Det slamrade till bakom mig och ljudet av krossat glas skar in i öronen. Jag var på anrikt kafé i Boden. En personal, som det heter nuförtiden, baxade en sån där brickvagn med allt för överdriven optimism.
– För övrigt hatar jag brickor, sa jag. Finns det någonting mer erotikdödande? De är som en stilett rakt in i varat, röda eller grå spelar ingen roll.
Kaselnikov skrattade, höll med och smultorkade mustaschen med en servett.
– En del brickor är noppiga som en gamma kofta, fortsatte jag. Små, plastiga utgjutningar liksom frigör sig från essensen.
– Allt detta är kanske en slags spegling, sa han.
Samma sak verkade hända lite överallt. Mysiga kaféer flyttade in i nya köpcentrum där multinationella butikskedjor basunerade ut sina budskap. De sålde rynkkrämer! Broderade kuddar och eterneller! Och annat som den moderna individen inte tordes vara förutan.
– Nej. Hur skulle vi klara oss utan sådana livsnödvändigheter, predikade Kaselnikov.
Samma råa skratt gick i repris.
Preludium: I samma anda bytte kaffehaken ut sköna dynor mot designade stapelstolar för det rätvinkliga kollektivet. Bordsservering var ett minne blott. Och fastän jag pröjsade över 150 spänn för kaffe, dricka, en bulle och några biskvier till mig och min filosofiske kamrat förväntades vi duka av själva.
– Översockrade lussebullar.
– Den alltid överskuggande frågan om samhällskroppen kontra individen, sa Kaselnikov.
För mig var det ingen märklig replik i sammanhanget. Postludiet bestod av en lång och djupt allegorisk utläggning. Schimär efter schimär. In med tv-kamerorna i varje hem! Experten målar taket rött och väggarna gröna. Hon slår händerna för ansiktet och utbrister: "Åh, så fint det blev."
Så förstod jag varenda millimeter, varje aspekt av hans utläggning. Därför satt vi såhär: orörbara, anonyma. Allt for åt samma håll. Fast vi visste också att bordsgrannen inte begrep slutsatsen, läsarten.
Allt emedan porslinet slamrade i bakgrunden på grå plastbrickor.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD nov 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar