Hej då snygging!

The Diner var ungefär som på film. Soffbås, och lågavlönade servitriser hällde upp hinkvis med svagt kaffe. Allt smakade salt utom pannkakan som smakade sockerkaka.
– Mer kaffe!
Man borde ta hem amerikanarna och visa utsikten från Malmuddsbron. Luleås Manhattan som Säfve kallade holmen. Fast jag var mer inne på att skogens träd var våra höghus. Bergnäsbron vår Brooklyn Bridge. Det är samma här som där, bara att pedikyrsalongerna är fler i New York.
Jag bytte kaffet mot starka ölsorter på karaokebar, sjöng Highway to Hell riktigt distinkt. Då gjorde soulkvinnan entré. Black beauty som koncept – svusltig, bred och rund. Ett sådant tryck i rösten! Och bröst stora som soffkuddar.
Hon sjöng It's Raining Men och skrek:
– Awesome!
Sedan gled hon upp bakom mig och gned fettvalkarna mot min beniga kropp. Åh, denna fria uppsluppenhet!
– Jag älskar dig, sa jag och tog fram kameran. Dokumenterade för att påvisa hur allt var romantiskt och liksom vackert på nåt oskyldigt sätt, tills en tillknäppt amerikan kom fram till mig som vore han självutnämnd FBI-agent och ifrågasatte hotfullt mitt knäppande.
– Jag är glad och berusad, sa jag. Fotograf och turist i samma äggskal. Ett oskyldigt "scrambled egg".
Men han gav sig inte, utan förstärkte sin polisiära attityd. Festen var plötsligt över. Så jag tog mitt pick och pack och drog därifrån.
När jag korsade gatan såg jag att också hon gått. Hon vinkade fast en sån där gul taxi, men stannade upp i dörren och ropade tvärs över Lexington Avenue:
– Good bye handsome!
En slängkyss och sedan försvann hon över Brooklyn Bridge.
Det var första gången någon varit så hotfull mot min kamera, men också första gången en kvinna kallat mig supersnygging och gnidit sin lekamen mot min bara för glädjen i bejakandet. Så motsäger sig allt i denna halvtotalitära regim. Jag svarar:
– Farväl du vackra! Jag kommer alltid att minnas detta ögonblick.
Sedan tog jag själv en taxi...till Luleå och försökte förklara för kvinnorna om friheten och kraften i feminismen jag stött på. Men ingen begrep vad jag talade om.
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 27 juni 2012

Det ruttna äpplet

På väg mot hissen inne i Empire state building drabbades jag av en panikattack. Allt är bara nys. Arkitekturen imponerade inget vidare, utan i stället ingenjörskonsten. Så raka linjer. Tänk dig själv att mura en 150 meter hög fasad och få lodet att stämma.
Men själva principen, att hitta en holme och sedan plocka dit allt och alla och bygga skithöga hus bara för att allt ska få plats är ju befängt. Utanför vattnet prunkar vildmarken.
– Bygg på bredden, skulle jag ha sagt och vandrat vidare med ryggsäcken.
På 40:e stannar jag vid en av miljoner reklamskyltar och begrundar. Kvinnan med långt rött hår är fotograferad bakifrån. "Before and after", står det.
Before är snyggare än after. Så typiskt, inte sant!? Men att människan har svårt att hålla emot. Visst! Köp den fulare frisyren.
Tofflorna hasar mot trottoaren. Han ställer sig bredvid och poeterar med oborstade tänder. Mr Henry Chianski – Charles Bukovskis alter ego på besök i NY för diktuppläsning. Efter morgonens tredje öl kallar han staden:
– Det ruttna äpplet.
Sedan tar han med mig på en av sightseeingbussarna. Man ser allt snett uppifrån. Nedanför demonstrerar folket. Renovera våra bostäder! Mindre pengar till NYPD!
Men guiden är påtänd, och hon har lockigt hår (som i after) och sjunger schlagers. Liza-Minelli-plattityder skorrar i billiga busshögtalare. Ruset av hennes uppåttjack är som starkast varje gång bussen passerar Broadway. En plats dit hon önskade sig...och kommer varje dag med sargade turister som bara vill få vittring på väderstrecken. Men hennes röst är knarkskorvig. Skallrar som i en VW bilstereo från 70-talet.
– Som i din gamla folka kanske?
Mr Henry Chianski på sätet bredvid nickar och sträcker över en halvdrucken flaska Jim Beam.
– Jag gillar guidade turer med amfetaminstinna halvblondiner.
Så skulle han förstås ha sagt och löst problemet genom att förföra henne.
Det var nu, just under Brooklyn bridge, som jag förstod att sanningen kunde anas. Bland substanserna.
– Mr Chianski, sa jag. Ni har helt rätt.
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 13 juni 2012

Slackad kopia i fickformat

Redan i kön till kontrollen kom uppmaningen.
– Visa passet.
Regler och bevakning. Jag var misstänkt för oansenlighet, eller terror. Frihetens Mekka doftade mest totalitär regim. Meningslösa blanketter.
Have you ever been involved in espionage or sabotage; or in terrorist activities?
Vem kryssar ja i en sådan ruta? Allt påminde om gränskontrollerna till järnridån när det begav sig. Samma bakfylla. Eller var det jetlag?
Det var även förbjudet att ifrågasätta dumheten. Då tar de fram plasthandskarna.
Utan yttre motstånd satte jag handen på anvisad plats och lät Homeland Security registrera mina fingeravtryck, med Charles Bukovskis Kvinnor i handbagaget bör tilläggas.
– Och du arbetar som...?
– Journalist.
Det var min än mer skeptiska 85-åring till mor som räddade situationen. Hon bara tog mig under armen och marscherade igenom alltihop utan fingerfotografering.
– Vad ska de med mina avtryck till?
Det var allt hon sa. Inte ens amerikanska gränspolisen vågade säga emot.
Grand Canyon är bara nys. Och Empire State Building är faktiskt inte så märkvärdig hon heller när man står vid hennes fötter. Toppen syns inte, bara en massa grå betong. Och vad heter hon nu...hon med armen och facklan. Jag såg henne på håll. Man ska klättra in i henne till det heliga, som i Tarkovskijs film Stalker. För därinne går alla ens önskningar i uppfyllelse.
Väl inne i Midtown kom hon i stället gående i kort-kort och cowboyboots. Kvinnan! Hon jag läste om i Bukowskis burleska epos. Vilka spiror!
Fri stolthet och totalitarism. Hennes uppenbarelse sa allt.
I korsningen mellan Lexington och 42:a låg en pub som serverade Guinness. På stopen satte jag åter mina avtryck, och det var väl också så New York tedde sig – som en travesti av Swedenborg som, när han fick frågan om hur det var i himlen, svarade att det var som i Göteborg fast bättre. Manhattan var som London, fast bittrare. En slackad kopia i fickformat. Bara det att husen var lite högre.
Men känslan av att jag hela tiden gjorde någonting förbjudet gick aldrig över. Den satt fast i fingeravläsaren på Newark.
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 30 maj 2012

"Grand Canyon är bara nys"

Jag är svag i anden, och full av resfeber. Någon står dessutom och läser över axeln på mig medan jag skriver. Sådant är otillåtet. En författare ska skriva med stängd dörr. I alla fall enligt Stephen King. Ett ögonblick.
Så, nu har jag schasat bort åskådaren och är ensam med dig som läsare igen.
Jag är på väg till USA för första gången i mitt liv. Därav resfebern. Och svagheten i anden kan möjligen gestaltas genom denna något krokiga historia som började för ett antal år sedan då jag satte upp den amerikanska pjäsen Coyote Ugly av Lynn Sieftert. Harry Nyman hade huvudrollen. Han var nervös, liksom jag är nu. Han hade nämligen aldrig tagit sig an ett manus med en sådan textmassa förut. Aldrig så långa repliker att lära utantill.
Det var ett tragikomiskt ökendrama om den förlorade sonen som hade stuckit hemifrån för ett tiotal år sedan, men som nu kom tillbaka och upptäckte att han fått en syster som han dessutom var far till. En burlesk historia, den bästa pjäs jag någonsin stött på. Jag ska sätta upp den igen någon gång, men måste först hitta på något sätt att väcka Harry från de döda.
– Grand Canyon är bara nys. Det är inte alls vad man tror.
Så sa Red Pewsey i pjäsen, antihjälten som Harry spelade. Det gick bra. Han lärde sig all textmassa utantill.
– En liten pissebäck. En massa fruntisar som står och drömmer.
Replikerna lever kvar i mig...och bilden av Harrys frenetiska agerande. Pjäsen blev en allegori över min egen tvehågsna längtan till både livet och detta så motsägelsefulla USA. Kanske är allt storslaget bara nys.
– Det är klart. Man har ju alltid tänkt åka dit, säger han i pjäsen.
– Man kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...Grand Canyon.
En sådan patetisk rollgestalt. Han hade allt det stora inom räckhåll, men vågade inte dit. Precis såsom jag upplevt mig själv. Sitta vid köksfönstret och ha en massa åsikter om ett land jag aldrig varit i. Vilken bluff!
Jag kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 16 maj 2012

Elände skapar stort lyckorus

En saga jag brukar läsa för barnen handlar om en flicka som bryter armen och går gipsad en hel sommar. Gipset är en kliande plåga i värmen. Och inte får hon bada heller. Men när gipset tas bort utbrister hon:
– Min arm är fri! Min arm är fri!
Innan detta hade hon förmodligen inte ens reflekterat över det förträffliga med att ha en arm. Sådan är människan, även i verkliga livet.
Själv viftar jag på tårna, men tar det för givet. Som det naturligaste i världen. Däremot har jag haft fruktansvärt ont i halsen hela den här förbannade veckan, och kan inte annat än längta tills det är smärtfritt att svälja igen. Tänk att ha en fungerande hals!
Nu tycks ju många unga människor må mycket dåligt ändå – trots fungerande tår, armar och med smärfri hals. Mat och dryck finns serverat, samt god utbildning och massor av möjligheter. Ytligt sett har tillvaron aldrig varit så bra för så många.
Likväl hade NSD rubriken i förra veckan: ”Elever köar till psykologen”.
Kraven är för hårda på gymnasiet. Här har en skola med möjligheter förvandlats till en besvärlig inrättning (i andra delar av världen skulle ungdomar gråta av lycka om de erbjöds gratis utbildning med sådan kvalité).
Det här är inte första gången som det kommer larmrapporter om ungdomars illamående. Häromdagen presenterades också fakta om utbrett självskadebeteende hos högstadiebarn. Märkligt kan tyckas.
Som kontrast – och möjlig förklaring till denna paradox – står gubbarna i Fredrik Lindströms dialektprogram i SVT. De här äldre farbröderna i utkanten av civilisationen framstår närmast som utomjordingar. En gammal man berättar om en barndom där två av hans systrar dog i unga år, där han arbetade hårt i skogen redan som pojk. En vinterdag brann huset ner och de stod utblottade i snödrivan.
– Nå, hur var uppväxten då? frågar herr programledare.
– Det var roligt, svarar den äldre mannen. Allting var så roligt.
Slutsatsen har ni förstås redan dragit själva. Att det är paradoxalt med livet och lyckan.

Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 2 maj 2012

Aldrig mer hämtpizza för massmördaren

Rättegången som befaras bli en tio veckor lång cirkus är inne på sin tredje dag. Det demokratiska samhällets konfrontation med ondskan är en klart komplicerad historia. Breivik bereds nu den tvivelaktiga möjligheten att lägga fram sin sak inför världens medier. Fyrtio vittnen har försvaret kallat.
Men huvudproblemet är egentligen ett annat och har sin grund i att rättssystemet egentligen bygger på ett filosofiskt konglomerat med ungefär följande resonemang. Tillräkneliga personer begår brott emellanåt. De är då ansvariga för sina handlingar och ska straffas.
Men den missanpassade ska i princip hellre dömas till vård. Här har det smugit sig in en mjuk socialdeterminism som präglar rättsstaten i modern tid. Om brottslingen kommer från usla sociala förhållanden så bedöms handlingen ofta annorlunda. Grovt förenklat: En som kört i fyllan fullt medveten om sin handling – utan missbruk eller sociala problem i bagageluckan – döms till ett straff för att sona sitt brott. Den missanpassade hyperalkoholisten döms med fördel till vård.
I mindre allvarliga fall är det lätt att se detta som samhällets gest mot den som har svårt att få ordning på tillvaron. Kan alkoholisten få hjälp att nyktra till så tjänar dessutom alla i slutändan. Samhället slipper rattfyllerierna och personen i fråga får ordning på livet.
Men i mötet med de allra grövsta och bestialiska våldsbrotten blir det svårare att svälja principen. Idealen kommer i konflikt med verkligheten. I fallet med Anders Behring Breivik borde ju den självklara slutsatsen vara att han vid brottstillfället var gravt sinnesrubbad. Någonting annat går knappt att tänka sig. En tillräknelig medborgare begår per definition inte sådana handlingar. Ondskan innefattas mer eller mindre inte i tankesystemet. Breivik borde därmed dömas efter socialdeterminismens allra högsta och mest svårsmälta princip och få vård.
Om han efter några år sedan bedöms som frisk ska han också enligt samma princip släppas ut i det fria (man kan inte vårda den som är frisk). Nu strider ju detta möjliga scenario i så hög grad mot vad jag förmodar är allmän rättsuppfattning att det ter sig omöjligt.
Härav de norska myndigheternas märkliga dubbelalternativ. En frisk Breivik som kan dömas till fängelse. En sjuk Breivik som spärras in för sluten psykvård.
De flesta anser nog att denne man inte ska få äta hämtpizza mer i sitt liv, oavsett vad de fyrtio vittnena säger. Punkt slut. Finito. Ingen mer frihet för honom. Men rättssystemets liberala människosyn har egentligen ingen sådan påföljd att döma ut. Därför diskuteras nu en Lex Breivik som bland annat skulle möjliggöra fängelse efter avslutad vård. Frågan är om det går att stifta en sådan lag utan att samtidigt ge upp den rättsliga människosynen.
Måhända är detta början på slutet för den faderligt förlåtande rättsstaten i Norden. Att det i framtiden blir mer öga för öga, tand för tand. Och att terrorismen därmed får ännu en sten i det öppna samhällets fasad att vittra.

Pelle Lindblom
Krönika NSD Kultur 18 apr 2012

Greklands sak är vår

Det blev nästan som i Kalle-Anka. En spikad planka tvärs över dörren till restaurangen och en skylt: Κλειστά για την καλή. ”Stängt för gott.”
Grekerna älskade sina tavernor. Dit gick hela familjen för att roa sig mitt i intigheten. Allt var dock redan i imperfekt. Intigheten var visserligen kvar. Men familjerna hade lämnat tavernorna för flertalet år sedan. Den här krisen startade ju inte i förrgår, om nu någon trodde det. 
- Everything up up up...
Så mässade min vän Labros Bratopuolos hemma på Spetses med stor indignation och förbannade mig för att jag hade lämnat sovrummet utan att släcka lampan efter mig.
– Vad tror du egentligen?
Så sa han. Jag var inbjuden i hans hem, och jag hade svikit honom. Han var faktiskt arg på riktigt för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilars dans.
Jag lämnade aldrig tänt mer. Och detta var för fem år sedan.
Så inte var det här någon strip ur Kalle-Anka, möjligen som en modern Askungesaga där Maria Tsimenteridou klev ur yllefilten hemma i Kozani, tog av sig raggsockorna och begav sig till det sargade Aten för att söka jobb.
Där hamnade hon i förra veckan på Greklands motsvarighet till Telia på intervju, men förstod ganska snabbt att tjänsterna redan var bortlovade till chefens släktingar. Eller också var det någon annan typ av nepotism eller korruption bakom det hela. Än en gång var allting fejk.
Skit samma förresten. Heltidsarbete för 500 Euro i månaden. Grekernas minimilöner förskräcker. Vilken svensk skulle gå med på 4.800 kronor i månaden!?
Jo, om priserna varit i fas med löneläget. Men nu kostar faktiskt en liter mjölk omkring 1,30 € i Hellas fagra butiker. Här hemma där jag handlar kostar den vita saften mindre än hälften.
Uteliggarna blir fler för var dag. Nu – i presens – ligger även utblottade familjer med barn och värmer sig med tidningspapper som madrass i väntan på våren. Prognosen för Thessaloniki i natt – 5 grader och regn.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.

Pelle Lindblom
Publicerat i NSD Kultur 7 mars 2012

Vädjan från vänner i Grekland

Ett brev damp ner från Grekland. Ni kanske minns henne från i somras, den unga Maria på Karpathos då allt var varmt, branterna osedvanligt många och en burk tonfisk kostade 20 spänn i grekaffären. Då fanns ett hopp.
Nu sitter hon med tjocksockar inlindad i en filt hemma i Kozani. På bilderna hon skickat med syns snödrivor, nästan lika höga som här. En osedvanligt kall vinter.
– Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit tidigare, men jag har varit tvungen att åka runt på en rad jobbintervjuer. Dock utan framgång, tyvärr.
Samtidigt här hemma i Sverige, rapporter om tårgasdimma i Aten. På bilderna ser man inga ansikten, bara människorna på håll. I tv står svensk reporter på hotellbalkong, som om detta vore Bagdad under USA:s attacker. Ännu ett möte mellan ministrar.
Ju mer jag läser i brevet, desto mer inser jag allvaret för Maria och hennes vänner.
– Det blir bara värre.
Hon berättar hur rika roffar åt sig samtidigt som arbetslösheten äter sig in i samhällskroppen.
– Vi unga får betala priset. Vi är fulla av oro, panik och stress. Jag ser fler och fler hemlösa på gatorna. Det är orättvist. För ingen av oss har varit korrumperade.
Självmorden ökar. Och hon hör dagligen talas om någon i bekantskapskretsen som förlorat jobbet.
Här hemma uttalar sig Anders Borg rakryggat än en gång. Han är orolig för att krisen ska smitta av sig på övriga Europa. Underförstått – jag begriper det nu – han värnar girigheten. Svensken och tysken sitter med krampaktigt grepp om sina medelklassbesparingar i räntefonder. Och inte f-n ska väl vi behöva betala för att ett gäng klantiga greker levt över sina tillgångar!?
Så tänkte jag också först, men förstår nu allvaret. Att en hel generation landsmän i mitt älskade grannland vid Medelhavet är på väg att offras, medan Anders Borgs och de andra experternas språk är egensinnets. Ingen tanke på solidaritet. Bara hot om repressalier om inte grekerna offrar ännu mer. Risken är att landet hamnar i en farlig repression.
Grekernas sak borde vara vår. Priset är för högt. Jag förstår nu Maria.

Pelle Lindblom
Publicerat i NSD Kultur 22 feb 2012

Mösslösa öron i minus trettio

Fyllesuget spred sig som en löpeld. Från krogarna strömmade rödögda ungdomar till. Även jag var där, stod lutad mot en pelare i väntan på en helt vanlig 90-grammare.
I ett ögonblick av inbillad klarsyn mindes jag en krönika för många år sedan, även den från ett kallsupande norr med snålblåst runt knuten. En ganska dyster och färglös historia. Bilden hade knappt förändrats, bara en aning. Skillnaden var att majoriteten av ungdomarna nu hade en apparat tryckt mot örat. Hade man ingen aning om vad det var kunde man möjligen tro att det var någon slags värmemojäng för mösslösa öron minus i 30.
– Vem talar de med?
Det syntes som den mest relevanta frågan emedan jag satte tänderna i en blandning av lök, kött och någon svårdefinierbar smet.
De fysiskt närvarande talade alltså inte med varandra. Som om kropparna var där, men själarna frånvarande. Jag kursiverade:
Släpar sin lekamen, i rödögd kyla...
Nej, det blev ingen vettig poesi av det hela trots det gammelsvenska ”lekamen”. Inte heller kunde man skriva att telefonerna stod i vägen för ontologin. Inkorrekt, bröder och systrar. Men det var ändå trasigt på något vis, att det fysiska nuet liksom inte dög.
Jag slängde servettpoesin, tog sedan omsorgsfullt på mig mössa och handskar och vandrade ut i det där krispiga, vassa knarrandet.
Kanske var det alkoholen som spökade. Men ut ur snödrivorna kom ett gäng ungdomar, utan öronmojäng. Ögonkontakt i stället. Hon till höger var kattsminkad, det hann jag se. Som om de kom från metafysisk maskerad. Och grabben som gick sist höjde plötsligt sin hand. Jag min. Ordlöst slogs våra Lovikkabeklädda handflator samman i en dov klapp.
Tolv steg senare blev jag överdrivet sentimental, började poetera högt för mig själv om mänskliga möten och ontologisk vördnad med handskarna på, en griskall lördag.
Jag gick mot rött också. Men framme vid isbrytarna fanns inga fraser kvar, bara iskalla tår. Så jag lade mig, helt i strid med regelboken, i snödrivan. Det fanns hopp trots allt, tänkte jag och slöt ögonen.

Pelle Lindblom

Publicerad i NSD ons 8 feb 2012

Sursvensken och hans depp

Den amerikanska polisen flinar ett segerleende. Den elake busen är infångad och oskadliggjord i den sista uppgörelsen. Nu närmar sig slutscenen. Han och kollegerna samlas på krogen. De firar, är gladberusade och stolta. Skål för den eminenta insatsen!
Zappar vidare. Svensk polis går obeväpnad och utan skyddsväst in i busens näste. Busen har gisslan och Holger, eller vad han nu heter, blottar sin bringa – sätter sina revben och sitt hjärta på spel (blir annars anmäld för polisbrutalitet) och lyckas med en dunderpsykologs stringens genomskåda busens brustna psyke. Buse lägger ner vapnet. Kolleger stormar in, fångar buse och för iväg honom till den svenska rättvisan (med säkerhetsbälte i polisbilen).
Snart dags för slutscen. Svensk polis går dock inte på krog och firar. Nej, nej. Svensk vandrar ensam hem till en tvåa i det grå betonggettot. Där sätter han sig nedstämd på sin soffa, tar fram en whiskyflaska och deppsuper. Han har alkoholproblem. Så ska det framstå. För ingen redig svensk super en vanlig tisdag utan att ha problem.
Herregud...
Zappar vidare. Behöver tre mikrosekunder för att se att det rör sig om ännu en inhemsk saga. Deprimerad människa tittar ut genom fönstret på åttonde våningen i ett annat betonggetto. Svensk film, man fattar det direkt utan att ha hört en enda replik. Ännu en historia där sjutillhållarlåset är reglat från insidan.
Ensamhet och depression.
Zappar vidare. Svenskar träffas på ö för att fira midsommar. Ingen är som den vill vara. Prästen är bög. Kärleksparet är barnlöst. De som ska gifta sig är inte förälskade. Bråk vid matbordet. Alla super för mycket. Storfyllot välter bröllopstårtan och somnar på gräsmattan.
Varsågoda, här är uppenbarligen svenskheten! Vårt kollektiva medvetande. Total frånvaro av stolthet. Ingen glädje. Bara inåtvänd och deprimerad rannssakan.
– Jag är en dålig människa.
Socialstyrelsen avråder dessutom på baksidan av livspaketet. Varning! Glädje och berusning kan allvarligt skada din hälsa.
Pelle Lindblom

Public. i NSD Kultur jan 2012

Samma odds som Apollo 13

Att ta sig genom julhelgen för en barnfamilj av normalt snitt är ungefär som att klara Apollo 13-projektet efter explosionen i syretanken. Kapslarna svävar fritt i rymden. Oddsen att få hem familjen hel är ungefär desamma som för rymdbesättningen. Här regerar förväntningarnas tyranni. Alla håller andan. Även lyckliga familjen.
De osaliga stirrar in genom fönstret hos Carl-Larsson-firarna...medan dessa stirrar ut. Tyrannin gick det också många rykten om, redan veckovis innan 24:e. Tvekan och vånda. Allt färre kan med någon heder i kroppen säga att de ser fram emot julen.
Huvudproblemet rör dock barnens ögon.
– Voro de icke tindrande på julafton...
Som vän av ordningen sa med emfas omkring den 17:e.
–...ja då chockskadas de små liven in i märgen!
Ehuru lättmargarinet finnes på bordet så hotar traumat ändock. Eller som min dotter förkunnade vid frukost redan omkring 12:e i skuggan av en hög arbetstopp. Fadren hade inte hunnit med veckohandlingen i vederbörlig ordning varpå hon utbrast besviket:
– Pappa! Det finns ju inget pålägg!
Hon: Infödd i ett dekadent träsk. Ett hem i förfall. Jag stirrade resignerat på dukningen som jag påbörjat redan 06:30 och som pryddes av levande ljus, färskt bröd, fil och flingor tillsammans med apelsinjuice. Därtill fann två sorters ost, skinka samt bredbar leverpastej.
– Inget pålägg?
– Den skivbara leverpastejen är ju slut.
Modernitetens beskaffenhet. Vad hjärtat inte är fyllt av (i detta fall en specifik leverpastejsort) hänförs till trauman som barnet sedermera och i vederbörlig ordning får ta upp med sin terapeut i vuxenlivet.
Och voro dessa känsliga leverpastejögon icke tindrande på dopparedagen...ja då är det lika bra att lämplig myndighet frånhänder mig faderskapet.
– Inget pålägg!?
Därefter hördes ett sprakande och julgransbelysningen dog. Överslag.
Men tomten kom ändå till slut. Sent omsider kunde jag konstatera att det mesta avlöpt enligt planerna. Lackat, packat och utdelat. Vilket tindrande! Apollo 13 har landat.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD dec 2011

Ett svenskt Stasi visar sitt ansikte

Två poliser anhåller mig. De tänker dessutom tvångsomhänderta min dotter. Jag kan bara inte begripa varför, men lyckas dyrka upp handfängslet, grabbar tag i henne och rusar ut. Med handklovarna låser jag dörren bakom oss och skaffar några sekunders försprång. Hjärtat bultar...
Förr fanns politiskt angiveri i Sverige, en tidsanda med Enbomaffären och Morjärvmannen. Rättsstaten gav sig på enskilda i jakten på spioner. Det visade sig vara spöken.
Samma sak tycks pågå i dag. Fast nu är den politiska hetsjakten borta. I stället granskar tidsandan vårt sociala beteende. En lycklig familjs öde är bara ett telefonsamtal bort. En anonym angivare. Det räcker. Fallet förpassas genast till socialtjänsten som inleder den Kafkaliknande processen.
Precis som för Josef K gick det för Thomas och Jennie med två döttrar i Sandviken (se Uppdrag granskning 2 nov). Angiveri per telefon. Ett enda samtal. Barnen tvångsomhändertogs direkt. Pappan häktades och åtalades för sexuellt utnyttjande av barn. Mamman medåtalades, men även för barnpornografibrott då en filmsnutt hittad i hennes dator visade barnen nakna. En semesterfilm från Öland.
Ett enda telefonsamtal.
Lagar skapade i syfte att skydda, används nu blint mot de medborgare som skulle skyddas. Den tänkta barriären mot ondska förvandlas med blind moralpanik till ondskan själv. Inte minst blir det tydligt då Renate Almén (S), ordförande i den aktuella individ- och familjeomsorgsnämnden, utan tvekan hävdar:
– Vi har inte gjort något fel.
Den nya inkvisitionen utan självrannsakan. Ett Stasi anno 2011. Socialpolitikens sköld och svärd.
Det borde ha blivit politisk jordbävning. Moralpräglad myndighetsutövning är livsfarlig. Lagen var ju inte till för detta!
Men allt är tyst. Kvasidebatterna fortsätter. Den sorten som skymmer att den svenska myndighetsidyllen krakelerar.
En fader, jag, i handbojor. Mitt hjärta bultade hårt. Jag tog min dotter i handen och sprang. En mardröm jag turligt nog vaknade upp från i min säng. Isande nära verklighet.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD dec 2011

Plastbrickans förbannelse

Det slamrade till bakom mig och ljudet av krossat glas skar in i öronen. Jag var på anrikt kafé i Boden. En personal, som det heter nuförtiden, baxade en sån där brickvagn med allt för överdriven optimism.
– För övrigt hatar jag brickor, sa jag. Finns det någonting mer erotikdödande? De är som en stilett rakt in i varat, röda eller grå spelar ingen roll.
Kaselnikov skrattade, höll med och smultorkade mustaschen med en servett.
– En del brickor är noppiga som en gamma kofta, fortsatte jag. Små, plastiga utgjutningar liksom frigör sig från essensen.
– Allt detta är kanske en slags spegling, sa han.
Samma sak verkade hända lite överallt. Mysiga kaféer flyttade in i nya köpcentrum där multinationella butikskedjor basunerade ut sina budskap. De sålde rynkkrämer! Broderade kuddar och eterneller! Och annat som den moderna individen inte tordes vara förutan.
– Nej. Hur skulle vi klara oss utan sådana livsnödvändigheter, predikade Kaselnikov.
Samma råa skratt gick i repris.
Preludium: I samma anda bytte kaffehaken ut sköna dynor mot designade stapelstolar för det rätvinkliga kollektivet. Bordsservering var ett minne blott. Och fastän jag pröjsade över 150 spänn för kaffe, dricka, en bulle och några biskvier till mig och min filosofiske kamrat förväntades vi duka av själva.
– Översockrade lussebullar.
– Den alltid överskuggande frågan om samhällskroppen kontra individen, sa Kaselnikov.
För mig var det ingen märklig replik i sammanhanget. Postludiet bestod av en lång och djupt allegorisk utläggning. Schimär efter schimär. In med tv-kamerorna i varje hem! Experten målar taket rött och väggarna gröna. Hon slår händerna för ansiktet och utbrister: "Åh, så fint det blev."
Så förstod jag varenda millimeter, varje aspekt av hans utläggning. Därför satt vi såhär: orörbara, anonyma. Allt for åt samma håll. Fast vi visste också att bordsgrannen inte begrep slutsatsen, läsarten.
Allt emedan porslinet slamrade i bakgrunden på grå plastbrickor.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD nov 2011

Min längtan efter tystnaden

Mobiltelefonen ringde. Men jag insåg snabbt att det inte skulle gå att prata. Möjligen kunde man avhandla ett högljutt "Bra!" och "Vi hörs sen". Så det mer signifikanta fick gott vänta tills jag kom tillbaka till hotellrummet.
Ljuden var helt enkelt en plåga. Ingenstans i London fanns tystnaden. Mest hördes buller från byggen, dubbeldeckare och taxibilar uppblandat med allehanda ljudeffekter. Inne på pubarna malde popen, och sorlet lade sig strax ovanpå. På ett ställe spelades Van Morrison. Men inte ens det hjälpte, även hans stilla ballader hamnade nu i facket plågoljud.
– En Guinness tack!
Jag drogar mig redan till lunch för att försöka undkomma alla decibel. Till och med hotellrumsdörren hade en egen liten ljudeffekt, ett helt onödigt pip då låsmekanismen gjorde sin öppningsmanöver.
Redan nästa dag började jag längta hem till tystnadens Norrbotten, en stilla natt i sängen där morgonbussen som passerade första gången vid sextiden var det enda som fick mig att vända mig i sänglakanen. Jag somnade alltid om. Det var ju inte förrän sjubussen kom som det var dags att stiga upp. Och ännu tystare var det ju utanför glesbygdsstaden. I verklig tomhet bortom allfarvägarna var det så tyst att, om man höll andan en stund, kunde höra sitt eget blod pulsera i ådrorna.
Polissirener störde den tankebanan.
Reklamskyltarna var högljudda de med förresten. För ögonen. Det var svårt att undkomma denna förorening där varumärken slogs mot varumärken.
Utanför restaurangen: We serve fresh food.
Så oerhört korkat. Såna där budskap fanns även hemmavid, på skyltar och i reklambladen. Färskt och gott. Jamen, fattas bara annat. Det lär väl knappast finnas någon motsats. "Kom in till lyxkrogen. Vi serverar gamla matrester. Till helgen, vår specialitet, rutten mat."
Kanske är det därför hatkärleksförhållandet till moderniteten spirar som mest i ultraurban miljö. Man är ständigt idiotförklarad.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD nov 2011

Teatern och de eviga repriserna

Jag gick till och med i skola en gång för att ta mig an dramaturgins heliga språk. Dess absoluta grundförutsättning: att hålla intresset levande hos publiken. Att ge den en stilla undran. Hur ska det gå...hur ska det gå?
Den gigantiska meteoren närmar sig jorden. Ska mänskligheten överleva? Mördaren lurar bakom busken. Gå inte dit! Gå inte dit!
Simpla saker som berättaren lurar i oss. I dramat låter vi oss hypnotiseras. Ja, i sanning är det ofta hela skälet till att vi tar del av dramatiska berättelser. Själen skriker: Överraska mig!
Jaså, var det så allt hade gått till. Mördaren var huvudpersonens bästa vän! Och hjälten offrade sitt liv för kärleken.
Men på svensk teater... På repertoaren för sjuttioelfte gången: Romeo och Julia. Jag vet ju precis hur det slutar...och kan inte annat än sitta där i teatersalongen och gäspa när Romeo börjar fumla med giftbägaren. Enda trösten är att spana efter moderna tolkningar, eller nyskapande scenografi. Möjligen en god skådespelarinsats.
Natten är dagens mor spelas unisont på flera håll. Jag har sett den förr och drabbas inte heller denna gång av något hur-ska-det-gå i salongsmörkret.
Backa teater kör Processen baserad på Franz Kafkas roman. Men jag vet ju redan vad som händer med Josef K. Kvävd förväntan även då Riksteatern turnerar med Othello.
På nya Studion i Göteborg ses de sexstrejkande kvinnorna i Antigone igen. Jag vet hur det går, jag vet hur det går.
Mittiprickteaten i Stockholm träffar reprisernas bulls-eye med Farenheit 451. Namn som Wozzeck och Amadeus finns också på teateraffischerna i höst. Ack och ve, de vill vi inte se!
Stockholms stadsteater har därtill lyckats damma av Gogols gamla drama Revisorn. ”Stangertz försöker kompensera” heter det i en recension. Och till våren ska Norrbottensteatern spela Grabben i graven bredvid.
Vad är detta? Repertoarkommitténs ultimata trötthet! En fantasilöshet som saknar motstycke. Att inte teaterpubliken tröttnar på alla repriser. Jag har gjort det för länge sedan.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur okt 2011

Brittiskt schampo för flintskallar

På hotellrummet finns ingen toalettborste. Så signifikant! Tv-nyheterna är ungefär desamma som hemma. Trots att det krossade glaset i Tottenham knappt hunnit sopas undan, detta att underklassen tappat kontakten med vattenytan för länge sedan, handlar nyheterna om den gyllene medelklassen.
Även dessa lyckligt lottade måste nu börja klippa kuponger från reklambladen, och genomsnittshyran för en tvårummare i London är nu uppe i tusen pund i månaden.
Utanför hotellfoajén står en farbror i cylinderhatt, bockar och håller upp dörren för mig.
– Thank you sir. Good morning sir. Good evening sir.
Lågavlönad plikt, avlad i brittisk tradition. Herre och betjänt.
Och på hotellrummet finns ingen toalettborste.
Kostymklädda indier bär på en kartong med stor försiktighet. Den tycks innehålla just sådana kostymer den med, nypressade från kemtvätten.
Mot Aldwych, eller buss 139 mot Primark. Kläder till tusen, stickat till barnen från tio pund, producerat i lägre låglöneland.
Den feodala stoltheten är ett slags fundament, och jag anar en trötthet bakom allt detta bugande med sir i efterleden.
Jag? Ville vara ung igen och utan tvekan gå in i mörka gränder, genom Air Street, och säkra sanningen hos L. S. Lowry och hans Matchstick men. Alla utsatta skulle jag skaka hand med, även tiggaren på Borough market nere på Southwark, han med kaffemuggen skramlandes av mynt. För just fattiga har ministeriet låtit behålla one penny i koppar.
– Excuse me sir...får an annan innebörd uttalad av polisstatens mannar.
Bort med uteliggarna från fina kvarter!
Det hjälpte inte att ena halvan av befolkningen höll upp dörren åt den andra. Arbetslösheten skenar. Förra veckan slogs nytt rekord: nu är över 2,5 miljoner britter utan vare sig dörrhandtag eller toalettborste att ansvara för. En förlorad generation, kallas det, med 21,3 procent unga utan jobb.
Mitt i eländet ekar reklamen för hårvårdsprodukter – schampot vi flintskallar inte förmodas klara oss utan. Sådan är logiken.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur okt 2011

"Tig, tig, tig!"

– Tig, tig, tig!
En dag hade vi Irma Lundström som vikarie. En gammal dam med rötterna i huruvida, af och ehuru. Klassen var i upplösningstillstånd. Hon skrek som en besatt...
– Tig, tig!
...och slog näven i katedern så att bordsskivan blev alldeles upphettad.
Vi satte häftstift under dynan på skolfrökens stol. Stolarna vi satt på hade ingen dyna. Men man kunde få häftstift på dem i alla fall.
När jag kom hem på kvällen var jag tvungen att fråga.
– Mamma, pappa...vad betyder tig?
Mina föräldrar var båda i skolträsket. Barn till två lärare. Som ett guds straff sa mina kompisar. Men det är inte så farligt som man tror. Bättre det än läkarföräldrar.
Utläggningarna vid middagsbordet flödade. Skolledarna. Lärarkollegiet. Förmodligen är det fortfarande tystnadsplikt på det mesta. Men jag minns att mamma suckade, och hade brosch på polotröjan precis som mina fröknar.
Och varje diskussion slutade med att pappa tog mig åt sidan och sa...min son...skolan är till för barnen och inte för lärarna.
Ropen skalla – lärarstatus! Körkort och legitimationer! Och så vidare. Björklund propagerar i radio, vill profilera lilla partiet.
Men jag hör aldrig ett ord om eleverna.
När jag sedan kom till högstadiet var vår tyskalärare snäll, men ack så alkoholiserad och mestadels sjukskriven. På hela terminen hade vi berikats med 22 olika vikarier, och det var inte någon vidare ordning på durch, für, gegen, ohne, oum. Skolledningen proklamerade: Stort centralprov!
– Vi måste ju kunna sätta betyg.
Som tur var fick jag halsfluss innan och var hemma i två veckor...med tyskaboken i sjuksängen. Vilka självstudier! Jag sjunger fortfarande dess lov och har mest haft läroböcker på nattduksbordet sedan dess.
Jag tror att jag fick 4:a.
Hemma lär sig barnen engelska...under sommarlovet. Suget är att få veta vad Britney Spears egentligen sjunger om. På datorn redigerar de film, zippar och labbar photoshop.
– Tig!
Det är vad Björklund drömmer om att läraren ska säga igen. Respekt! För lärarkollektivet! In med flanellografen.
Irma Lundström bytte taktik och bjöd på godis dagen efter. Klassen tystnade...och Europakartan rasslade respektfullt ner från innertaket. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur okt 2011

Anstalt med osynliga murar

Jag föräras med nyckel till ett arbetsrum och passerkort. Här har jag suttit på skolbänken några gånger, men nu ska jag byta roll och arbeta deltid som lärare för distanskursen i Kreativt skrivande.
Allra ödmjukast, en bugning. Framförallt äran att få möta människor med sug efter någonting nytt.
Efter att ha trätt på nyckeln på knippan och bekantat mig med det lilla arbetsrummet väljer jag att ta en annan väg än den närmaste ut. Korridorerna slingrar sig. Obekanta dörrar överallt.
Se där, ännu en korridor fast nu med montrar. Uppstoppade fåglar, och uppfläkta grodor i formalin. Fjärilssamlingar samsas med utställda gamla datorer från tiden då det här var högskola och den sådda jorden runt husen ännu inte hunnit bli gräsmatta.
Men genom korridoren passerar också mängder av ungdomar som under denna termin bespetsat sig på att lägga manken till för de högsta studierna i livet.
Ändå är det här en väldigt isolerad holme, tänker jag. Det är inte alls som i Uppsala – eller i Umeå för den delen – där hela stan smittas av aura filosofia, den sprudlande ungdomligheten och kunskapstörsten. Näe, nere i centrala Luleå är det då totalt osynligt. Universitetet ger sig inte till känna en centimeter bortanför rondellerna nedanför Mjölkuddsberget.
I pressutskicken och reklamen får man intrycket av att Luleå tekniska universitet kämpar på. I tid och otid, och i allehanda propåer slår man sig för bröstet.
– Vi är världsledande!
Så står det jämt. Sedan nämns en radda med samarbetspartners av rang. Och gamla industrigubbar promoveras till hedersdoktorer.
Men i rulltrapporna på Smedjan, eller i kommunhusets korridorer verkar det som om ingen riktigt bryr sig. Vadå världsledande!? Så är det väl med bonden i Bensbyn också. Han är väl också världsledande...på att odla potatis på sin speciella åker, och han vet hur traktorn kan jävlas ibland.
Däckfirman vid Örnäsrondellen är också världsledande...på att byta till sommardäck när det beger sig efter dubbad påskhelg.
Men att stålet i skruvarna, och att kopplingen i växellådan är utvecklade på Ltu, det hade vi förstås ingen aning om. Eller att flera nu framgångsrika författare har fått sin skrivarskolning här, det hade vi heller inte reflekterat över.
Som om det på Porsön fanns två anstalter, bara det att den ena hyser studenter i tusental, och att dess murar är osynliga.
Jag stirrar en stund på en uppstoppad uggla, vänder sedan på klacken och letar en utgång. Tänk att man så lätt går vilse här.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur sept 2011

Hönshjärnor inte så dumma som vi tror

Gässen flög över stugtaket i formation, och jag tänkte plötsligt på Descartes. Han hade inga höga tankar om djuren direkt, utan föreställde sig att grisens skrik inte hade någon egentlig koppling till verklig smärta, utan var mer en slags reflex.
Nu var gässens beteende så påtagligt och nära. Det tjattrades, och speciellt då en av fåglarna föll ur den vackra V-formationen föreföll det som om det utbyttes ett inferno av kommentarer.
– Skärp dig nu Karl-Bertil!
– Se till att komma rätt för en gångs skull.
– Lisa! Din flank driver tre grader utåt. Rätta in en smula och öka farten en aning.
Så såg det ut. Det var så jag uppfattade passagen. Egentligen var någon annan tolkning inte möjlig.
Och det var nu jag tänkte på Descartes och att filosofin haft allt för lite intresse för djurens intelligens. För inte kunde man väl med något förnuft i behåll påstå att gässen bara hade V-formationen i generna, som en reflex. I sådana fall var vi inte ett dugg bättre, vi människor där nere på verandan under detta skeende. Självklart tränade fåglarna inför höstens avresa söderut. Beslut måste fattas om hur flocken ska göra med den oförbätterlige Karl-Bertil, och hur långa skift Inga-Lill ska orka med i täten. Hon är ju ändå bäst på att leda.
Tidigare hade vi också haft sommarhöns. Och hönan var väl klassad som det mest korkade djuret av alla.
Men en dag då vi kom hem från stan var allt i en enda röra. De hade fått ströva fritt under dagen med dörren öppen till hönsgården. Normalt gick de alltid och la sig självmant vid åttasnåret på kvällen. Men denna afton var hönsen oroligt utspridda över hela tomten.
– Uppror i hönsgården, tänkte vi och stängde in varelserna.
Morgonen efter var alla utom två slaktade av mården som grävt en dold gång in till hönshuset.
De två överlevande, som tidigare kacklat sig förskräckta så fort jag kom i närheten, bytte nu helt sida och närmade sig mänskligheten. Även denna gång var det så uppenbart att de liksom tänkt till och bytt lojalitet. Att de dragit slutsatsen att mården var hotet, inte människan. Så fort mänskligheten vände ryggen till knallade en av dem in genom ytterdörren och gömde sig under köksbordet.
Beteendet hade varit otänkbart i "livet före mården".
Uppenbarligen har även en höna sin intelligens. Min enda slutsats, utan att vara någon naturromantiker, är att Descartes och hans polare får tänka om.
Och kära gäss – lycka till med er komplicerade kommunikation, och er avancerade formationsflygning. Välkomna tillbaka nästa sommar.
Pelle Linblom

Publ. i NSD Kultur sept 2011

Varma kyssar med krav på politisk demokrati

Teater
Mitt liv i rörelsen – eller varför är bukfetma viktigare än internationell solidaritet?
Manus: Maria Niemi Börner
Regi: Pär Blomkvist
I rollerna: Maria Niemi Börner och Andreas Brorsson
Lillan i Luleå 31/8 2011

Det kom e-post här om månaden, någon gång i vintras, adresserat från en kamrat långt borta i ungdomen. Jag minns henne som Maria Andersson, en go tjej som jag till och med hade pussat i tonåren. Kommunalrådsdotter var hon dessutom. Men livet hade gått vidare, nästan vilse med alla sina kapitel. Nu hette hon Niemi Börner och bodde på nåt ställe som hette Skogås – Långtbortistan eller motsvarande. I meddelandet stod det att hon satt upp en pjäs, och att jag var omnämnd i den.
Min rädsla var omedelbar. Mitt förflutna i SSU skulle komma upp till ytan, som ett slags avslöjande av gamla försyndelser. Ett livstrauma med röda flaggor och radikala demonstrationståg. Krav på rättvisa. Lägg därtill konspirationsteorier riktade mot de principfasta SKP-arna. Politiskt ungdomskäbbel och unkna källarlokaler dök också upp i minnet. Stencilerade protokoll med paragrafer. Flygblad, sprayade banderoller och slagord som "Boman till månen – enkel biljett". Eller så var det mina tonårskyssar som skulle och recenseras.
Denna kväll skulle jag få svaret då Maria med det nya efternamnet återvände till hemstaden för att spela några föreställningar av pjäsen Mitt liv i rörelsen – eller varför är bukfetma viktigare än internationell solidaritet?.
Hon har en nästan Gudrun-Schymansk framtoning. Tydliga r som i "ty interRRrnationa-a-a-len".
Socialdemokratin rannsakas, skulle man kunna säga. Maria Niemi Börner berättar om sin uppväxt i ett socialdemokratiskt hem – så socialdemokratiskt att när familjen var på campingsemester på Öland så åkte pappa Sigfrid till Kalmar för att tanka. För på Öland fanns ingen OK-mack. Ungefär så rullas historien upp, med fasta principer och rop som skalla med krav på utbyggnad av Kalixälven och uranbrytning i Arjeplog.
– Ja, allt var kanske inte så genomtänkt, säger hon i röd klänning på scenen med de röda fanorna i bakgrunden.
Sedan sjunger hon arbetarrörelsens sånger, en efter en. Och jag börjar plötsligt minnas de där konferenserna och mötena. Det är bara att erkänna. Jag var också där, även om allt konstigt nog känns som en stor och undanträngd villfarelse. Första versen på Internationalen kan jag fortfarande utantill, upptäcker jag, och kommer samtidigt ihåg hur man under refrängerna skulle hålla i någon obekant, kallsvettig hand och sträcka upp den mot skyn. När är det comme-il-faut att släppa, hade jag tänkt så intensivt att pamfletterna försvann.
Det här är alltså en berättelse om slagordens tid. I den här versionen växer en motsträvig ton fram, i vart fall som jag uppfattar det. Sagan är inte speciellt vacker i undertexten, även om det finns en längtan tillbaka till parollerna och känslan att tillhöra någonting större, den goda idén om en bättre värld. Men slagorden och verkligheten hängde inte samman. 1970-talets socialdemokrati i Luleå beskrivs här som en mansdominerad röra där rostiga gubbar från Metall styrde det mesta.
Men här finns också en samtidskritik som biter. Anno 2011 är vi konsumenter i stället för aktivister. Friheten är att kunna handla vad man vill. Ropen skalla, platt-tv åt alla. Allas rätt till ett nytt kök. Kompenserar gör vi genom att sopsortera och skänka en hundring till Läkare utan gränser.
– Nu bantar vi, pyntar och bygger trädäck, säger Maria Niemi Börner.
Och jag ramlar baklänges eftersom jag så sent som i förra veckan drog i sista skruven i det impregnerade virket utanför ytterdörren till stugan.
Det här handlar alltså om mig! Och jag är köpt. För vart tog den underbara idén om gemenskapen vägen!?
Sedan berättar hon närmast ömsint om hur hon då var kär i Pelle från SSU i Gammelstad. Jag rodnar i salongsmörkret. Minnet av en kyss, att vi blev ihop på ett SSU-läger, och att vi mellan kyssarna pratade ekonomisk demokrati och att kapitalismen var roten till det onda.
Fast hade vi inte en alldeles för överdriven tillvändhet mot det institutionella? frågat jag mig samtidigt. Var det där verkligen jag? Varför denna enorma förtjusning i de politiska systemen? Och om det var jag som tog initiativet till den där diskussionen om ekonomisk demokrati, ja då ber jag så här i efterhand om ursäkt. Mellan kyssar finns bättre samtalsämnen. Eller också finns det en politisk erotik som blivit bortglömd.
Fackeltåget från 1973 förefaller hur som helst väldigt långt borta. Och unge herr Andreas Brorsson som under showen stått för de musikaliska klangerna och mestadels suttit tyst bakom pianot säger plötsligt:
– Var det inte lite som i DDR?
Ja, handen på hjärtat, nog var det lite DDR i det där med Televerket. Och utanför Systembolaget stod ultrakommunisterna från SKP och delade ut flygblad – till stöd för Pol Pot!
Vilken blek historia, du sköra 70-tal!
Av all analys jag tagit del av som försöker knäcka nöten om socialdemokratins falnande låga så var det här den bästa retrospektiva kakbiten hittills. Den öppna och personliga tillbakablicken i denna anspråkslösa monolog klargjorde det mesta, författat mellan raderna. Det finns en sorg över den försvunna idén, men en nykter betraktelse över varför visionen sprack.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur aug 2011