sprit. Men denna morgon stod allt klart för mig. Precis vid soluppgången efter nattens åskväder, och utan huvudvärk, fanns ingen tvekan:
Euron i mina fickor var på väg att ta slut.
– En burk tonfisk för tjugo spänn!
Jag klagade skamlöst hos Giannis inne på hans morgonöppna Supermarket.
– Polí akrivó, sa jag i ett tonfall som fritt översatt betydde nå så in i helvete förbannat dyrt. Men det var ju på rena grekiskan.
Euron var inte slut enbart i mina fickor. Här stod vi orakade i morgontofflor av läder ute på den grekiska landsbygden, tämligen långt från Papandreous förhandlingssessioner. Ja, det var i sanning så långt borta från den aristokratiska sfären att här inte ens fanns någon bankomat – den egentliga orsaken till att mina fickor var tomma på Euro.
– Jag har ju sagt åt dig förut att vi har en billighetsaffär därhemma i Sverige där motsvarande varor kostar en spottstyver. Mindre än hälften!
Giannis hade slutat lyssna. Han trodde väl att jag ville pruta på tomaterna. Men det gällde själva grundprincipen. Och på allas er fråga: nå hur har de det nu där i Grekland med sin kris, så svarar jag som så...att här på Karphatos verkar allt gå sin gilla gång. Hönsen lägger sina ägg i skymningens svalka. Men när Giannis säljer så förbannat dåligt, ja då höjer han priserna i hopp om att öka omsättningen. Och de här idioterna till turister har ju dessutom inget annat val än att handla här. Så ter sig logiken.
Intäkterna blir förstås ännu lägre.
Åsnan, plattfisken, jordgubben, den porösa berggrunden. De bulgariska gästarbetarnas solglasögon bara blänkte. Man såg aldrig deras ögon, och staten såg heller aldrig röken av någon löneskatt. To krátos!
– Min vän, du måste sänka priserna.
Så sa jag. Men vad ska han och pizzabagaren göra när champinjongrossisten hunnit före och nu tar det dubbla per burk.
Så enkelt hänger allt samman. Devalvering är enda lösningen. Men det går inte att devalvera Euron. Och de gigantiska lånen löser inte Giannis bekymmer.
– Ge oss drachmen tillbaka!
Så sa han.
Kanske blev vi vänner. Eller så faller den handskrivna lappen med hans e-post utanför vänskapens sidofack. Själv for jag sedermera hemåt och påbörjade en handlingslista redan i bussen på väg till flyget: Falukorv, ägg, mjölk, jäst och juice.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur juli 2011