Gaddafi och jag på blöt huvudkudde

Det pratas frihet och demokrati numera, med blickarna mot Arabien.
FN bombar Libyen. Men vi lyckades med ingenting då Israel slaktade i Gaza. Fast då var det ju en demokrati som anföll terrorister som gömde sig...var det i skolor eller på sjukhus? Ja, herre gud. Krigets logik har många fasor.
Själv skäms jag som vanligt – över mitt navelskådande. Jag törstar också efter Friheten. Hela tiden! Jag vaknar med en dröm. Jag går och lägger mig med en dröm, och medan jag sover sitter jag i ett badkar i USA med samma skam, kliver upp och torkar mig torr i en korridor med smäckra dörrar.
Min vakendröm är dock att frigöra mig helt från plikter. Jag är min egen diktator, envåldshärskare över mitt eget liv med undantagstillstånd i varje gathörn.
Egentligen är allt så enkelt. Tänk att försvinna. Fly undan. Uppleva fyra årstider i en annan sfär.
Men det är alltid omöjligt enligt frihetens A-Ö.
Jag gör all-in, satsar på min dröm i miniatyr, med bara en vecka helt ren från förpliktelser. Skit samma om de så är i livets absolut tråkigaste månad, den kalla februari. Men nej. Ett propå dimper ner. Folktandvården kallar ett barn. Ett lager måste bytas. En fjäder lossnade. Försäkringskassan kräver en blankett tillbaka. Batterierna tog plötsligt slut...i frihetens apparat.
Som om det hela var en konspiration, ett undantagstillstånd i vår egen frihetsburk som syftade till att alltid hålla oss sysselsatta med trivialiteter. Syntes friheten skymta skickades genast ut en kallelse från kontrollministeriet mot frihetslängtande galningar.
Så exploderar hela mellanöstern. Sånt där biter hårt på mig och min frihetsnerv. Mest för att mitt undantagstillstånd får ett sådant löjets skimmer över sig.
Varför skjuter man demonstranter? Varför är denna frihet så hotfull?
Vi är nätt och jämt i samma tidszon, Gaddafi och jag. Han vaknar också med svett i nacken. Svenska JAS anfaller. En femårig flicka blir dödad, ett nytt collateral murder signerat Svenska Flygvapnet.
Olja, olja, olja. Och Gaddafi ligger kvar och stirrar – liksom jag – på sin blöta huvudkudde.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur mars 2011