onsdag 27 juni 2012

Hej då snygging!

The Diner var ungefär som på film. Soffbås, och lågavlönade servitriser hällde upp hinkvis med svagt kaffe. Allt smakade salt utom pannkakan som smakade sockerkaka.
– Mer kaffe!
Man borde ta hem amerikanarna och visa utsikten från Malmuddsbron. Luleås Manhattan som Säfve kallade holmen. Fast jag var mer inne på att skogens träd var våra höghus. Bergnäsbron vår Brooklyn Bridge. Det är samma här som där, bara att pedikyrsalongerna är fler i New York.
Jag bytte kaffet mot starka ölsorter på karaokebar, sjöng Highway to Hell riktigt distinkt. Då gjorde soulkvinnan entré. Black beauty som koncept – svusltig, bred och rund. Ett sådant tryck i rösten! Och bröst stora som soffkuddar.
Hon sjöng It's Raining Men och skrek:
– Awesome!
Sedan gled hon upp bakom mig och gned fettvalkarna mot min beniga kropp. Åh, denna fria uppsluppenhet!
– Jag älskar dig, sa jag och tog fram kameran. Dokumenterade för att påvisa hur allt var romantiskt och liksom vackert på nåt oskyldigt sätt, tills en tillknäppt amerikan kom fram till mig som vore han självutnämnd FBI-agent och ifrågasatte hotfullt mitt knäppande.
– Jag är glad och berusad, sa jag. Fotograf och turist i samma äggskal. Ett oskyldigt "scrambled egg".
Men han gav sig inte, utan förstärkte sin polisiära attityd. Festen var plötsligt över. Så jag tog mitt pick och pack och drog därifrån.
När jag korsade gatan såg jag att också hon gått. Hon vinkade fast en sån där gul taxi, men stannade upp i dörren och ropade tvärs över Lexington Avenue:
– Good bye handsome!
En slängkyss och sedan försvann hon över Brooklyn Bridge.
Det var första gången någon varit så hotfull mot min kamera, men också första gången en kvinna kallat mig supersnygging och gnidit sin lekamen mot min bara för glädjen i bejakandet. Så motsäger sig allt i denna halvtotalitära regim. Jag svarar:
– Farväl du vackra! Jag kommer alltid att minnas detta ögonblick.
Sedan tog jag själv en taxi...till Luleå och försökte förklara för kvinnorna om friheten och kraften i feminismen jag stött på. Men ingen begrep vad jag talade om.
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 27 juni 2012

onsdag 13 juni 2012

Det ruttna äpplet

På väg mot hissen inne i Empire state building drabbades jag av en panikattack. Allt är bara nys. Arkitekturen imponerade inget vidare, utan i stället ingenjörskonsten. Så raka linjer. Tänk dig själv att mura en 150 meter hög fasad och få lodet att stämma.
Men själva principen, att hitta en holme och sedan plocka dit allt och alla och bygga skithöga hus bara för att allt ska få plats är ju befängt. Utanför vattnet prunkar vildmarken.
– Bygg på bredden, skulle jag ha sagt och vandrat vidare med ryggsäcken.
På 40:e stannar jag vid en av miljoner reklamskyltar och begrundar. Kvinnan med långt rött hår är fotograferad bakifrån. "Before and after", står det.
Before är snyggare än after. Så typiskt, inte sant!? Men att människan har svårt att hålla emot. Visst! Köp den fulare frisyren.
Tofflorna hasar mot trottoaren. Han ställer sig bredvid och poeterar med oborstade tänder. Mr Henry Chianski – Charles Bukovskis alter ego på besök i NY för diktuppläsning. Efter morgonens tredje öl kallar han staden:
– Det ruttna äpplet.
Sedan tar han med mig på en av sightseeingbussarna. Man ser allt snett uppifrån. Nedanför demonstrerar folket. Renovera våra bostäder! Mindre pengar till NYPD!
Men guiden är påtänd, och hon har lockigt hår (som i after) och sjunger schlagers. Liza-Minelli-plattityder skorrar i billiga busshögtalare. Ruset av hennes uppåttjack är som starkast varje gång bussen passerar Broadway. En plats dit hon önskade sig...och kommer varje dag med sargade turister som bara vill få vittring på väderstrecken. Men hennes röst är knarkskorvig. Skallrar som i en VW bilstereo från 70-talet.
– Som i din gamla folka kanske?
Mr Henry Chianski på sätet bredvid nickar och sträcker över en halvdrucken flaska Jim Beam.
– Jag gillar guidade turer med amfetaminstinna halvblondiner.
Så skulle han förstås ha sagt och löst problemet genom att förföra henne.
Det var nu, just under Brooklyn bridge, som jag förstod att sanningen kunde anas. Bland substanserna.
– Mr Chianski, sa jag. Ni har helt rätt.
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 13 juni 2012