onsdag 31 oktober 2012

Moms och annan skit

På tal om hur kulturarbetarna erbjuds skambud eller förväntas ställa upp som gratiskonsulter åt offentliga inrättningar med både fackförbund och kollektivavtal, ob-tillägg och lagstadgad semester. Åt de anställda!
På tal om det, och för övrigt, vore det ju bra om de slapp höra talas om moms och annan skit.
Det var ju tänkt, enligt den nya kulturpolitiken, att den fria skaparen också skulle bli lycklig företagare. Som jag sagt tidigare; tillsammans med näringslivet är det sällan något problem.
– Skicka en faktura.
Så lyder budskapet utan strul och tjafs.
Men i samarbete med det offentliga har jag slutat att förvånas över okunnigheten.
– Ska han ha 3 000 kronor bara för det där jobbet!?
Så verkar offentlighetens pappersvändare resonera och har ingen aning om vad en företagare gör med momsen. Ej heller har man kunskap om vad de sociala avgifterna är, eller vad som sedan ska betalas in i skatt. I Sverige generellt, skulle jag vilja påstå, är kunskapen utanför företagsvärlden iögonenfallande skral om företagsekonomi. Skamligt dålig. Vad blir egentligen kvar när alla kostnader, moms och avgifter är betalda för den där enorma summan på 3 000 kronor som den stackars konstnären vill betvinga för sin tavla.
– Ingår ramen?
Så frågar vän av oordningen.
Något som skulle göra den största nytta för kulturpolitiken vore en lag som påkallar att lönebeskeden måste bli synliga. Att man öppnar Pandoras ask och låter alla kostnader som företaget har för de anställda stå där, svart på vitt varje månad. Inklusive pensionsavsättningarna och firmafesten.
Det om något skulle sätta perspektiv på tingens ordning.
– Jag tjänar mer på att föreläsa om konst än på själva konsten, sa en celeber vän i branschen häromsistens.
Vi skrattade unisont. Högljutt. Det är ju så ironiskt. Och tragikomiskt.
Lika fånigt är det med tystnaden i debatten från kulturadministratörernas korridorer. Den enda parnassen som existerar. De håller nog för hårt i sitt traktamente, och den lagstadgade semestern.
Pelle Lindblom


Publicerad på NSD Kultur 31 okt 2012

onsdag 17 oktober 2012

Den snusande terroristen

På gator, i bussar och taxibilar, på affärer och restauranger – överallt har London sina kameror. Onda ögat cirkulerar, allt i syfte att frälsa mig ifrån ondo. Ty riket är polismaktens och vaktbolagens, i evighet amen.
Denna dag startade dock allvaret, mitt liv som filmstjärna. Jag hade varit på långshopping, en runda på flera timmar.
Kön till provhytterna var dessutom enorm. Och möjligen startade allt när jag trotsade kön och gick mot ett ensligt hörn – tämligen respektabel med linne på överkroppen – och provade två skjortor.
Lite senare på det här enorma klädvaruhuset gick proppen ur på barnavdelningen. Som det kan göra för män på klädaffärer. Sötman försvann, och det värkte distinkt i ryggslutet.
Inte en vilopall i sikte. Förbenat! Jag sökte upp ett nytt hörn och dråsade ner på golvet.
London är allt mer likt DDR i bevakningshänseende. I sammanhanget bör beaktas att de kostymklädda med walkie-talkie blir blasé de också, med efterföljande värk i ryggslutet. Tänk dig själv! Stå dagarna i ända och bevaka den katastrof som aldrig inträffar.
Men nu skulle den komma i alla fall, framkallad av en uttråkad herre från Luleå.
Jag reste mig från vilohörnet, tyckte att en snus skulle pigga upp, varpå jag stack ner armen i väskan och fiskade. Nu kom det kritiska ögonblicket. När den militärgröna dosan av märket Tre Ankare blev synlig – oroväckande lik Truppmina 10 – gick larmet. Precis vid hyllan med sparkdräkter. I kommandocentralen hade de nu fått nog av den där skäggiga typen de bevakat och zommat in den senaste halvtimmen. Vakten rusade fram.
Den potentielle självmordsbombaren öppnade förvånat snusdosan. Men explosionen uteblev. I stället la han in en snus.
Vakten förhörde. Myndigt.
– Truppmina 10 är tobak, sa jag.
Han var pakistanier, sa han sedan han lugnat ner sig, och hävdade att Pakistan minsann var snusets ursprungsland.
– Femtio pence dosan hemmavid, påstod han.
– Fyra pund i Sverige. Barley legal, sa jag och bjöd på en pris.
UK var tillfälligt säkrat från ännu ett terrorhot. I polismaktens och vaktbolagens namn, amen.
Pelle Lindblom

Publicerad på NSD Kultur 17 okt 2012

onsdag 3 oktober 2012

Kultur är billig skit

Så har jag gjort det gratis igen. Ett föredrag i charmigt sammanhang visserligen. Men när jag kom dit sa jag på halvt allvar:
– Ja det är väl fritt i baren nu för oss gratisföreläsare.
Ett nej till svar. Inte ens en ostsmörgås.
Jag tog en öl ändå, jag tror den gick på 60 spänn, och jag höll mitt lilla föredrag. Men egentligen ångrade jag mig efteråt. Gratis. Är jag verkligen så billig? Är kulturen verkligen så värdelös?
Jag minns också när jag intervjuade konstnären Sara Edström för ett drygt år sedan då vi granskade kulturarbetarnas arbetsvillkor. Hon reagerade på det utdragna sammanträdet. Det eviga mötet med glada administratörer i kulturens tjänst. De satt där med sin lön och förväntade sig att hon skulle sitta gratis, med ostmacka och kaffe som kompensation.
För mig hann det inte gå mer än någon vecka efter gratisföredraget då jag kallades till gratismöte. Inget tvång förstås. Men att missa mötet kunde innebära missade chanser för framtiden.
Jag håller det såhär kryptiskt för att inte avslöja källan i offentligheten. Men mötet var – handen på hjärtat – ganska utdraget och segt. Jag är van vid högre tempo och näringslivets snabbare vägar framåt.
Men det är klart. För kulturinstitutionernas administratörer tickar taxametern. De har lön. För oss frilansare tickar bara klockan. Egentligen borde vi, utan att fråga, fakturera sedvanligt arvode efter sådana där kallelser. Men det fick bli gratis. Fast...jag blev bjuden på lunch och fick resan betald. Den här gången.
Hör och häpna.
Det här får bli ett blad ur en kulturarbetares dagbok. Jag trivs och är nöjd. Tro inget annat. Men jag kan bli provocerad av lättjan och den smått arroganta attityden som tonar fram från de som är satta att administrera kulturpolitik och dramer. Det finns en fräckhet i att uppta andras tid utan ett tack, utan en ostmacka eller en öl.
Ofta finns en okunnighet och en respektlös attityd. Av ren slentrian. Det rör ju bara kulturarbetarpatrasket.

Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 3 okt 2012