Så, nu har jag schasat bort åskådaren och är ensam med dig som läsare igen.
Jag är på väg till USA för första gången i mitt liv. Därav resfebern. Och svagheten i anden kan möjligen gestaltas genom denna något krokiga historia som började för ett antal år sedan då jag satte upp den amerikanska pjäsen Coyote Ugly av Lynn Sieftert. Harry Nyman hade huvudrollen. Han var nervös, liksom jag är nu. Han hade nämligen aldrig tagit sig an ett manus med en sådan textmassa förut. Aldrig så långa repliker att lära utantill.
Det var ett tragikomiskt ökendrama om den förlorade sonen som hade stuckit hemifrån för ett tiotal år sedan, men som nu kom tillbaka och upptäckte att han fått en syster som han dessutom var far till. En burlesk historia, den bästa pjäs jag någonsin stött på. Jag ska sätta upp den igen någon gång, men måste först hitta på något sätt att väcka Harry från de döda.
– Grand Canyon är bara nys. Det är inte alls vad man tror.
Så sa Red Pewsey i pjäsen, antihjälten som Harry spelade. Det gick bra. Han lärde sig all textmassa utantill.
– En liten pissebäck. En massa fruntisar som står och drömmer.
Replikerna lever kvar i mig...och bilden av Harrys frenetiska agerande. Pjäsen blev en allegori över min egen tvehågsna längtan till både livet och detta så motsägelsefulla USA. Kanske är allt storslaget bara nys.
– Det är klart. Man har ju alltid tänkt åka dit, säger han i pjäsen.
– Man kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...Grand Canyon.
En sådan patetisk rollgestalt. Han hade allt det stora inom räckhåll, men vågade inte dit. Precis såsom jag upplevt mig själv. Sitta vid köksfönstret och ha en massa åsikter om ett land jag aldrig varit i. Vilken bluff!
Jag kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 16 maj 2012
Wunderbar.
SvaraRadera