Rättegången som befaras bli en tio veckor lång cirkus är inne på sin tredje dag. Det demokratiska samhällets konfrontation med ondskan är en klart komplicerad historia. Breivik bereds nu den tvivelaktiga möjligheten att lägga fram sin sak inför världens medier. Fyrtio vittnen har försvaret kallat.
Men huvudproblemet är egentligen ett annat och har sin grund i att rättssystemet egentligen bygger på ett filosofiskt konglomerat med ungefär följande resonemang. Tillräkneliga personer begår brott emellanåt. De är då ansvariga för sina handlingar och ska straffas.
Men den missanpassade ska i princip hellre dömas till vård. Här har det smugit sig in en mjuk socialdeterminism som präglar rättsstaten i modern tid. Om brottslingen kommer från usla sociala förhållanden så bedöms handlingen ofta annorlunda. Grovt förenklat: En som kört i fyllan fullt medveten om sin handling – utan missbruk eller sociala problem i bagageluckan – döms till ett straff för att sona sitt brott. Den missanpassade hyperalkoholisten döms med fördel till vård.
I mindre allvarliga fall är det lätt att se detta som samhällets gest mot den som har svårt att få ordning på tillvaron. Kan alkoholisten få hjälp att nyktra till så tjänar dessutom alla i slutändan. Samhället slipper rattfyllerierna och personen i fråga får ordning på livet.
Men i mötet med de allra grövsta och bestialiska våldsbrotten blir det svårare att svälja principen. Idealen kommer i konflikt med verkligheten. I fallet med Anders Behring Breivik borde ju den självklara slutsatsen vara att han vid brottstillfället var gravt sinnesrubbad. Någonting annat går knappt att tänka sig. En tillräknelig medborgare begår per definition inte sådana handlingar. Ondskan innefattas mer eller mindre inte i tankesystemet. Breivik borde därmed dömas efter socialdeterminismens allra högsta och mest svårsmälta princip och få vård.
Om han efter några år sedan bedöms som frisk ska han också enligt samma princip släppas ut i det fria (man kan inte vårda den som är frisk). Nu strider ju detta möjliga scenario i så hög grad mot vad jag förmodar är allmän rättsuppfattning att det ter sig omöjligt.
Härav de norska myndigheternas märkliga dubbelalternativ. En frisk Breivik som kan dömas till fängelse. En sjuk Breivik som spärras in för sluten psykvård.
De flesta anser nog att denne man inte ska få äta hämtpizza mer i sitt liv, oavsett vad de fyrtio vittnena säger. Punkt slut. Finito. Ingen mer frihet för honom. Men rättssystemets liberala människosyn har egentligen ingen sådan påföljd att döma ut. Därför diskuteras nu en Lex Breivik som bland annat skulle möjliggöra fängelse efter avslutad vård. Frågan är om det går att stifta en sådan lag utan att samtidigt ge upp den rättsliga människosynen.
Måhända är detta början på slutet för den faderligt förlåtande rättsstaten i Norden. Att det i framtiden blir mer öga för öga, tand för tand. Och att terrorismen därmed får ännu en sten i det öppna samhällets fasad att vittra.
Pelle Lindblom
Krönika NSD Kultur 18 apr 2012