En saga jag brukar läsa för barnen handlar om en flicka som bryter armen och går gipsad en hel sommar. Gipset är en kliande plåga i värmen. Och inte får hon bada heller. Men när gipset tas bort utbrister hon:
– Min arm är fri! Min arm är fri!
Innan detta hade hon förmodligen inte ens reflekterat över det förträffliga med att ha en arm. Sådan är människan, även i verkliga livet.
Själv viftar jag på tårna, men tar det för givet. Som det naturligaste i världen. Däremot har jag haft fruktansvärt ont i halsen hela den här förbannade veckan, och kan inte annat än längta tills det är smärtfritt att svälja igen. Tänk att ha en fungerande hals!
Nu tycks ju många unga människor må mycket dåligt ändå – trots fungerande tår, armar och med smärfri hals. Mat och dryck finns serverat, samt god utbildning och massor av möjligheter. Ytligt sett har tillvaron aldrig varit så bra för så många.
Likväl hade NSD rubriken i förra veckan: ”Elever köar till psykologen”.
Kraven är för hårda på gymnasiet. Här har en skola med möjligheter förvandlats till en besvärlig inrättning (i andra delar av världen skulle ungdomar gråta av lycka om de erbjöds gratis utbildning med sådan kvalité).
Det här är inte första gången som det kommer larmrapporter om ungdomars illamående. Häromdagen presenterades också fakta om utbrett självskadebeteende hos högstadiebarn. Märkligt kan tyckas.
Som kontrast – och möjlig förklaring till denna paradox – står gubbarna i Fredrik Lindströms dialektprogram i SVT. De här äldre farbröderna i utkanten av civilisationen framstår närmast som utomjordingar. En gammal man berättar om en barndom där två av hans systrar dog i unga år, där han arbetade hårt i skogen redan som pojk. En vinterdag brann huset ner och de stod utblottade i snödrivan.
– Nå, hur var uppväxten då? frågar herr programledare.
– Det var roligt, svarar den äldre mannen. Allting var så roligt.
Slutsatsen har ni förstås redan dragit själva. Att det är paradoxalt med livet och lyckan.
Pelle Lindblom
– Min arm är fri! Min arm är fri!
Innan detta hade hon förmodligen inte ens reflekterat över det förträffliga med att ha en arm. Sådan är människan, även i verkliga livet.
Själv viftar jag på tårna, men tar det för givet. Som det naturligaste i världen. Däremot har jag haft fruktansvärt ont i halsen hela den här förbannade veckan, och kan inte annat än längta tills det är smärtfritt att svälja igen. Tänk att ha en fungerande hals!
Nu tycks ju många unga människor må mycket dåligt ändå – trots fungerande tår, armar och med smärfri hals. Mat och dryck finns serverat, samt god utbildning och massor av möjligheter. Ytligt sett har tillvaron aldrig varit så bra för så många.
Likväl hade NSD rubriken i förra veckan: ”Elever köar till psykologen”.
Kraven är för hårda på gymnasiet. Här har en skola med möjligheter förvandlats till en besvärlig inrättning (i andra delar av världen skulle ungdomar gråta av lycka om de erbjöds gratis utbildning med sådan kvalité).
Det här är inte första gången som det kommer larmrapporter om ungdomars illamående. Häromdagen presenterades också fakta om utbrett självskadebeteende hos högstadiebarn. Märkligt kan tyckas.
Som kontrast – och möjlig förklaring till denna paradox – står gubbarna i Fredrik Lindströms dialektprogram i SVT. De här äldre farbröderna i utkanten av civilisationen framstår närmast som utomjordingar. En gammal man berättar om en barndom där två av hans systrar dog i unga år, där han arbetade hårt i skogen redan som pojk. En vinterdag brann huset ner och de stod utblottade i snödrivan.
– Nå, hur var uppväxten då? frågar herr programledare.
– Det var roligt, svarar den äldre mannen. Allting var så roligt.
Slutsatsen har ni förstås redan dragit själva. Att det är paradoxalt med livet och lyckan.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 2 maj 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar