onsdag 9 november 2011

Min längtan efter tystnaden

Mobiltelefonen ringde. Men jag insåg snabbt att det inte skulle gå att prata. Möjligen kunde man avhandla ett högljutt "Bra!" och "Vi hörs sen". Så det mer signifikanta fick gott vänta tills jag kom tillbaka till hotellrummet.
Ljuden var helt enkelt en plåga. Ingenstans i London fanns tystnaden. Mest hördes buller från byggen, dubbeldeckare och taxibilar uppblandat med allehanda ljudeffekter. Inne på pubarna malde popen, och sorlet lade sig strax ovanpå. På ett ställe spelades Van Morrison. Men inte ens det hjälpte, även hans stilla ballader hamnade nu i facket plågoljud.
– En Guinness tack!
Jag drogar mig redan till lunch för att försöka undkomma alla decibel. Till och med hotellrumsdörren hade en egen liten ljudeffekt, ett helt onödigt pip då låsmekanismen gjorde sin öppningsmanöver.
Redan nästa dag började jag längta hem till tystnadens Norrbotten, en stilla natt i sängen där morgonbussen som passerade första gången vid sextiden var det enda som fick mig att vända mig i sänglakanen. Jag somnade alltid om. Det var ju inte förrän sjubussen kom som det var dags att stiga upp. Och ännu tystare var det ju utanför glesbygdsstaden. I verklig tomhet bortom allfarvägarna var det så tyst att, om man höll andan en stund, kunde höra sitt eget blod pulsera i ådrorna.
Polissirener störde den tankebanan.
Reklamskyltarna var högljudda de med förresten. För ögonen. Det var svårt att undkomma denna förorening där varumärken slogs mot varumärken.
Utanför restaurangen: We serve fresh food.
Så oerhört korkat. Såna där budskap fanns även hemmavid, på skyltar och i reklambladen. Färskt och gott. Jamen, fattas bara annat. Det lär väl knappast finnas någon motsats. "Kom in till lyxkrogen. Vi serverar gamla matrester. Till helgen, vår specialitet, rutten mat."
Kanske är det därför hatkärleksförhållandet till moderniteten spirar som mest i ultraurban miljö. Man är ständigt idiotförklarad.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD nov 2011

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar