lördag 26 januari 2013

Respekt, Jan Sandström!

I en krönika 11 nov i fjol ifrågasatte jag bland annat varför just ABBA-Benny fick doktorshatt av Luleå tekniska universitet. Tesen blev: Åt den som har skall vara givet.
I samma krönika omnämndes att Jan Sandström, professor på musikhögskolan i Piteå, fått stipendiet Rubus Arcticus på 100 000 kronor "trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera", som jag formulerade det.
Nu hörde Jan Sandström av sig sent omsider och var upprörd, menade att formuleringen var rena lögnen. I hans tjänst som professor ingår inte att musicera och komponera. Arbetsuppgifterna består av annat. Och Jan Sandström berättar att han, efter att ha fått Rubus Arcticus, tog tjänstledigt ett helt år för att just komponera.
Jag vill betona att jag verkligen har full respekt för Jan Sandström och hans värv. Han har all anledning att känna sig stolt och respekterad. Och min formulering kan tyckas slarvig och onödigt provokativ. Det får jag be om ursäkt för.
Men min kritik kvarstår. Den riktar sig – bör betonas än en gång – överhuvudtaget inte mot Jan Sandström. Kritiken gäller de som beslutar om vem som ska få stipendier och utmärkelser.
Där kan jag tycka att Sandström befinner sig i en sådan etablerad position att det i mina ögon framstår som mer motiverat att ge stipendiet till en musiker i vardande.
Dessutom faller fortfarande löjets skimmer över att Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris 2004. Tusenlappar från politikernas nattmössa. Men det är ju förstås inte Liza Marklunds fel. Det är ju inte henne jag kritiserar. Och inte heller Jan Sandström.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur 130126

onsdag 23 januari 2013

Facit hade inget facit

Ett världsledande svenskt företag fanns år 1970 i hela 140 länder och hade mer än 14000 anställda. Bara två år senare var bolaget konkursmässigt. Företaget hette Facit och var världsbäst på mekaniska skriv- och räknemaskiner.
Den här sagan har gett namn åt uttrycket facitfällan – då framgångsrika företag går i putten för att de inte lyckats anamma teknikutvecklingen.
Nu är debatten här om tidningsindustrin som tycks medveten om att den med sina tryckpressar står på samma tröskel. Medveten men handfallen.
Och världsledande...på att ge ut papperstidningar. En skara trogna köpare finns kvar. Undertecknad är en av dessa som vill ha tidningen utbredd över frukostbordet. Som en mildare drog, lika självklar som prillan efter morgonteet.
Mina barn, däremot, sitter vid samma frukost med läsplattor. Dessa är egentligen mycket mer anpassade för ändamålet. Barnen kan inte bara läsa artiklar, utan även se rörliga bilder, höra ljud, leta bakgrundsfakta, kolla busstider, leka och spela. Fantasin sätter gränserna.
Inför detta rynkar nu tidningsbranschen på näsan. Visst är det väl bra med läsplattor. Men vem ska betala för vår produktion av journalistik?
Frågan tycks felställd. Facit finns i sagan om Facit. Frågan borde snarare formuleras: Vad kan vi – med vår fantastiska kunskap i att samla in och tolka nyheter – skapa för digital produkt som går att sälja?
Redaktionerna borde alltså omvandlas till mediabyråer. Nyttan av kompetensen omprövas. Framtiden är knappast en dagspacketerad nyhetsprodukt. Någonting annat måste ta form, varav en papperstryckt tidning kanske får hänga med som kuriosa "för gamla tiders skull".
Annars står man snart där som Facit med sin tryckpress och kliar sig i huvudet. Varför tog vi inte tillvara möjligheten när den ännu fanns?
Produkten kan alltså inte bli en digital dagstidning. Det vore som om Facit skulle ha överlevt på att skapa en digital skrivmaskin där man snurrar upp ett A4-papper på en rulle och skriver sina bokstäver med ett tangentbord.
Det är – med facit i hand – inte tillvaratagen teknikutveckling.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur 130123

onsdag 9 januari 2013

Femton nya dödssynder

Javisst! Som en slags Fossmo turbo de-lux sveper religiositeten fram med havsströmmarna. Maria Vedin är klok som ser eländet i dess kölvatten och manar till kamp mot gudsdyrkan (NSD Kultur 7/1 -13).
Nu lär det knappast bli något enkelt projekt eftersom religiositeten tycks vara inbyggd i människans väsen.
Här i Sverige kämpar vi ändå tappert i sekulariserad och nihilistisk anda för att avskaffa religiöst slagg för gott. Exempelvis har det på de senaste begravningarna jag bevistat aldrig varit tal om något "av jord är du kommen". Till och med inför döden är vi avkristnade. Möjligen då att vi lånar kyrkans lokaler, men bara för att de råkar vara anpassade för ändamålet.
Lite problematiskt blir det dock när människor från andra kulturer kommer hit med tro, seder och fredagsböner. För att rädda skägget har synen nu blivit kulturrelativistisk. Lite lagom då förstås. Det får väl gå an med islam tills invandrarna efter några generationer inser att här i Sverige är gud död, och att det är lika gott att ge efter för...
...den svenska satsmoralen. Här råder nämligen tjänstemannens religion. Kravet på korrektion av felaktiga beteenden kommer numera från myndigheten.
Stödprogram till allehanda avvikare!
Stöd till familjer med för många barn. Stöd till familjer som inga barn har. Stöd till gubbar med för gröna mössor, och stöd till tanter med blå handväskor. Överallt ett stödprogram eller två som ska hjälpa till att korrigera det defekta.
Det är en dödssynd att växa upp utanför byggnormen.
Det är en dödssynd att middagen ibland består av limpsmörgås med falukorv.
Andra exempel på yttringar som svensken inte klarar av att hantera utan myndighetsrelaterade insatser:
Sorg. Skilsmässa. Alkohol. Matintag. Existentiella grubblerier. Motion. Barnuppfostran. Konflikter. Pengar. Ilska.
Inredning icke att förglömma. Svensken kan inte ens välja gardiner själv. En expert måste kopplas in.
Och du har väl för tusan inte struntat i att borsta tänderna!?
Jag håller med Maria Vedin, men med tillägget att det med religion tycks vara som med bubblan i korkmattan.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur 130109