torsdag 29 november 2012

Den skrynkliga 47-öringen

Vi lever på lånad tid. Lån för resan. Planet vi svävar fram i är också belånat. Så även hotellet vi tar in på. Grannens kylskåp är köpt på kredit. Familjens nya bil färdas på ränteträskets motorväg. Liksom huset, dess väggar och tak.
Belånat!
Jag trevar efter en hundring i jeansfickan och inser plötsligt vad jag har i handen. En skuldsedel.
Hundralappen är ju bara ett betalningsmedel som gjorts på ett tryckeri. Sedeln kostar 47 öre att tillverka. Dess påstådda värde är däremot skapat i en komplicerad karusell med banker som trixar och fixar. En lånehandling. Och den dagen ingen tror på valutan är det lika gott att lägga sedeln i en binge på utedasset.
Själv är jag skuldfri. Ingen bank äger mig. Jag har inga lån. Skälet därtill är att jag är en mycket rädd och ängslig filur. Bara en enda gång i livet har jag lånat pengar, till en Audi 80 som stod och glänste på bilfirman. Då var jag skyldig banken 21 000 kronor och sov uruselt om nätterna.
Nu krisar land efter land i Europa. Belånade stater! I Spanien är arbetslösheten nu ofattbara 25 procent. Man behöver inte ha speciellt livlig fantasi för att inse vilka tragedier sådant skapar. Och hur farligt det är.
Kollapsen beror likväl på det faktum att jag håller en skuldsedel i handen som i sin tur blivit belånad. Dessa lån har i sin tur belånats igen. Lån, på lånet, på lånet... Så skapas pengar ur tomma intet. Euro till bilar och villor som spanjorerna egentligen inte hade råd med. Det går bra tills någon i kedjan suckar.
– Jag kan tyvärr inte betala räntan.
Då faller dominobrickorna och smular sönder hela länders ekonomier.
Minns ni Sveriges egen lilla bankkris? Den gången kostade det 200 miljarder kronor för skattebetalarna. Allt verkar redan bortglömt. In med nya bankdirektörer! Upp i sadeln igen. Sedan lån på lånet. Katten på råttan, och råttan på repet.
Än så fungerar våra egna optioner som vi nu flyttar runt mellan varandra i utbyte mot bilar och villor vi egentligen inte har råd med.
Än så länge. Den skrynkliga 47-öringen skaver i fickan.
Pelle Lindblom

publ. på NSD Kultur 28 nov 2012

onsdag 14 november 2012

ABBA-Bennys huvudbonad

Så fick ABBA-Benny sin doktorshatt. Men min enda slutsats är att han får sin utmärkelse mest för att LTU vill pryda sin egen turban. Eller att devisen är som så ofta förr: Åt den som har skall vara givet.
Höstarna är prisregnens tider. Och det händer gång på gång. En utmärkelse, men som är totalt obegriplig.
Jag har ingen aning om de fantastiska insatser som mr Andersson gjort i LTU:s anda annat än det som står i motiveringen, att han låtit medarbetare från sin studio undervisa vid ljudteknikerutbildningen. Och lite annat smått och gott. Må så vara.
Nåt liknande hände då professor Jan Sandström vid musikhögskolan fick stipendiet Rubus Arcticus av landstinget och 100 000 kronor i sin hatt, trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera.
Än mer skrattretande var det då Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris. 21 000 kronor från politikernas nattmössa in i hennes imperium. Det var rent av pinsamt eftersom priser av den här typen – med löjligt små summor dessutom – bör ämnas åt kulturskapare i vardande som är i mer akut behov av pengar.
Fånigt på allvar blev det då USA:s president Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 – inte postumt utan snarare prostumt. I förväg. För de krig han ämnade föra. Och för att han bara det året sände 30 000 nya soldater till Afghanistan.
Priset ska enligt Nobel gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer". Hederspriset förvandlades till ett spektakel.
För att undvika löjets skimmer vill jag göra LTU:s hattkommitté uppmärksam på att det finns många konstutövare i Norrbotten minst lika värdiga en hedrande huvudbonad. Nu är ju Bengt Pohjanen redan doktor ev egen kraft, och dessutom hedersdoktor (men inte här förstås, utan vid Uleåborgs universitet). Men i stället för ABBA-Benny skulle jag mycket väl kunna tänka mig Svante Lindqvist, Hasse Alatalo eller varför inte Björn Sjöö i doktorshatt. För att de så framgångsrikt, med stringens och kunskap verkat i musikens tjänst.

Pelle Lindblom

Publicerad på NSD Kultur 14 nov 2012