onsdag 21 december 2011

Samma odds som Apollo 13

Att ta sig genom julhelgen för en barnfamilj av normalt snitt är ungefär som att klara Apollo 13-projektet efter explosionen i syretanken. Kapslarna svävar fritt i rymden. Oddsen att få hem familjen hel är ungefär desamma som för rymdbesättningen. Här regerar förväntningarnas tyranni. Alla håller andan. Även lyckliga familjen.
De osaliga stirrar in genom fönstret hos Carl-Larsson-firarna...medan dessa stirrar ut. Tyrannin gick det också många rykten om, redan veckovis innan 24:e. Tvekan och vånda. Allt färre kan med någon heder i kroppen säga att de ser fram emot julen.
Huvudproblemet rör dock barnens ögon.
– Voro de icke tindrande på julafton...
Som vän av ordningen sa med emfas omkring den 17:e.
–...ja då chockskadas de små liven in i märgen!
Ehuru lättmargarinet finnes på bordet så hotar traumat ändock. Eller som min dotter förkunnade vid frukost redan omkring 12:e i skuggan av en hög arbetstopp. Fadren hade inte hunnit med veckohandlingen i vederbörlig ordning varpå hon utbrast besviket:
– Pappa! Det finns ju inget pålägg!
Hon: Infödd i ett dekadent träsk. Ett hem i förfall. Jag stirrade resignerat på dukningen som jag påbörjat redan 06:30 och som pryddes av levande ljus, färskt bröd, fil och flingor tillsammans med apelsinjuice. Därtill fann två sorters ost, skinka samt bredbar leverpastej.
– Inget pålägg?
– Den skivbara leverpastejen är ju slut.
Modernitetens beskaffenhet. Vad hjärtat inte är fyllt av (i detta fall en specifik leverpastejsort) hänförs till trauman som barnet sedermera och i vederbörlig ordning får ta upp med sin terapeut i vuxenlivet.
Och voro dessa känsliga leverpastejögon icke tindrande på dopparedagen...ja då är det lika bra att lämplig myndighet frånhänder mig faderskapet.
– Inget pålägg!?
Därefter hördes ett sprakande och julgransbelysningen dog. Överslag.
Men tomten kom ändå till slut. Sent omsider kunde jag konstatera att det mesta avlöpt enligt planerna. Lackat, packat och utdelat. Vilket tindrande! Apollo 13 har landat.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD dec 2011

onsdag 14 december 2011

Ett svenskt Stasi visar sitt ansikte

Två poliser anhåller mig. De tänker dessutom tvångsomhänderta min dotter. Jag kan bara inte begripa varför, men lyckas dyrka upp handfängslet, grabbar tag i henne och rusar ut. Med handklovarna låser jag dörren bakom oss och skaffar några sekunders försprång. Hjärtat bultar...
Förr fanns politiskt angiveri i Sverige, en tidsanda med Enbomaffären och Morjärvmannen. Rättsstaten gav sig på enskilda i jakten på spioner. Det visade sig vara spöken.
Samma sak tycks pågå i dag. Fast nu är den politiska hetsjakten borta. I stället granskar tidsandan vårt sociala beteende. En lycklig familjs öde är bara ett telefonsamtal bort. En anonym angivare. Det räcker. Fallet förpassas genast till socialtjänsten som inleder den Kafkaliknande processen.
Precis som för Josef K gick det för Thomas och Jennie med två döttrar i Sandviken (se Uppdrag granskning 2 nov). Angiveri per telefon. Ett enda samtal. Barnen tvångsomhändertogs direkt. Pappan häktades och åtalades för sexuellt utnyttjande av barn. Mamman medåtalades, men även för barnpornografibrott då en filmsnutt hittad i hennes dator visade barnen nakna. En semesterfilm från Öland.
Ett enda telefonsamtal.
Lagar skapade i syfte att skydda, används nu blint mot de medborgare som skulle skyddas. Den tänkta barriären mot ondska förvandlas med blind moralpanik till ondskan själv. Inte minst blir det tydligt då Renate Almén (S), ordförande i den aktuella individ- och familjeomsorgsnämnden, utan tvekan hävdar:
– Vi har inte gjort något fel.
Den nya inkvisitionen utan självrannsakan. Ett Stasi anno 2011. Socialpolitikens sköld och svärd.
Det borde ha blivit politisk jordbävning. Moralpräglad myndighetsutövning är livsfarlig. Lagen var ju inte till för detta!
Men allt är tyst. Kvasidebatterna fortsätter. Den sorten som skymmer att den svenska myndighetsidyllen krakelerar.
En fader, jag, i handbojor. Mitt hjärta bultade hårt. Jag tog min dotter i handen och sprang. En mardröm jag turligt nog vaknade upp från i min säng. Isande nära verklighet.
Pelle Lindblom


Publ. i NSD dec 2011