onsdag 20 februari 2013

Färdigflinat Mona Lisa!

Bloggandet blev mer tillspetsat. Röst över det allmänna bruset! Vass och provocerande. Ut under tangentborden kröp då näthatarna fram med sina baseballträn.
Och på Tunaskolan målade man för säkerhets skull över toalettklättraren för att – som det framstod – slippa ovan nämnda eskalering.
Samtidigt läste jag David Eberhards "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Vi befann oss enligt honom mitt i de kränkta offrens stat.
"Listan på allt som folk känner sig kränkta av och anmäler kan göras hur lång som helst. Vi tål inga oförätter!"
Oförättad och kränkt blev själv kränkare och kränkte nästa oförättad som kränkte tillbaka...
Märkligast var att få skribenter på en kultursida eller två, vad jag sett i alla fall, ställde frågan vilka fler konstverk som var aktuella för destruktion? Ja, att vi inte satte igång på allvar nu när vi lika hade tagit fram burken med täckfärg!
Själv tyckte jag att övermålandet var en otäck allegori. Och räckte det verkligen med att ropa:
– Jag är kränkt...
...för att hen skulle rusa fram med sprayburken och ta bort konsten.
Eller så var fallet med toalettkränkaren och Astrid en sådan vacker solskenshistoria att övermålande kunde lämnas därhän just i det här enskilda fallet.
Eller blev det månne för rörigt? Skulle hen vara för övermålandet (för det kränkta offret), eller mot (och i stället försvara konstnärlig frihet)? Vilket var politiskt korrekt denna gång?
– Aaaagh!
Etablissemanget var för en gångs skull villrådigt, fast i ett virvarr där hen inte längre visste vilken princip som stod över den andra. Men kränkt tycktes ändå värst av allt.
För övermålandet var – för den som inte märkt det – redan princip i de lättkränktas rike. Jag har då bokbålen med gamla Tintinböcker i färskt minne.
– Vad måla över nästa gång?
Jag är beredd! Går numera med en burk svart sprayfärg i kavajen redo att ta mig an...den politiskt inkorrekta konsten! Varför inte spraya över Salvador Dalí? Eller Paul Delavux!? Och den där jädra Mona Lisa... Har inte hon flinat färdigt nu, en gång för alla?

Pelle Lindblom

publ. på NSD Kultur 20 feb 2013

onsdag 6 februari 2013

Snäll morfar blir pedofil

I boken ”Bild & budskap” har författaren Bo Bergström ett mycket intressant exempel på en reklambild från 1900-talets mitt. Bilden gör reklam för ett piano och visar en man som sitter och spelar med ett barn i knät. Bilden är med all säkerhet tänkt att förmedla en fin relation mellan barnet och far- eller morföräldern. Den äldre generationen lär den yngre att spela.
När denna bild visas i dag brukar dock den vanliga tolkningen bli en helt annan. Förr en snäll morfar – nu syns där en äcklig pedofil.
Tiden har en förmåga att äta upp betydelser, menar Bo Bergström som är art director och föreläsare i visuell kommunikation.
Tiden och debatten, synen på män i gemen, har alltså fått bilden att ruttna och förändrat dess betydelse. Men värt att notera är att bilden fortfarande är densamma.
På finspråk kallas detta för konnotation, det vill säga den tolkning som betraktaren gör av ett visst uttryck. Konnotationen verkar ha en förmåga spegla den allmänna, nutida debatten. Det för stunden antagna, exempelvis att den figur som klättrar på toalettbilden på Tunaskolan är ute efter att utsätta flickan på andra sidan för någonting obehagligt.
När jag själv såg toalettbilden för första gången gick mina associationer åt ett helt annat håll, spontant som ett positivt gränsöverskridande. Ett rivande av barriärer. Att det fanns en vägg mellan man och kvinna som skulle må bra av att rivas. Jag tänkte på Shakespeare: ”På kärleks vingar flög jag över muren”.
Och varför har vi separata toaletter för män och kvinnor? Den tanken flög också genom huvudet, någonting som tycks obegripligt i en tid då gränser mellan kön mer och mer suddas ut.
Nu fanns det, får man förstå, andra konnotationer som väckte helt andra känslor. Kränkning blev ledordet. Sorgligt, kan tyckas. Men inget som går att sudda bort. Poängen är att det återspeglar begreppsvärlden hos betraktaren. Mer än vad bilden i sig kan anklagas för att innehålla. Det är svårt att ge skolan eller konstnären skulden för de olika tolkningarna.
Titta själv på pianolektionen. Hur i all världen gick den 180-gradiga, konnotativa metamorfosen till? Bilden är, som sagt var, alltjämt densamma.

Pelle Lindblom


Tidigare artiklar i ämnet på NSD.se 
Publicerad på NSD Kultur 6 feb 2013