onsdag 30 maj 2012

Slackad kopia i fickformat

Redan i kön till kontrollen kom uppmaningen.
– Visa passet.
Regler och bevakning. Jag var misstänkt för oansenlighet, eller terror. Frihetens Mekka doftade mest totalitär regim. Meningslösa blanketter.
Have you ever been involved in espionage or sabotage; or in terrorist activities?
Vem kryssar ja i en sådan ruta? Allt påminde om gränskontrollerna till järnridån när det begav sig. Samma bakfylla. Eller var det jetlag?
Det var även förbjudet att ifrågasätta dumheten. Då tar de fram plasthandskarna.
Utan yttre motstånd satte jag handen på anvisad plats och lät Homeland Security registrera mina fingeravtryck, med Charles Bukovskis Kvinnor i handbagaget bör tilläggas.
– Och du arbetar som...?
– Journalist.
Det var min än mer skeptiska 85-åring till mor som räddade situationen. Hon bara tog mig under armen och marscherade igenom alltihop utan fingerfotografering.
– Vad ska de med mina avtryck till?
Det var allt hon sa. Inte ens amerikanska gränspolisen vågade säga emot.
Grand Canyon är bara nys. Och Empire State Building är faktiskt inte så märkvärdig hon heller när man står vid hennes fötter. Toppen syns inte, bara en massa grå betong. Och vad heter hon nu...hon med armen och facklan. Jag såg henne på håll. Man ska klättra in i henne till det heliga, som i Tarkovskijs film Stalker. För därinne går alla ens önskningar i uppfyllelse.
Väl inne i Midtown kom hon i stället gående i kort-kort och cowboyboots. Kvinnan! Hon jag läste om i Bukowskis burleska epos. Vilka spiror!
Fri stolthet och totalitarism. Hennes uppenbarelse sa allt.
I korsningen mellan Lexington och 42:a låg en pub som serverade Guinness. På stopen satte jag åter mina avtryck, och det var väl också så New York tedde sig – som en travesti av Swedenborg som, när han fick frågan om hur det var i himlen, svarade att det var som i Göteborg fast bättre. Manhattan var som London, fast bittrare. En slackad kopia i fickformat. Bara det att husen var lite högre.
Men känslan av att jag hela tiden gjorde någonting förbjudet gick aldrig över. Den satt fast i fingeravläsaren på Newark.
Pelle Lindblom

publc. på NSD Kultur 30 maj 2012

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar