Anklagelserna duggar tätt. Kokain och sexorgier. Wildkids-Ola, IMF-Dominique och Wikileaks-Julian. Dessutom kan begreppet porrkung sedermera komma att få en helt ny innebörd.
Glorior bleknar och krönta helgon ifrågasätts.
Indicier är luriga, och skuld är en mångfacetterad pinal.
Moralpanik är en annan företeelse i anklagelsens kölvatten. Jag tänker på utsuddandet av Ola Lindholm i SVT.
– Pappa vad är knark?
Så frågar min femåring som i en barnsaga, och jag kan inte förklara det annat än som vuxnas längtan efter schwirr i huvudet.
– Ungefär som när pappa tar en whisky, säger jag.
Fast knark är förbjudet. Men pappas whisky är laglig, lilla vännen min, för den finns att köpa helt öppet på statliga spritaffären.
Sedan jag sagt det kunde jag inte låta bli att tänka på SVT, den gamla tiden och spriten. För det var väl aldrig tal om att sudda ut Lennart Hyland!?
– Nå, vad tycker ni om det här med Ola?
Nu sitter två tioåringar i baksätet på väg till dansträningen. Båda vill ha honom kvar. Misstankarna har inte rubbat deras förtroende. I deras ögon är han fortfarande en bra programledare.
– Om han blir avrättad...
...så säger ett av barnen. Då känner jag mig manad att stoppa diskussionen.
– Högst dagsböter, kära barn!
Ringa narkotikabrott ger inte mer, säger jag och predikar rättsväsendets principer. Att det inte alls ses som särskilt allvarligt med lite snortande.
Barnet har rätt ändå förstår jag senare. Avrättningen har ju i deras ögon redan ägt rum. Tv-cheferna har redan begravt honom. Sådan blir allegorin när bossarna har eget rättsväsende och raderar alla spår av herr Lindholm.
Då undrar femåringen, klickandes på Bolibompas hemsida, om den försvunne Ola finns i verkligheten.
– Ja, det gör han, svarar jag.
Han finns. Och den som är utan synd kastar första stenen.
Så om nu SVT månar om sitt varumärke...och är så pigga att trycka på delete-knappen...är det enda följdriktiga kravet från oss licensbetalare att även låta drogtesta SVT:s alla chefer. Även beslutsfattare måste ju ha rent mjöl i påsen. Inte nåt k-märkt puder.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur maj 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar