Det var en gång en sån där sommarkväll då man på chans stoppar in en obekant film i spelaren och hoppas på det bästa.
Filmen var Bröllopsfotografen av Ulf Malmros som egentligen är alldeles utmärkt i sitt upplägg. Landsortsgrabben hamnar i storstadens överklass och blir impad. Ungefär som jag tänker mig prins Daniel från fagra Ockelbo. Bara det att vår protagonist möter en hjälte som visar honom bourgeoisiens förljugenhet.
Denne hjälte offrar sitt liv för konsten. Kvar står bröllopsfotografen, mogen att göra uppror mot den rike mannens lögner – helt i enlighet med Aristotelisk dramaturgi.
Uppgörelsen är nära. Det gäller bara för vår huvudperson att verkligen förstå det vi förstår – nämligen att hans nya liv bygger på ett enda stort packe lögner.
Men på något sätt smiter han ut bakvägen – på hjältens begravning till råga på allt. Läsarten faller nu snarast under rubriken: ”Ja, ja, lite lögner har väl ingen dött av.” Och hela konceptet ramlar mellan golvtiljorna, ner i spånet bland musskiten.
Vadan detta? tänker jag och stänger av tv:n.
Då slår det mig att det inte är första gången nutidens berättare spiller förakt över Aristoteles och den mångtusenåriga berättartraditionen. Som jag redan sagt, på teatern möter jag det gång på gång.
Även när jag undervisat på universitetet i Kreativt skrivande verkar många studenter lida av Aristotelisk allergi. Flertalet liksom skruvar sig. Nej här ska inte skrivas med ”rabiat struktur” som en av adepterna uttryckte det.
”Jag vill skriva fritt.”
Resultatet blir sällan bra. Knappast aldrig. Av samma anledning som vi inte ids skratta åt en historia som börjar med poängen. Hjärnan får helt enkelt ingen berättarorgasm.
Varför detta uppror mot dialektiken? Okunnighet, eller berättarens lathet? Ibland kanske det är så. En annan teori jag har är att den unga generationen helt enkelt missförstått principen eftersom de tittat för mycket på amerikansk slaktaraction. Klassisk struktur, men förutsägbart.
Det finns en längtan efter någonting nytt. Visst. Men lösningen är knappast att bara frångå dramaturgin. Sådant väcker ingen död get.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130710
onsdag 10 juli 2013
onsdag 26 juni 2013
Det grekiska sladdret
Allt rasade utmed vägarna. Att ta sig upp till Olymbos var i stort sett att betrakta som ett självmordsuppdrag. Stora stenblock rasade ner på de av EU finansierade asfalteringarna.
Eller som Labros sa redan vid inträdet.
– For us good. But for you no, I think.
Han var alltid sådär koncis i sina uttalanden, med lite udda meningsbyggnad. Det blev aldrig någon diskussion.
Några år senare klättrar jag längs serpentinvägarna i en hyrd skruttbil. Och inser att Labros hade rätt. Eller också hade han helt fel...och fröken Hellas borde kanske ha hållit sig borta från de där asfalteringsbidragen.
Fjärde resdagen. Greklandsless. Det hände just denna kväll nere på hamnrestaurangen. Jag gick in i köket.
– Polí oréa, utbrast jag.
Tjuusigt.
– Gör i ordning nåt gott!
Jag sa det med en slags grekisk förtrolighet utan att fråga sådär svenskt `vad det skulle kosta´. Lita på ditt Grekland, tänkte jag och smaskade i mig några smårätter som egentligen alls inte var så märkvärdiga. Om man tänker efter. Det grekiska köket må ha lagt beslag på tzatzikin som sin egen. Men vad tror de?
Notan kom. Femhundra spänn för lite sladdrig kolokothákia och överfriterad zucchini!
Jag iddes inte ens klaga utan konstaterade bara:
Här kommer jag aldrig mer äta...och att älska Grekland är som att vara gift med en missbrukare med förnekelsesymptom.
Nog fattar jag att du vill backa dig ur krisen genom att övertrassera dina sladdriga, okryddade så kallade delikatesser. Men se dig omkring! Var är alla? Och jag bad aldrig ens taxichauffören om något kvitto heller, av den enkla anledningen att jag inte vill se människor få andnöd. För jag förstod att det var hans enda längre körning på veckor.
Men du måste förstå, min vän, att det inte fungerar för oss längre. Inte heller går det att ställa ut några vickiga stolar av flätad vass på någon knögglig betongplatta, servera surt vin på karaff och agera som om det vore en trestjärnig bodega.
Fjärde resdagen. Alltid samma sak. Jag grälar med fröken Hellas, men somnar ångerfull i hennes armar.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
Eller som Labros sa redan vid inträdet.
– For us good. But for you no, I think.
Han var alltid sådär koncis i sina uttalanden, med lite udda meningsbyggnad. Det blev aldrig någon diskussion.
Några år senare klättrar jag längs serpentinvägarna i en hyrd skruttbil. Och inser att Labros hade rätt. Eller också hade han helt fel...och fröken Hellas borde kanske ha hållit sig borta från de där asfalteringsbidragen.
Fjärde resdagen. Greklandsless. Det hände just denna kväll nere på hamnrestaurangen. Jag gick in i köket.
– Polí oréa, utbrast jag.
Tjuusigt.
– Gör i ordning nåt gott!
Jag sa det med en slags grekisk förtrolighet utan att fråga sådär svenskt `vad det skulle kosta´. Lita på ditt Grekland, tänkte jag och smaskade i mig några smårätter som egentligen alls inte var så märkvärdiga. Om man tänker efter. Det grekiska köket må ha lagt beslag på tzatzikin som sin egen. Men vad tror de?
Notan kom. Femhundra spänn för lite sladdrig kolokothákia och överfriterad zucchini!
Jag iddes inte ens klaga utan konstaterade bara:
Här kommer jag aldrig mer äta...och att älska Grekland är som att vara gift med en missbrukare med förnekelsesymptom.
Nog fattar jag att du vill backa dig ur krisen genom att övertrassera dina sladdriga, okryddade så kallade delikatesser. Men se dig omkring! Var är alla? Och jag bad aldrig ens taxichauffören om något kvitto heller, av den enkla anledningen att jag inte vill se människor få andnöd. För jag förstod att det var hans enda längre körning på veckor.
Men du måste förstå, min vän, att det inte fungerar för oss längre. Inte heller går det att ställa ut några vickiga stolar av flätad vass på någon knögglig betongplatta, servera surt vin på karaff och agera som om det vore en trestjärnig bodega.
Fjärde resdagen. Alltid samma sak. Jag grälar med fröken Hellas, men somnar ångerfull i hennes armar.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
onsdag 12 juni 2013
Kulturell tortyr, nej tack
Avslagen, nedslagen, utslagen. Jag hatar tävlingar. Framförallt när människor ska nagelfaras under förespeglingen att de bästa går vidare. Just i kulturträsket har jag länge konstaterat att det alls inte per automatik är de bästa som hyllas och lyckas. Falsksjungare av allehanda slag kan till och med få sina namn upptryckta på T-shirtar. Må så vara. Men mest hatar jag tävlingarna.
Nån tv-kanal ringde – tv 3 tror jag – och frågade om jag skulle ställa upp i deras talangjakt. Jag trodde det var nån polare som drev med mig. Men det var allvar.
– Är ni fullkomligt galna!
Gå och pissa.
Spektakel på spektakel där underhållningsvärdet inte består i att se vem som vinner. Nej, bara ett bisarrt gottande i att se de utslagna gråta i kulissen.
Du vann, jag försvann.
I söndags blev det förresten klart vilka åtta som kom in på teaterhögskolan i Luleå. Ett tack måste de ha...för att de stått ut med intagningsproceduren. Det här är Idol turbo-de-lux, ska ni veta, där 600 sökande slåss i en rad olika utslagningsprocedurer som spänner över dagar och veckor. Som en lång plåga, etter värre än tröttsamma melodifestivalen.
Därför måste konstateras att första utsorteringen i ett första skede inte alls ombesörjs av universitetsväsendet, utan är en procedur där arbetslösa med rika föräldrar premieras.
För hur ska en Stina Jakobsson i kassan på Willys överhuvudtaget kunna söka? Går det ens att få ledigt från jobbet så många dagar? Och hur få råd med alla resor och uppehälle? För de som var kvar till sista omgången var tvungna att själva bekosta en hel veckas övernattning.
Jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant lotteri, än mindre på alla utslagningsmoment. Det ryktas till och med att en scenskola hållit avslutningsmiddag med de sista 16 sökande...och där offentliggjort vilka som kom in. Om ryktet är sant, då kan Tyra Banks slänga sig i väggen i förnedringshänseende.
Om alla dessa kulturfascistiska tortyrkamrar åtminstone kunde vara mindre utdragna. Detta sagt med en hälsning till alla 592 förlorare.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130612
Nån tv-kanal ringde – tv 3 tror jag – och frågade om jag skulle ställa upp i deras talangjakt. Jag trodde det var nån polare som drev med mig. Men det var allvar.
– Är ni fullkomligt galna!
Gå och pissa.
Spektakel på spektakel där underhållningsvärdet inte består i att se vem som vinner. Nej, bara ett bisarrt gottande i att se de utslagna gråta i kulissen.
Du vann, jag försvann.
I söndags blev det förresten klart vilka åtta som kom in på teaterhögskolan i Luleå. Ett tack måste de ha...för att de stått ut med intagningsproceduren. Det här är Idol turbo-de-lux, ska ni veta, där 600 sökande slåss i en rad olika utslagningsprocedurer som spänner över dagar och veckor. Som en lång plåga, etter värre än tröttsamma melodifestivalen.
Därför måste konstateras att första utsorteringen i ett första skede inte alls ombesörjs av universitetsväsendet, utan är en procedur där arbetslösa med rika föräldrar premieras.
För hur ska en Stina Jakobsson i kassan på Willys överhuvudtaget kunna söka? Går det ens att få ledigt från jobbet så många dagar? Och hur få råd med alla resor och uppehälle? För de som var kvar till sista omgången var tvungna att själva bekosta en hel veckas övernattning.
Jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant lotteri, än mindre på alla utslagningsmoment. Det ryktas till och med att en scenskola hållit avslutningsmiddag med de sista 16 sökande...och där offentliggjort vilka som kom in. Om ryktet är sant, då kan Tyra Banks slänga sig i väggen i förnedringshänseende.
Om alla dessa kulturfascistiska tortyrkamrar åtminstone kunde vara mindre utdragna. Detta sagt med en hälsning till alla 592 förlorare.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130612
onsdag 29 maj 2013
Grekland förblöder
Κλειστά για την καλή. Stängt för gott. Såna skyltar kom upp allt oftare för nåt drygt år sedan. I konkursernas land. Snart befarar jag att skylten spikas upp redan i tullen.
För ett år sedan skrev jag om min oro för det sargade Grekland.
Förresten var det redan för sex år sedan. Krisen startade för länge sedan, allt var så uppenbart. Men ändå verkar det inte ha gått in i våra svenska skallar att hela södra Europa blöder.
Nej, förresten. Varför bry sig i det? De får väl skylla sig själva som inte arbetar och betalar skatt.
Minns min vän Labros Bratopuolos som med stor indignation förbannade mig för att jag hade lämnat lampan tänd i sovrummet.
– Vad gör du egentligen?
Så sa han på allvar för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilar. Men nu har många lampor slocknat för gott. Maria, Maria...
– Det är verkligen trist. Jag jobbar på en resebyrå i över nio timmar varje dag, lördagar också. Min lön...400 euro!
Sporadiskt lyckas jag hålla kontakt med Maria Tsimeridou som skickar rapporter från betongens Aten, om människorna. Inte såna där rapsodiska tv-nyheter där vi i 12 sekunder får se någon plakatdemonstration och sen nån gubbe i parlamentet. Det enda media verkar ha lärt oss om krisens Grekland är att det finns någonting som heter Syntagmatorget.
– Sanningen är att jag är väldigt oroad. Det tycks inte som om någonting bra kommer att hända här, säger hon.
Råd med egen lägenhet? Ha! Skaffa barn? Ho! Den heltidsarbetande sover på en madrass hos en lite bättre bemedlad vän som hyr ett kyffe.
– Min bror är arbetslös och min syster har inte fått lön sen i julas...
Vår älskade blöder. Det är så jag betraktar henne, fröken Hellas.
Och här hemma oroar vi oss för räntan. Eller att mjölken ska surna i kylskåpet.
Och då har jag inte nämnt de hemlösa, eller pensionärerna, eller arbetslösheten.
Det här är ingen saga. De är människor, våra grannar i söder. Nån jävla ordning får det väl vara i en europeisk gemenskap.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj 2013
För ett år sedan skrev jag om min oro för det sargade Grekland.
Förresten var det redan för sex år sedan. Krisen startade för länge sedan, allt var så uppenbart. Men ändå verkar det inte ha gått in i våra svenska skallar att hela södra Europa blöder.
Nej, förresten. Varför bry sig i det? De får väl skylla sig själva som inte arbetar och betalar skatt.
Minns min vän Labros Bratopuolos som med stor indignation förbannade mig för att jag hade lämnat lampan tänd i sovrummet.
– Vad gör du egentligen?
Så sa han på allvar för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilar. Men nu har många lampor slocknat för gott. Maria, Maria...
– Det är verkligen trist. Jag jobbar på en resebyrå i över nio timmar varje dag, lördagar också. Min lön...400 euro!
Sporadiskt lyckas jag hålla kontakt med Maria Tsimeridou som skickar rapporter från betongens Aten, om människorna. Inte såna där rapsodiska tv-nyheter där vi i 12 sekunder får se någon plakatdemonstration och sen nån gubbe i parlamentet. Det enda media verkar ha lärt oss om krisens Grekland är att det finns någonting som heter Syntagmatorget.
– Sanningen är att jag är väldigt oroad. Det tycks inte som om någonting bra kommer att hända här, säger hon.
Råd med egen lägenhet? Ha! Skaffa barn? Ho! Den heltidsarbetande sover på en madrass hos en lite bättre bemedlad vän som hyr ett kyffe.
– Min bror är arbetslös och min syster har inte fått lön sen i julas...
Vår älskade blöder. Det är så jag betraktar henne, fröken Hellas.
Och här hemma oroar vi oss för räntan. Eller att mjölken ska surna i kylskåpet.
Och då har jag inte nämnt de hemlösa, eller pensionärerna, eller arbetslösheten.
Det här är ingen saga. De är människor, våra grannar i söder. Nån jävla ordning får det väl vara i en europeisk gemenskap.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj 2013
onsdag 15 maj 2013
Hjärnor besatta av köpdjävulen
Relationer är viktiga. Jag hörde till och med en rik gubbe krypa till korset på ålderns höst. Försoningens hand sträcktes ut till gamla vänner. Han hade insett:
Det är tillsammans med andra som vi blir till. Bara med nära band till människor blir vi rika på riktigt.
Egentligen började jag grubbla över detta under LUBU, förra veckans barnteaterfestival. I pjäs efter pjäs kunde jag både direkt och indirekt ana en tematik. Barnet var till synes rikt på prylar, men ensamt och utan nära relationer. Inte minst syntes detta i Suzanne Ostens pjäs Flygräddare där vinglösa barn i föräldralöst tillstånd flög vilse i solstormen.
– Vad vill du ta med hem? frågade också Maurits Elvingsson publiken i pjäsen Om vi kunde gå hem till mig.
– iPad, Wii, Nintendo! ropade barnen.
Pjäsen hade ju en ganska vacker läsart – med teaterscenen som ett meditativt rum med budskapet att våra önskningar lika gärna kan få finnas i bröstet. Men hur nå barnen med metafysikens väsen när de bara ropar:
– iPad, Wii, Nintendo...
En djärv slutsats: Våra barns hjärnor är besatta av köpdjävulen. En hel generation matad med prylar. För att inte tala om all institutionell välvillighet som de omgärdas av. Barnen omringas hela uppväxten av anställda riddare i olika skepnader. Men dessa beskyddare sadlar av sina hästar, låser in sina lansar och går hem klockan 18.
Resultatet av all denna välvillighet verkar ha blivit existentiell tomhet och olycka, åtminstone som den antyds på teaterscenen (och för den skull även i en hel drös med socialantropologiska utredningar). Ungarna har allt, men mår skit.
– Hon fick en glass. Jag vill också ha!
– Hos Maja har de Wii. Kan inte vi också skaffa det?
– Pappa, jag vill ha en iPhone 5. För det har nästan alla i min klass.
Där hamnar barnen, i jämförelsens fälla. Att ha...och att ibland ha mindre. Men att aldrig ha någonting på riktigt. En relation.
Minsta reella motgång i livet blir till en katastrof.
Kanske övertolkar jag en aning, men gissar ändå, att det är hit vi är på väg.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj2013
Det är tillsammans med andra som vi blir till. Bara med nära band till människor blir vi rika på riktigt.
Egentligen började jag grubbla över detta under LUBU, förra veckans barnteaterfestival. I pjäs efter pjäs kunde jag både direkt och indirekt ana en tematik. Barnet var till synes rikt på prylar, men ensamt och utan nära relationer. Inte minst syntes detta i Suzanne Ostens pjäs Flygräddare där vinglösa barn i föräldralöst tillstånd flög vilse i solstormen.
– Vad vill du ta med hem? frågade också Maurits Elvingsson publiken i pjäsen Om vi kunde gå hem till mig.
– iPad, Wii, Nintendo! ropade barnen.
Pjäsen hade ju en ganska vacker läsart – med teaterscenen som ett meditativt rum med budskapet att våra önskningar lika gärna kan få finnas i bröstet. Men hur nå barnen med metafysikens väsen när de bara ropar:
– iPad, Wii, Nintendo...
En djärv slutsats: Våra barns hjärnor är besatta av köpdjävulen. En hel generation matad med prylar. För att inte tala om all institutionell välvillighet som de omgärdas av. Barnen omringas hela uppväxten av anställda riddare i olika skepnader. Men dessa beskyddare sadlar av sina hästar, låser in sina lansar och går hem klockan 18.
Resultatet av all denna välvillighet verkar ha blivit existentiell tomhet och olycka, åtminstone som den antyds på teaterscenen (och för den skull även i en hel drös med socialantropologiska utredningar). Ungarna har allt, men mår skit.
– Hon fick en glass. Jag vill också ha!
– Hos Maja har de Wii. Kan inte vi också skaffa det?
– Pappa, jag vill ha en iPhone 5. För det har nästan alla i min klass.
Där hamnar barnen, i jämförelsens fälla. Att ha...och att ibland ha mindre. Men att aldrig ha någonting på riktigt. En relation.
Minsta reella motgång i livet blir till en katastrof.
Kanske övertolkar jag en aning, men gissar ändå, att det är hit vi är på väg.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj2013
onsdag 17 april 2013
Aristoteles går på hockey
Tekning! Det drar ihop sig mot peripeti, som det heter på finspråk. Vår kombattant ger sig in i rinken för att möta sin antagonist. Dramaturgin är lysande. Klockrent aristoteliskt. Vår kombattant är i underläge, som sig bör i ett drama. Helst ska det se riktigt hopplöst ut, säger Aristoteles.
Inom nutida teater tycks det dock finnas ett avståndstagande från denna berättarprincip, vars regler alltså nedtecknades av en grekisk filosof för en sisådär 2300 år sedan. Idén med en oövervinnerlig motståndare är äldre än så. Många jakthistorier med samma förutsättningar har nog berättats vid savannens lägereldar i årtusenden.
Men på moderna teatrar är Aristoteles döende. Sällan upplever jag samma engagemang som i en hockeymatch. Som om sökande pågick efter en annan berättarprincip. Ett utsiktslöst tonårsuppror.
Tesen att det är meningslöst att ens försöka berätta på något annat sätt kommer från när mina barn var små och började dra Bellmanhistorier. Om och om igen, samma vits.
– Bellman fes...
Men barnet fattar först inte vitsen med vitsen, utan ältandet tycks vara en utvecklingsfas. Hon försöker knäcka gåtan, koden som gör henne vuxen berättarkonsten.
Så plötsligt skrattar barnet på riktigt...och har då förvärvat humorn vars berättarregler är exakt desamma som för klassiska dramer. Aristotelisk dramaturgi verkar alltså finnas inpräntad i hjärnan. En autonom funktion.
Hockeyfeber är hängivet engagemang också. Och ett fenomen uppstår, speciellt vid förlustmatcher.
Det står 2-4, och jag hoppas. Vid slutsignalen är besvikelsen total. Nästan kroppslig.
Men det enda jag behöver göra är att gå från tv-soffan till köket för att allt ska vara som vanligt igen. Det är alltså vansinnigt lätt att skaka av sig motgången. Spelarna blir ställföreträdare för tillkortakommanden. Inte jag förlorade, utan laget.
Inte minst den hårda rubriken från i måndags tar jag som bevis för detta.
Finalpesten! Vem skulle stå ut med sådan smädelse på förstasidan utan att anmäla det till pressombudsmannen?
Men vid seger, då var det vi som vann!
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130417
Inom nutida teater tycks det dock finnas ett avståndstagande från denna berättarprincip, vars regler alltså nedtecknades av en grekisk filosof för en sisådär 2300 år sedan. Idén med en oövervinnerlig motståndare är äldre än så. Många jakthistorier med samma förutsättningar har nog berättats vid savannens lägereldar i årtusenden.
Men på moderna teatrar är Aristoteles döende. Sällan upplever jag samma engagemang som i en hockeymatch. Som om sökande pågick efter en annan berättarprincip. Ett utsiktslöst tonårsuppror.
Tesen att det är meningslöst att ens försöka berätta på något annat sätt kommer från när mina barn var små och började dra Bellmanhistorier. Om och om igen, samma vits.
– Bellman fes...
Men barnet fattar först inte vitsen med vitsen, utan ältandet tycks vara en utvecklingsfas. Hon försöker knäcka gåtan, koden som gör henne vuxen berättarkonsten.
Så plötsligt skrattar barnet på riktigt...och har då förvärvat humorn vars berättarregler är exakt desamma som för klassiska dramer. Aristotelisk dramaturgi verkar alltså finnas inpräntad i hjärnan. En autonom funktion.
Hockeyfeber är hängivet engagemang också. Och ett fenomen uppstår, speciellt vid förlustmatcher.
Det står 2-4, och jag hoppas. Vid slutsignalen är besvikelsen total. Nästan kroppslig.
Men det enda jag behöver göra är att gå från tv-soffan till köket för att allt ska vara som vanligt igen. Det är alltså vansinnigt lätt att skaka av sig motgången. Spelarna blir ställföreträdare för tillkortakommanden. Inte jag förlorade, utan laget.
Inte minst den hårda rubriken från i måndags tar jag som bevis för detta.
Finalpesten! Vem skulle stå ut med sådan smädelse på förstasidan utan att anmäla det till pressombudsmannen?
Men vid seger, då var det vi som vann!
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130417
onsdag 10 april 2013
Rosa elefant en härskarteknik?
Min allegori om den rosa elefanten får underkänt av feministen Angelica Åström med hänvisning till att det är en härskarteknik.
Jag suckar.
Det är naturligtvis så, att vad jag än säger kan det avfärdas med dylika argument, såsom att jag bara är en enda stor manlig struktur i en rådande könsmaktsordning. Men vad är då det om inte en härskarteknik? Nedsättande uttryck utan sakinnehåll.
Men här kommer ett gubbslems bekännelser:
Jag brukar tänka tillbaka på 70-talet då Marxismen var basideologi. Minns att jag var i debatt med nån palestinasjal, nån vänstertjomme som såg klassamhället rotera ända in i tvättmaskinen. På allt skulle socialismen appliceras. Det gick knappt att andas utan att det sågs som en kapitalistisk handling. Ty internationalen bar lycka åt alla.
Tyvärr var även jag en del av detta. Ansåg mig vara en som skådade klasskampens rosa elefant i korridoren. Såhär i efterhand kan jag inte annat säga än att jag var förblindad. Av ljuset.
På 80-talet kom nästa ideologiska piruett. Videovåldet. Jag var en av dessa moralister som åkte runt på föräldramöten och visade klipp ur blodiga filmer som vi sedan ondgjorde oss över.
”Armageddon! Vi föder en hel generation våldsälskare!”
Rätvinkliga föräldrar och jag, som då inte ens hade en videospelare hemma, nickade jakande. Vi skåda alla den rosa elefanten.
Men jag var förblindad av moralpanik och politisk korrekthet. Videovåld blev inte moralens undergång. Motorsågsmassakern är numera kultfilm.
Historien går igen. I dag är feminismen basideologi. Med dessa glasögon på går det nu att se sexism och könsmaktsordning i allt. Jag skulle inte bli förvånad om tvättmaskinen kom på tal igen, med hänvisning till att centrifugering är uttryck för manlig struktur. Och kulörtvätt av visst gradantal sexism.
Dessutom börjar jag tröttna på floskler som härskarteknik. Det används flyhänt, utan sammanhang. En rosa elefant.
Jag återvänder hellre till sakfrågorna. Om nu skolan tänder bokbål och målar över konst, vad ska raderas härnäst? Och varför är det så tyst från konstnärskretsar nu när yttrandefrihet tycks ha hamnat i konflikt med feminism?
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
Jag suckar.
Det är naturligtvis så, att vad jag än säger kan det avfärdas med dylika argument, såsom att jag bara är en enda stor manlig struktur i en rådande könsmaktsordning. Men vad är då det om inte en härskarteknik? Nedsättande uttryck utan sakinnehåll.
Men här kommer ett gubbslems bekännelser:
Jag brukar tänka tillbaka på 70-talet då Marxismen var basideologi. Minns att jag var i debatt med nån palestinasjal, nån vänstertjomme som såg klassamhället rotera ända in i tvättmaskinen. På allt skulle socialismen appliceras. Det gick knappt att andas utan att det sågs som en kapitalistisk handling. Ty internationalen bar lycka åt alla.
Tyvärr var även jag en del av detta. Ansåg mig vara en som skådade klasskampens rosa elefant i korridoren. Såhär i efterhand kan jag inte annat säga än att jag var förblindad. Av ljuset.
På 80-talet kom nästa ideologiska piruett. Videovåldet. Jag var en av dessa moralister som åkte runt på föräldramöten och visade klipp ur blodiga filmer som vi sedan ondgjorde oss över.
”Armageddon! Vi föder en hel generation våldsälskare!”
Rätvinkliga föräldrar och jag, som då inte ens hade en videospelare hemma, nickade jakande. Vi skåda alla den rosa elefanten.
Men jag var förblindad av moralpanik och politisk korrekthet. Videovåld blev inte moralens undergång. Motorsågsmassakern är numera kultfilm.
Historien går igen. I dag är feminismen basideologi. Med dessa glasögon på går det nu att se sexism och könsmaktsordning i allt. Jag skulle inte bli förvånad om tvättmaskinen kom på tal igen, med hänvisning till att centrifugering är uttryck för manlig struktur. Och kulörtvätt av visst gradantal sexism.
Dessutom börjar jag tröttna på floskler som härskarteknik. Det används flyhänt, utan sammanhang. En rosa elefant.
Jag återvänder hellre till sakfrågorna. Om nu skolan tänder bokbål och målar över konst, vad ska raderas härnäst? Och varför är det så tyst från konstnärskretsar nu när yttrandefrihet tycks ha hamnat i konflikt med feminism?
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
fredag 5 april 2013
Nyfikenhet är inte sexism
Det blev ju en del svallvågor efter förra krönikan om moralpaniken, sexismen och boken Förstagluttarna. Bland annat en insändare (Angelica Åström NSD 24/3) som tog avstamp i den princip som jag försökte gestalta genom exemplet med den rosa elefanten.
– Den som står i korridoren.
Hen går ut i korridoren för att se efter, men kan ingenting annat konstatera än att korridoren är tom.
– Jag kan inte se någon rosa elefant.
– Ni förstår, får hen till svar av feministen, det förhåller sig nämligen så att elefanten är osynlig.
Debattören använde just denna retorik, påstod att undertecknad saknade förmågan att se sexismen och kvinnoförtrycket eftersom ”det var så normaliserande”. Därmed skulle jag alltså vara diskvalificerad, en icke seende.
Om man drar sådan retorik till sin spets och lutar sig mot de få utvalda som ser elefanten får vi förstås ett mycket märkligt samhälle. Med skrämmande totalitära drag. Detta är också någonting så vanligt och återkommande inom feministisk retorik, att jag länge undrat hur den kunnat få passera så oemotsagd.
Jag får gåshud. Den obehagliga sorten.
Om inte annat drar det ner trovärdigheten för feminismen som sådan. Men den är för viktig för att skrotas på ett sådant simpelt altare. I vart fall tar jag feminismen på större allvar än så.
Annars finns på NSD:s webb en rad intressanta och förvånansvärt vettiga kommentarer på förra elefantkrönikan – från båda sidor faktiskt – väl värda att ta del av.
Sedan har det ju även påståtts i debatten att tjejer aldrig spanar på killar i omklädningsrum och på toaletter. Men även där kan man se att elefantsagorna och verkligheten inte stämmer överens med varandra. Fråga era döttrar vad de titta på när de ”råkar” dra upp dörren till killarnas toa. Om det är frisyren, eller kanske ett blottat öra som de fnissar om.
Nej, strunta i att spana efter rosa elefanter. Öppnar era öron och lyssna till vad barnen har att berätta. Men hejda moralpaniken! Att kalla denna nyfikenhet för sexism är ju befängt. Vore det så blir inte mycket vettigt kvar av mänsklig samlevnad.
Pelle Lindblom
publicerat på NSD Kultur 130405
– Den som står i korridoren.
Hen går ut i korridoren för att se efter, men kan ingenting annat konstatera än att korridoren är tom.
– Jag kan inte se någon rosa elefant.
– Ni förstår, får hen till svar av feministen, det förhåller sig nämligen så att elefanten är osynlig.
Debattören använde just denna retorik, påstod att undertecknad saknade förmågan att se sexismen och kvinnoförtrycket eftersom ”det var så normaliserande”. Därmed skulle jag alltså vara diskvalificerad, en icke seende.
Om man drar sådan retorik till sin spets och lutar sig mot de få utvalda som ser elefanten får vi förstås ett mycket märkligt samhälle. Med skrämmande totalitära drag. Detta är också någonting så vanligt och återkommande inom feministisk retorik, att jag länge undrat hur den kunnat få passera så oemotsagd.
Jag får gåshud. Den obehagliga sorten.
Om inte annat drar det ner trovärdigheten för feminismen som sådan. Men den är för viktig för att skrotas på ett sådant simpelt altare. I vart fall tar jag feminismen på större allvar än så.
Annars finns på NSD:s webb en rad intressanta och förvånansvärt vettiga kommentarer på förra elefantkrönikan – från båda sidor faktiskt – väl värda att ta del av.
Sedan har det ju även påståtts i debatten att tjejer aldrig spanar på killar i omklädningsrum och på toaletter. Men även där kan man se att elefantsagorna och verkligheten inte stämmer överens med varandra. Fråga era döttrar vad de titta på när de ”råkar” dra upp dörren till killarnas toa. Om det är frisyren, eller kanske ett blottat öra som de fnissar om.
Nej, strunta i att spana efter rosa elefanter. Öppnar era öron och lyssna till vad barnen har att berätta. Men hejda moralpaniken! Att kalla denna nyfikenhet för sexism är ju befängt. Vore det så blir inte mycket vettigt kvar av mänsklig samlevnad.
Pelle Lindblom
publicerat på NSD Kultur 130405
onsdag 20 mars 2013
Bränn Hattstugan och radera Snövit
Skolan tänder bokbål. Censur! Förstagluttarna av Moni Nilsson anses plötsligt sexistisk.
För där nämns kvinnobröst, och detta får moralväktande föräldrar och skolfolk att genast sträcka sig efter tändsticksasken.
Det här är nu inte första fallet av moralpanik. Förra gången censuren slog till var ju på Tunaskolan då toagrafittin – för övrigt ett replikat av den berömde konstnären Banksy – målades över med samma hänvisning. Sexism-turbo-de-lux.
Värt att iaktta är att de här historierna har ungefär samma förlopp. Förälder eller elev med hög moral ryter till. Någon vaken journalist skriver artikel i ämnet...och skolan får stora skälvan. Några politiker passar genast på att ta gratispoäng och ansluter sig snabbt till moralkören. Skiten ska bort!
Mest förvånande är kanske att skolan tycks tagen på sängen. Där har ingen reagerat över explicita uttryck. Som voro ögonlocken igenklistrade, men magiskt öppnade av utomstående debattörer. Ja, se! Det står en rosa elefant i korridoren. Den är osynlig! Bara särskilt invigda har förmågan att se den. Ja, ser ni inte alla rektorer nu. Där! Den rosa elefanten.
Det finns för övrigt en saga av HC Andersen med samma tema, om en Kejsare.
En del dundrar samtidigt: Finns inget viktigare att debattera?
Svaret är: Nej. Egentligen inte.
Överhettad moral och censur är faktiskt allvarliga saker. Vi har skådat liknande förut. Då har det ofta varit en totalitär diktator som omyndigförklarat folket och hindrat oss från att ta del av "det icke lämpliga".
Fast nu tycks det inte behövas någon autokrat som arrangerar bokbålen. En oligarki med de rätta åsikterna sköter jobbet alldeles på egen hand. De som har förmågan att se den rosa elefanten.
Jag frågar mig åter: Vad suddas härnäst? Mamman slår ju barnen i Elsa Beskows Hattstugan. Bränn! Bort med spritglorifierande "Hej Tomtegubbar".
Lycka till alla Prussiluskor då ni ska granska skolbiblioteken. Passa på!
Lägg ner Lucia. Tomten är ett gubbslem. Grin-Olle ett mobbingoffer. Och radera genast Snövit. Hon är ju en sån fånig fjolla.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 20 mars 2013
För där nämns kvinnobröst, och detta får moralväktande föräldrar och skolfolk att genast sträcka sig efter tändsticksasken.
Det här är nu inte första fallet av moralpanik. Förra gången censuren slog till var ju på Tunaskolan då toagrafittin – för övrigt ett replikat av den berömde konstnären Banksy – målades över med samma hänvisning. Sexism-turbo-de-lux.
Värt att iaktta är att de här historierna har ungefär samma förlopp. Förälder eller elev med hög moral ryter till. Någon vaken journalist skriver artikel i ämnet...och skolan får stora skälvan. Några politiker passar genast på att ta gratispoäng och ansluter sig snabbt till moralkören. Skiten ska bort!
Mest förvånande är kanske att skolan tycks tagen på sängen. Där har ingen reagerat över explicita uttryck. Som voro ögonlocken igenklistrade, men magiskt öppnade av utomstående debattörer. Ja, se! Det står en rosa elefant i korridoren. Den är osynlig! Bara särskilt invigda har förmågan att se den. Ja, ser ni inte alla rektorer nu. Där! Den rosa elefanten.
Det finns för övrigt en saga av HC Andersen med samma tema, om en Kejsare.
En del dundrar samtidigt: Finns inget viktigare att debattera?
Svaret är: Nej. Egentligen inte.
Överhettad moral och censur är faktiskt allvarliga saker. Vi har skådat liknande förut. Då har det ofta varit en totalitär diktator som omyndigförklarat folket och hindrat oss från att ta del av "det icke lämpliga".
Fast nu tycks det inte behövas någon autokrat som arrangerar bokbålen. En oligarki med de rätta åsikterna sköter jobbet alldeles på egen hand. De som har förmågan att se den rosa elefanten.
Jag frågar mig åter: Vad suddas härnäst? Mamman slår ju barnen i Elsa Beskows Hattstugan. Bränn! Bort med spritglorifierande "Hej Tomtegubbar".
Lycka till alla Prussiluskor då ni ska granska skolbiblioteken. Passa på!
Lägg ner Lucia. Tomten är ett gubbslem. Grin-Olle ett mobbingoffer. Och radera genast Snövit. Hon är ju en sån fånig fjolla.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 20 mars 2013
onsdag 6 mars 2013
Om sex på riktigt
Allt du behöver veta om sex. Med den rubriken kör SVT ett antal program om underliv och brasiliansk vaxning. Efter sjätte avsnittet kan jag konstatera att jag inte lärt mig någonting nytt överhuvudtaget.
Inte för att jag skulle vara någon sexexpert. Snarare för att sexualupplysande satsningar i media ofta är förment informativa. Och förment frispråkiga.
Unga människor säger k- och f-ord flytande och formerar sig som en panel redo att svara på frågorna. Allt om njutningen, sexet, klitoris- och prostatastimulanser.
Det har jag länge tyckt. Att det är märkligt det här med att unga människor – som av naturliga skäl torde ha ganska begränsad erfarenhet av relationer – ofta blir sexrådgivare i media. Som om det var en ungdomspryl. Eller att varje god medborgare över 25 år inte längre behöver ägna sig åt sånt.
För någon vecka sedan kom RFSU med en liten rapport som påstås avslöja att vuxna vet mindre om sex än man kanske kan tro. Hur och när kvinnan blir gravid är det tydligen inte alla som vet. Inte heller hur klamydia smittar.
Nu vet jag ingenting om kvalitén på RFSU:s undersökning. Men även utan dessa resultat i ryggen går det med fog att påstå:
Sexupplysning är mer än en angelägenhet för ungdomar. Och det vore på sin plats med en panel nu och då som är frispråkig på riktigt. Och som har verklig erfarenhet av sex och relationer.
Sveriges Radio har ju någon egen motsvarighet i programmet Ligga med P3. Jag har förstås inte hört och sett allt där, men tendensen är densamma. Nog så mycket som finns att veta om sex har ännu inte avhandlats. Inte i dessa sammanhang.
Anatomi och teknik i all ära. När jag själv var i tjugoårsåldern tyckte jag att det fanns allt för många och långa perioder då det största problemet var att hitta en partner, någon att tycka om och pröva all den där tekniken med.
Sexualupplysningen handlar alldeles för sällan om sånt, om relationen och tilliten. Alldeles för sällan om förförelsen. Om flirtandet. Om hur sex skulle kunna demokratiseras. Och att det faktiskt går att skratta sig in i sängkammaren.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 6 mars 2013
Inte för att jag skulle vara någon sexexpert. Snarare för att sexualupplysande satsningar i media ofta är förment informativa. Och förment frispråkiga.
Unga människor säger k- och f-ord flytande och formerar sig som en panel redo att svara på frågorna. Allt om njutningen, sexet, klitoris- och prostatastimulanser.
Det har jag länge tyckt. Att det är märkligt det här med att unga människor – som av naturliga skäl torde ha ganska begränsad erfarenhet av relationer – ofta blir sexrådgivare i media. Som om det var en ungdomspryl. Eller att varje god medborgare över 25 år inte längre behöver ägna sig åt sånt.
För någon vecka sedan kom RFSU med en liten rapport som påstås avslöja att vuxna vet mindre om sex än man kanske kan tro. Hur och när kvinnan blir gravid är det tydligen inte alla som vet. Inte heller hur klamydia smittar.
Nu vet jag ingenting om kvalitén på RFSU:s undersökning. Men även utan dessa resultat i ryggen går det med fog att påstå:
Sexupplysning är mer än en angelägenhet för ungdomar. Och det vore på sin plats med en panel nu och då som är frispråkig på riktigt. Och som har verklig erfarenhet av sex och relationer.
Sveriges Radio har ju någon egen motsvarighet i programmet Ligga med P3. Jag har förstås inte hört och sett allt där, men tendensen är densamma. Nog så mycket som finns att veta om sex har ännu inte avhandlats. Inte i dessa sammanhang.
Anatomi och teknik i all ära. När jag själv var i tjugoårsåldern tyckte jag att det fanns allt för många och långa perioder då det största problemet var att hitta en partner, någon att tycka om och pröva all den där tekniken med.
Sexualupplysningen handlar alldeles för sällan om sånt, om relationen och tilliten. Alldeles för sällan om förförelsen. Om flirtandet. Om hur sex skulle kunna demokratiseras. Och att det faktiskt går att skratta sig in i sängkammaren.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 6 mars 2013
onsdag 20 februari 2013
Färdigflinat Mona Lisa!
Bloggandet blev mer tillspetsat. Röst över det allmänna bruset! Vass och provocerande. Ut under tangentborden kröp då näthatarna fram med sina baseballträn.
Och på Tunaskolan målade man för säkerhets skull över toalettklättraren för att – som det framstod – slippa ovan nämnda eskalering.
Samtidigt läste jag David Eberhards "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Vi befann oss enligt honom mitt i de kränkta offrens stat.
"Listan på allt som folk känner sig kränkta av och anmäler kan göras hur lång som helst. Vi tål inga oförätter!"
Oförättad och kränkt blev själv kränkare och kränkte nästa oförättad som kränkte tillbaka...
Märkligast var att få skribenter på en kultursida eller två, vad jag sett i alla fall, ställde frågan vilka fler konstverk som var aktuella för destruktion? Ja, att vi inte satte igång på allvar nu när vi lika hade tagit fram burken med täckfärg!
Själv tyckte jag att övermålandet var en otäck allegori. Och räckte det verkligen med att ropa:
– Jag är kränkt...
...för att hen skulle rusa fram med sprayburken och ta bort konsten.
Eller så var fallet med toalettkränkaren och Astrid en sådan vacker solskenshistoria att övermålande kunde lämnas därhän just i det här enskilda fallet.
Eller blev det månne för rörigt? Skulle hen vara för övermålandet (för det kränkta offret), eller mot (och i stället försvara konstnärlig frihet)? Vilket var politiskt korrekt denna gång?
– Aaaagh!
Etablissemanget var för en gångs skull villrådigt, fast i ett virvarr där hen inte längre visste vilken princip som stod över den andra. Men kränkt tycktes ändå värst av allt.
För övermålandet var – för den som inte märkt det – redan princip i de lättkränktas rike. Jag har då bokbålen med gamla Tintinböcker i färskt minne.
– Vad måla över nästa gång?
Jag är beredd! Går numera med en burk svart sprayfärg i kavajen redo att ta mig an...den politiskt inkorrekta konsten! Varför inte spraya över Salvador Dalí? Eller Paul Delavux!? Och den där jädra Mona Lisa... Har inte hon flinat färdigt nu, en gång för alla?
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 20 feb 2013
Och på Tunaskolan målade man för säkerhets skull över toalettklättraren för att – som det framstod – slippa ovan nämnda eskalering.
Samtidigt läste jag David Eberhards "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Vi befann oss enligt honom mitt i de kränkta offrens stat.
"Listan på allt som folk känner sig kränkta av och anmäler kan göras hur lång som helst. Vi tål inga oförätter!"
Oförättad och kränkt blev själv kränkare och kränkte nästa oförättad som kränkte tillbaka...
Märkligast var att få skribenter på en kultursida eller två, vad jag sett i alla fall, ställde frågan vilka fler konstverk som var aktuella för destruktion? Ja, att vi inte satte igång på allvar nu när vi lika hade tagit fram burken med täckfärg!
Själv tyckte jag att övermålandet var en otäck allegori. Och räckte det verkligen med att ropa:
– Jag är kränkt...
...för att hen skulle rusa fram med sprayburken och ta bort konsten.
Eller så var fallet med toalettkränkaren och Astrid en sådan vacker solskenshistoria att övermålande kunde lämnas därhän just i det här enskilda fallet.
Eller blev det månne för rörigt? Skulle hen vara för övermålandet (för det kränkta offret), eller mot (och i stället försvara konstnärlig frihet)? Vilket var politiskt korrekt denna gång?
– Aaaagh!
Etablissemanget var för en gångs skull villrådigt, fast i ett virvarr där hen inte längre visste vilken princip som stod över den andra. Men kränkt tycktes ändå värst av allt.
För övermålandet var – för den som inte märkt det – redan princip i de lättkränktas rike. Jag har då bokbålen med gamla Tintinböcker i färskt minne.
– Vad måla över nästa gång?
Jag är beredd! Går numera med en burk svart sprayfärg i kavajen redo att ta mig an...den politiskt inkorrekta konsten! Varför inte spraya över Salvador Dalí? Eller Paul Delavux!? Och den där jädra Mona Lisa... Har inte hon flinat färdigt nu, en gång för alla?
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 20 feb 2013
onsdag 6 februari 2013
Snäll morfar blir pedofil
När denna bild visas i dag brukar dock den vanliga tolkningen bli en helt annan. Förr en snäll morfar – nu syns där en äcklig pedofil.
Tiden har en förmåga att äta upp betydelser, menar Bo Bergström som är art director och föreläsare i visuell kommunikation.
Tiden och debatten, synen på män i gemen, har alltså fått bilden att ruttna och förändrat dess betydelse. Men värt att notera är att bilden fortfarande är densamma.
På finspråk kallas detta för konnotation, det vill säga den tolkning som betraktaren gör av ett visst uttryck. Konnotationen verkar ha en förmåga spegla den allmänna, nutida debatten. Det för stunden antagna, exempelvis att den figur som klättrar på toalettbilden på Tunaskolan är ute efter att utsätta flickan på andra sidan för någonting obehagligt.
När jag själv såg toalettbilden för första gången gick mina associationer åt ett helt annat håll, spontant som ett positivt gränsöverskridande. Ett rivande av barriärer. Att det fanns en vägg mellan man och kvinna som skulle må bra av att rivas. Jag tänkte på Shakespeare: ”På kärleks vingar flög jag över muren”.
Och varför har vi separata toaletter för män och kvinnor? Den tanken flög också genom huvudet, någonting som tycks obegripligt i en tid då gränser mellan kön mer och mer suddas ut.
Nu fanns det, får man förstå, andra konnotationer som väckte helt andra känslor. Kränkning blev ledordet. Sorgligt, kan tyckas. Men inget som går att sudda bort. Poängen är att det återspeglar begreppsvärlden hos betraktaren. Mer än vad bilden i sig kan anklagas för att innehålla. Det är svårt att ge skolan eller konstnären skulden för de olika tolkningarna.
Titta själv på pianolektionen. Hur i all världen gick den 180-gradiga, konnotativa metamorfosen till? Bilden är, som sagt var, alltjämt densamma.
Pelle Lindblom
Tidigare artiklar i ämnet på NSD.se
Publicerad på NSD Kultur 6 feb 2013
lördag 26 januari 2013
Respekt, Jan Sandström!
I en krönika 11 nov i fjol ifrågasatte jag bland annat varför just ABBA-Benny fick doktorshatt av Luleå tekniska universitet. Tesen blev: Åt den som har skall vara givet.
I samma krönika omnämndes att Jan Sandström, professor på musikhögskolan i Piteå, fått stipendiet Rubus Arcticus på 100 000 kronor "trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera", som jag formulerade det.
Nu hörde Jan Sandström av sig sent omsider och var upprörd, menade att formuleringen var rena lögnen. I hans tjänst som professor ingår inte att musicera och komponera. Arbetsuppgifterna består av annat. Och Jan Sandström berättar att han, efter att ha fått Rubus Arcticus, tog tjänstledigt ett helt år för att just komponera.
Jag vill betona att jag verkligen har full respekt för Jan Sandström och hans värv. Han har all anledning att känna sig stolt och respekterad. Och min formulering kan tyckas slarvig och onödigt provokativ. Det får jag be om ursäkt för.
Men min kritik kvarstår. Den riktar sig – bör betonas än en gång – överhuvudtaget inte mot Jan Sandström. Kritiken gäller de som beslutar om vem som ska få stipendier och utmärkelser.
Där kan jag tycka att Sandström befinner sig i en sådan etablerad position att det i mina ögon framstår som mer motiverat att ge stipendiet till en musiker i vardande.
Dessutom faller fortfarande löjets skimmer över att Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris 2004. Tusenlappar från politikernas nattmössa. Men det är ju förstås inte Liza Marklunds fel. Det är ju inte henne jag kritiserar. Och inte heller Jan Sandström.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130126
I samma krönika omnämndes att Jan Sandström, professor på musikhögskolan i Piteå, fått stipendiet Rubus Arcticus på 100 000 kronor "trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera", som jag formulerade det.
Nu hörde Jan Sandström av sig sent omsider och var upprörd, menade att formuleringen var rena lögnen. I hans tjänst som professor ingår inte att musicera och komponera. Arbetsuppgifterna består av annat. Och Jan Sandström berättar att han, efter att ha fått Rubus Arcticus, tog tjänstledigt ett helt år för att just komponera.
Jag vill betona att jag verkligen har full respekt för Jan Sandström och hans värv. Han har all anledning att känna sig stolt och respekterad. Och min formulering kan tyckas slarvig och onödigt provokativ. Det får jag be om ursäkt för.
Men min kritik kvarstår. Den riktar sig – bör betonas än en gång – överhuvudtaget inte mot Jan Sandström. Kritiken gäller de som beslutar om vem som ska få stipendier och utmärkelser.
Där kan jag tycka att Sandström befinner sig i en sådan etablerad position att det i mina ögon framstår som mer motiverat att ge stipendiet till en musiker i vardande.
Dessutom faller fortfarande löjets skimmer över att Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris 2004. Tusenlappar från politikernas nattmössa. Men det är ju förstås inte Liza Marklunds fel. Det är ju inte henne jag kritiserar. Och inte heller Jan Sandström.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130126
onsdag 23 januari 2013
Facit hade inget facit
Ett världsledande svenskt företag fanns år 1970 i hela 140 länder och hade mer än 14000 anställda. Bara två år senare var bolaget konkursmässigt. Företaget hette Facit och var världsbäst på mekaniska skriv- och räknemaskiner.
Den här sagan har gett namn åt uttrycket facitfällan – då framgångsrika företag går i putten för att de inte lyckats anamma teknikutvecklingen.
Nu är debatten här om tidningsindustrin som tycks medveten om att den med sina tryckpressar står på samma tröskel. Medveten men handfallen.
Och världsledande...på att ge ut papperstidningar. En skara trogna köpare finns kvar. Undertecknad är en av dessa som vill ha tidningen utbredd över frukostbordet. Som en mildare drog, lika självklar som prillan efter morgonteet.
Mina barn, däremot, sitter vid samma frukost med läsplattor. Dessa är egentligen mycket mer anpassade för ändamålet. Barnen kan inte bara läsa artiklar, utan även se rörliga bilder, höra ljud, leta bakgrundsfakta, kolla busstider, leka och spela. Fantasin sätter gränserna.
Inför detta rynkar nu tidningsbranschen på näsan. Visst är det väl bra med läsplattor. Men vem ska betala för vår produktion av journalistik?
Frågan tycks felställd. Facit finns i sagan om Facit. Frågan borde snarare formuleras: Vad kan vi – med vår fantastiska kunskap i att samla in och tolka nyheter – skapa för digital produkt som går att sälja?
Redaktionerna borde alltså omvandlas till mediabyråer. Nyttan av kompetensen omprövas. Framtiden är knappast en dagspacketerad nyhetsprodukt. Någonting annat måste ta form, varav en papperstryckt tidning kanske får hänga med som kuriosa "för gamla tiders skull".
Annars står man snart där som Facit med sin tryckpress och kliar sig i huvudet. Varför tog vi inte tillvara möjligheten när den ännu fanns?
Produkten kan alltså inte bli en digital dagstidning. Det vore som om Facit skulle ha överlevt på att skapa en digital skrivmaskin där man snurrar upp ett A4-papper på en rulle och skriver sina bokstäver med ett tangentbord.
Det är – med facit i hand – inte tillvaratagen teknikutveckling.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130123
Den här sagan har gett namn åt uttrycket facitfällan – då framgångsrika företag går i putten för att de inte lyckats anamma teknikutvecklingen.
Nu är debatten här om tidningsindustrin som tycks medveten om att den med sina tryckpressar står på samma tröskel. Medveten men handfallen.
Och världsledande...på att ge ut papperstidningar. En skara trogna köpare finns kvar. Undertecknad är en av dessa som vill ha tidningen utbredd över frukostbordet. Som en mildare drog, lika självklar som prillan efter morgonteet.
Mina barn, däremot, sitter vid samma frukost med läsplattor. Dessa är egentligen mycket mer anpassade för ändamålet. Barnen kan inte bara läsa artiklar, utan även se rörliga bilder, höra ljud, leta bakgrundsfakta, kolla busstider, leka och spela. Fantasin sätter gränserna.
Inför detta rynkar nu tidningsbranschen på näsan. Visst är det väl bra med läsplattor. Men vem ska betala för vår produktion av journalistik?
Frågan tycks felställd. Facit finns i sagan om Facit. Frågan borde snarare formuleras: Vad kan vi – med vår fantastiska kunskap i att samla in och tolka nyheter – skapa för digital produkt som går att sälja?
Redaktionerna borde alltså omvandlas till mediabyråer. Nyttan av kompetensen omprövas. Framtiden är knappast en dagspacketerad nyhetsprodukt. Någonting annat måste ta form, varav en papperstryckt tidning kanske får hänga med som kuriosa "för gamla tiders skull".
Annars står man snart där som Facit med sin tryckpress och kliar sig i huvudet. Varför tog vi inte tillvara möjligheten när den ännu fanns?
Produkten kan alltså inte bli en digital dagstidning. Det vore som om Facit skulle ha överlevt på att skapa en digital skrivmaskin där man snurrar upp ett A4-papper på en rulle och skriver sina bokstäver med ett tangentbord.
Det är – med facit i hand – inte tillvaratagen teknikutveckling.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130123
onsdag 9 januari 2013
Femton nya dödssynder
Javisst! Som en slags Fossmo turbo de-lux sveper religiositeten fram med havsströmmarna. Maria Vedin är klok som ser eländet i dess kölvatten och manar till kamp mot gudsdyrkan (NSD Kultur 7/1 -13).
Nu lär det knappast bli något enkelt projekt eftersom religiositeten tycks vara inbyggd i människans väsen.
Här i Sverige kämpar vi ändå tappert i sekulariserad och nihilistisk anda för att avskaffa religiöst slagg för gott. Exempelvis har det på de senaste begravningarna jag bevistat aldrig varit tal om något "av jord är du kommen". Till och med inför döden är vi avkristnade. Möjligen då att vi lånar kyrkans lokaler, men bara för att de råkar vara anpassade för ändamålet.
Lite problematiskt blir det dock när människor från andra kulturer kommer hit med tro, seder och fredagsböner. För att rädda skägget har synen nu blivit kulturrelativistisk. Lite lagom då förstås. Det får väl gå an med islam tills invandrarna efter några generationer inser att här i Sverige är gud död, och att det är lika gott att ge efter för...
...den svenska satsmoralen. Här råder nämligen tjänstemannens religion. Kravet på korrektion av felaktiga beteenden kommer numera från myndigheten.
Stödprogram till allehanda avvikare!
Stöd till familjer med för många barn. Stöd till familjer som inga barn har. Stöd till gubbar med för gröna mössor, och stöd till tanter med blå handväskor. Överallt ett stödprogram eller två som ska hjälpa till att korrigera det defekta.
Det är en dödssynd att växa upp utanför byggnormen.
Det är en dödssynd att middagen ibland består av limpsmörgås med falukorv.
Andra exempel på yttringar som svensken inte klarar av att hantera utan myndighetsrelaterade insatser:
Sorg. Skilsmässa. Alkohol. Matintag. Existentiella grubblerier. Motion. Barnuppfostran. Konflikter. Pengar. Ilska.
Inredning icke att förglömma. Svensken kan inte ens välja gardiner själv. En expert måste kopplas in.
Och du har väl för tusan inte struntat i att borsta tänderna!?
Jag håller med Maria Vedin, men med tillägget att det med religion tycks vara som med bubblan i korkmattan.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130109
Nu lär det knappast bli något enkelt projekt eftersom religiositeten tycks vara inbyggd i människans väsen.
Här i Sverige kämpar vi ändå tappert i sekulariserad och nihilistisk anda för att avskaffa religiöst slagg för gott. Exempelvis har det på de senaste begravningarna jag bevistat aldrig varit tal om något "av jord är du kommen". Till och med inför döden är vi avkristnade. Möjligen då att vi lånar kyrkans lokaler, men bara för att de råkar vara anpassade för ändamålet.
Lite problematiskt blir det dock när människor från andra kulturer kommer hit med tro, seder och fredagsböner. För att rädda skägget har synen nu blivit kulturrelativistisk. Lite lagom då förstås. Det får väl gå an med islam tills invandrarna efter några generationer inser att här i Sverige är gud död, och att det är lika gott att ge efter för...
...den svenska satsmoralen. Här råder nämligen tjänstemannens religion. Kravet på korrektion av felaktiga beteenden kommer numera från myndigheten.
Stödprogram till allehanda avvikare!
Stöd till familjer med för många barn. Stöd till familjer som inga barn har. Stöd till gubbar med för gröna mössor, och stöd till tanter med blå handväskor. Överallt ett stödprogram eller två som ska hjälpa till att korrigera det defekta.
Det är en dödssynd att växa upp utanför byggnormen.
Det är en dödssynd att middagen ibland består av limpsmörgås med falukorv.
Andra exempel på yttringar som svensken inte klarar av att hantera utan myndighetsrelaterade insatser:
Sorg. Skilsmässa. Alkohol. Matintag. Existentiella grubblerier. Motion. Barnuppfostran. Konflikter. Pengar. Ilska.
Inredning icke att förglömma. Svensken kan inte ens välja gardiner själv. En expert måste kopplas in.
Och du har väl för tusan inte struntat i att borsta tänderna!?
Jag håller med Maria Vedin, men med tillägget att det med religion tycks vara som med bubblan i korkmattan.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130109
torsdag 27 december 2012
Soctanterna den nya vargen
I sinnlig bemärkelse stod jag på bryggan. Som Walt Whitman i Leaves of grass: "Jag ska gå ner till stranden, stå naken...och utan förklädnad."
Man blir aldrig mer människa än så.
Men det blev hösten då mycket rasade samman. Mitt i veckan, någonstans i skarven till oktober, stod jag i foajén till socialkontoret och höll en liten flicka i handen. De skulle prata, var det sagt. Handen var len och modig. Jag ledde henne till ett rum med minst fyra tanter. Soctanter. Det heter så. Polisen kom. Och sen såg jag henne aldrig mer.
Jag stod med tom hand.
Myndighet beslutar, och barn tas utan varför. Sekretess. Socialtjänst med polisiär befogenhet, men utan skyldigheter.
Jag började skaka. Trodde att jag frös. Åkte hem. Tog ett varmt bad. Men jag skakar fortfarande, fyrtio dagar senare.
I går kom en polisbil och gjorde en annan hämtning. Jag såg på, och jag kände även dessa inblandade. Började tycka att tvångsomhändertagandena duggade nog så tätt. Paragrafernas yxa var trubbig. I båda ändar.
Även mina barn blev rädda. De sa det inte högt, men jag såg det på deras andning. Det var inte vargen som tog barnen numera, som i sagorna. Nej, det fanns en modern, effektivare variant. Soctanterna.
Jag tyckte plötsligt synd om poliserna. Nyktra skarprättare.
Liemannen tog den tredje. En god vän jag försummat.
Jag slutade ta varma bad.
Skolan skickade hem lappar. Någonting saknades kanske i en kryssruta.
Proklamation via skolverket: vaccination mot livmoderhalscancer. Men det är förstås frivilligt.
Så jag googlar. Institut och studier. Influensan i färskt minne. Och det blir alldeles för rörigt. Finns inte plats för mer då jag skakar hand med ännu en vikarie.
Nya människor, präktiga nykterister kontorstid. Men kanske blir de stupfulla på lördagskvällen i skymundan. Jag såg det på stan, precis innan snön föll. Blåsten hade skramlat ihop högar med öl- och spritflaskor i ett hörn på Kyrkogatan. Folket super som fan på helgerna. Eller som en annan poet sa i fiss moll:
"En dröm om en bättre värld som de sedan pissar ut".
Sjung med nu allihop!
Pelle Lindblom
publicerad på NSD Kultur 12 dec 2012
Man blir aldrig mer människa än så.
Men det blev hösten då mycket rasade samman. Mitt i veckan, någonstans i skarven till oktober, stod jag i foajén till socialkontoret och höll en liten flicka i handen. De skulle prata, var det sagt. Handen var len och modig. Jag ledde henne till ett rum med minst fyra tanter. Soctanter. Det heter så. Polisen kom. Och sen såg jag henne aldrig mer.
Jag stod med tom hand.
Myndighet beslutar, och barn tas utan varför. Sekretess. Socialtjänst med polisiär befogenhet, men utan skyldigheter.
Jag började skaka. Trodde att jag frös. Åkte hem. Tog ett varmt bad. Men jag skakar fortfarande, fyrtio dagar senare.
I går kom en polisbil och gjorde en annan hämtning. Jag såg på, och jag kände även dessa inblandade. Började tycka att tvångsomhändertagandena duggade nog så tätt. Paragrafernas yxa var trubbig. I båda ändar.
Även mina barn blev rädda. De sa det inte högt, men jag såg det på deras andning. Det var inte vargen som tog barnen numera, som i sagorna. Nej, det fanns en modern, effektivare variant. Soctanterna.
Jag tyckte plötsligt synd om poliserna. Nyktra skarprättare.
Liemannen tog den tredje. En god vän jag försummat.
Jag slutade ta varma bad.
Skolan skickade hem lappar. Någonting saknades kanske i en kryssruta.
Proklamation via skolverket: vaccination mot livmoderhalscancer. Men det är förstås frivilligt.
Så jag googlar. Institut och studier. Influensan i färskt minne. Och det blir alldeles för rörigt. Finns inte plats för mer då jag skakar hand med ännu en vikarie.
Nya människor, präktiga nykterister kontorstid. Men kanske blir de stupfulla på lördagskvällen i skymundan. Jag såg det på stan, precis innan snön föll. Blåsten hade skramlat ihop högar med öl- och spritflaskor i ett hörn på Kyrkogatan. Folket super som fan på helgerna. Eller som en annan poet sa i fiss moll:
"En dröm om en bättre värld som de sedan pissar ut".
Sjung med nu allihop!
Pelle Lindblom
publicerad på NSD Kultur 12 dec 2012
torsdag 29 november 2012
Den skrynkliga 47-öringen
Vi lever på lånad tid. Lån för resan. Planet vi svävar fram i är också belånat. Så även hotellet vi tar in på. Grannens kylskåp är köpt på kredit. Familjens nya bil färdas på ränteträskets motorväg. Liksom huset, dess väggar och tak.
Belånat!
Jag trevar efter en hundring i jeansfickan och inser plötsligt vad jag har i handen. En skuldsedel.
Hundralappen är ju bara ett betalningsmedel som gjorts på ett tryckeri. Sedeln kostar 47 öre att tillverka. Dess påstådda värde är däremot skapat i en komplicerad karusell med banker som trixar och fixar. En lånehandling. Och den dagen ingen tror på valutan är det lika gott att lägga sedeln i en binge på utedasset.
Själv är jag skuldfri. Ingen bank äger mig. Jag har inga lån. Skälet därtill är att jag är en mycket rädd och ängslig filur. Bara en enda gång i livet har jag lånat pengar, till en Audi 80 som stod och glänste på bilfirman. Då var jag skyldig banken 21 000 kronor och sov uruselt om nätterna.
Nu krisar land efter land i Europa. Belånade stater! I Spanien är arbetslösheten nu ofattbara 25 procent. Man behöver inte ha speciellt livlig fantasi för att inse vilka tragedier sådant skapar. Och hur farligt det är.
Kollapsen beror likväl på det faktum att jag håller en skuldsedel i handen som i sin tur blivit belånad. Dessa lån har i sin tur belånats igen. Lån, på lånet, på lånet... Så skapas pengar ur tomma intet. Euro till bilar och villor som spanjorerna egentligen inte hade råd med. Det går bra tills någon i kedjan suckar.
– Jag kan tyvärr inte betala räntan.
Då faller dominobrickorna och smular sönder hela länders ekonomier.
Minns ni Sveriges egen lilla bankkris? Den gången kostade det 200 miljarder kronor för skattebetalarna. Allt verkar redan bortglömt. In med nya bankdirektörer! Upp i sadeln igen. Sedan lån på lånet. Katten på råttan, och råttan på repet.
Än så fungerar våra egna optioner som vi nu flyttar runt mellan varandra i utbyte mot bilar och villor vi egentligen inte har råd med.
Än så länge. Den skrynkliga 47-öringen skaver i fickan.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 28 nov 2012
Belånat!
Jag trevar efter en hundring i jeansfickan och inser plötsligt vad jag har i handen. En skuldsedel.
Hundralappen är ju bara ett betalningsmedel som gjorts på ett tryckeri. Sedeln kostar 47 öre att tillverka. Dess påstådda värde är däremot skapat i en komplicerad karusell med banker som trixar och fixar. En lånehandling. Och den dagen ingen tror på valutan är det lika gott att lägga sedeln i en binge på utedasset.
Själv är jag skuldfri. Ingen bank äger mig. Jag har inga lån. Skälet därtill är att jag är en mycket rädd och ängslig filur. Bara en enda gång i livet har jag lånat pengar, till en Audi 80 som stod och glänste på bilfirman. Då var jag skyldig banken 21 000 kronor och sov uruselt om nätterna.
Nu krisar land efter land i Europa. Belånade stater! I Spanien är arbetslösheten nu ofattbara 25 procent. Man behöver inte ha speciellt livlig fantasi för att inse vilka tragedier sådant skapar. Och hur farligt det är.
Kollapsen beror likväl på det faktum att jag håller en skuldsedel i handen som i sin tur blivit belånad. Dessa lån har i sin tur belånats igen. Lån, på lånet, på lånet... Så skapas pengar ur tomma intet. Euro till bilar och villor som spanjorerna egentligen inte hade råd med. Det går bra tills någon i kedjan suckar.
– Jag kan tyvärr inte betala räntan.
Då faller dominobrickorna och smular sönder hela länders ekonomier.
Minns ni Sveriges egen lilla bankkris? Den gången kostade det 200 miljarder kronor för skattebetalarna. Allt verkar redan bortglömt. In med nya bankdirektörer! Upp i sadeln igen. Sedan lån på lånet. Katten på råttan, och råttan på repet.
Än så fungerar våra egna optioner som vi nu flyttar runt mellan varandra i utbyte mot bilar och villor vi egentligen inte har råd med.
Än så länge. Den skrynkliga 47-öringen skaver i fickan.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 28 nov 2012
onsdag 14 november 2012
ABBA-Bennys huvudbonad
Så fick ABBA-Benny sin doktorshatt. Men min enda slutsats är att han får sin utmärkelse mest för att LTU vill pryda sin egen turban. Eller att devisen är som så ofta förr: Åt den som har skall vara givet.
Höstarna är prisregnens tider. Och det händer gång på gång. En utmärkelse, men som är totalt obegriplig.
Jag har ingen aning om de fantastiska insatser som mr Andersson gjort i LTU:s anda annat än det som står i motiveringen, att han låtit medarbetare från sin studio undervisa vid ljudteknikerutbildningen. Och lite annat smått och gott. Må så vara.
Nåt liknande hände då professor Jan Sandström vid musikhögskolan fick stipendiet Rubus Arcticus av landstinget och 100 000 kronor i sin hatt, trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera.
Än mer skrattretande var det då Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris. 21 000 kronor från politikernas nattmössa in i hennes imperium. Det var rent av pinsamt eftersom priser av den här typen – med löjligt små summor dessutom – bör ämnas åt kulturskapare i vardande som är i mer akut behov av pengar.
Fånigt på allvar blev det då USA:s president Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 – inte postumt utan snarare prostumt. I förväg. För de krig han ämnade föra. Och för att han bara det året sände 30 000 nya soldater till Afghanistan.
Priset ska enligt Nobel gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer". Hederspriset förvandlades till ett spektakel.
För att undvika löjets skimmer vill jag göra LTU:s hattkommitté uppmärksam på att det finns många konstutövare i Norrbotten minst lika värdiga en hedrande huvudbonad. Nu är ju Bengt Pohjanen redan doktor ev egen kraft, och dessutom hedersdoktor (men inte här förstås, utan vid Uleåborgs universitet). Men i stället för ABBA-Benny skulle jag mycket väl kunna tänka mig Svante Lindqvist, Hasse Alatalo eller varför inte Björn Sjöö i doktorshatt. För att de så framgångsrikt, med stringens och kunskap verkat i musikens tjänst.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 14 nov 2012
Höstarna är prisregnens tider. Och det händer gång på gång. En utmärkelse, men som är totalt obegriplig.
Jag har ingen aning om de fantastiska insatser som mr Andersson gjort i LTU:s anda annat än det som står i motiveringen, att han låtit medarbetare från sin studio undervisa vid ljudteknikerutbildningen. Och lite annat smått och gott. Må så vara.
Nåt liknande hände då professor Jan Sandström vid musikhögskolan fick stipendiet Rubus Arcticus av landstinget och 100 000 kronor i sin hatt, trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera.
Än mer skrattretande var det då Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris. 21 000 kronor från politikernas nattmössa in i hennes imperium. Det var rent av pinsamt eftersom priser av den här typen – med löjligt små summor dessutom – bör ämnas åt kulturskapare i vardande som är i mer akut behov av pengar.
Fånigt på allvar blev det då USA:s president Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 – inte postumt utan snarare prostumt. I förväg. För de krig han ämnade föra. Och för att han bara det året sände 30 000 nya soldater till Afghanistan.
Priset ska enligt Nobel gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer". Hederspriset förvandlades till ett spektakel.
För att undvika löjets skimmer vill jag göra LTU:s hattkommitté uppmärksam på att det finns många konstutövare i Norrbotten minst lika värdiga en hedrande huvudbonad. Nu är ju Bengt Pohjanen redan doktor ev egen kraft, och dessutom hedersdoktor (men inte här förstås, utan vid Uleåborgs universitet). Men i stället för ABBA-Benny skulle jag mycket väl kunna tänka mig Svante Lindqvist, Hasse Alatalo eller varför inte Björn Sjöö i doktorshatt. För att de så framgångsrikt, med stringens och kunskap verkat i musikens tjänst.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 14 nov 2012
onsdag 31 oktober 2012
Moms och annan skit
På tal om hur kulturarbetarna erbjuds skambud eller förväntas ställa upp som gratiskonsulter åt offentliga inrättningar med både fackförbund och kollektivavtal, ob-tillägg och lagstadgad semester. Åt de anställda!
På tal om det, och för övrigt, vore det ju bra om de slapp höra talas om moms och annan skit.
Det var ju tänkt, enligt den nya kulturpolitiken, att den fria skaparen också skulle bli lycklig företagare. Som jag sagt tidigare; tillsammans med näringslivet är det sällan något problem.
– Skicka en faktura.
Så lyder budskapet utan strul och tjafs.
Men i samarbete med det offentliga har jag slutat att förvånas över okunnigheten.
– Ska han ha 3 000 kronor bara för det där jobbet!?
Så verkar offentlighetens pappersvändare resonera och har ingen aning om vad en företagare gör med momsen. Ej heller har man kunskap om vad de sociala avgifterna är, eller vad som sedan ska betalas in i skatt. I Sverige generellt, skulle jag vilja påstå, är kunskapen utanför företagsvärlden iögonenfallande skral om företagsekonomi. Skamligt dålig. Vad blir egentligen kvar när alla kostnader, moms och avgifter är betalda för den där enorma summan på 3 000 kronor som den stackars konstnären vill betvinga för sin tavla.
– Ingår ramen?
Så frågar vän av oordningen.
Något som skulle göra den största nytta för kulturpolitiken vore en lag som påkallar att lönebeskeden måste bli synliga. Att man öppnar Pandoras ask och låter alla kostnader som företaget har för de anställda stå där, svart på vitt varje månad. Inklusive pensionsavsättningarna och firmafesten.
Det om något skulle sätta perspektiv på tingens ordning.
– Jag tjänar mer på att föreläsa om konst än på själva konsten, sa en celeber vän i branschen häromsistens.
Vi skrattade unisont. Högljutt. Det är ju så ironiskt. Och tragikomiskt.
Lika fånigt är det med tystnaden i debatten från kulturadministratörernas korridorer. Den enda parnassen som existerar. De håller nog för hårt i sitt traktamente, och den lagstadgade semestern.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 31 okt 2012
På tal om det, och för övrigt, vore det ju bra om de slapp höra talas om moms och annan skit.
Det var ju tänkt, enligt den nya kulturpolitiken, att den fria skaparen också skulle bli lycklig företagare. Som jag sagt tidigare; tillsammans med näringslivet är det sällan något problem.
– Skicka en faktura.
Så lyder budskapet utan strul och tjafs.
Men i samarbete med det offentliga har jag slutat att förvånas över okunnigheten.
– Ska han ha 3 000 kronor bara för det där jobbet!?
Så verkar offentlighetens pappersvändare resonera och har ingen aning om vad en företagare gör med momsen. Ej heller har man kunskap om vad de sociala avgifterna är, eller vad som sedan ska betalas in i skatt. I Sverige generellt, skulle jag vilja påstå, är kunskapen utanför företagsvärlden iögonenfallande skral om företagsekonomi. Skamligt dålig. Vad blir egentligen kvar när alla kostnader, moms och avgifter är betalda för den där enorma summan på 3 000 kronor som den stackars konstnären vill betvinga för sin tavla.
– Ingår ramen?
Så frågar vän av oordningen.
Något som skulle göra den största nytta för kulturpolitiken vore en lag som påkallar att lönebeskeden måste bli synliga. Att man öppnar Pandoras ask och låter alla kostnader som företaget har för de anställda stå där, svart på vitt varje månad. Inklusive pensionsavsättningarna och firmafesten.
Det om något skulle sätta perspektiv på tingens ordning.
– Jag tjänar mer på att föreläsa om konst än på själva konsten, sa en celeber vän i branschen häromsistens.
Vi skrattade unisont. Högljutt. Det är ju så ironiskt. Och tragikomiskt.
Lika fånigt är det med tystnaden i debatten från kulturadministratörernas korridorer. Den enda parnassen som existerar. De håller nog för hårt i sitt traktamente, och den lagstadgade semestern.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 31 okt 2012
onsdag 17 oktober 2012
Den snusande terroristen
På gator, i bussar och taxibilar, på affärer och restauranger – överallt har London sina kameror. Onda ögat cirkulerar, allt i syfte att frälsa mig ifrån ondo. Ty riket är polismaktens och vaktbolagens, i evighet amen.
Denna dag startade dock allvaret, mitt liv som filmstjärna. Jag hade varit på långshopping, en runda på flera timmar.
Kön till provhytterna var dessutom enorm. Och möjligen startade allt när jag trotsade kön och gick mot ett ensligt hörn – tämligen respektabel med linne på överkroppen – och provade två skjortor.
Lite senare på det här enorma klädvaruhuset gick proppen ur på barnavdelningen. Som det kan göra för män på klädaffärer. Sötman försvann, och det värkte distinkt i ryggslutet.
Inte en vilopall i sikte. Förbenat! Jag sökte upp ett nytt hörn och dråsade ner på golvet.
London är allt mer likt DDR i bevakningshänseende. I sammanhanget bör beaktas att de kostymklädda med walkie-talkie blir blasé de också, med efterföljande värk i ryggslutet. Tänk dig själv! Stå dagarna i ända och bevaka den katastrof som aldrig inträffar.
Men nu skulle den komma i alla fall, framkallad av en uttråkad herre från Luleå.
Jag reste mig från vilohörnet, tyckte att en snus skulle pigga upp, varpå jag stack ner armen i väskan och fiskade. Nu kom det kritiska ögonblicket. När den militärgröna dosan av märket Tre Ankare blev synlig – oroväckande lik Truppmina 10 – gick larmet. Precis vid hyllan med sparkdräkter. I kommandocentralen hade de nu fått nog av den där skäggiga typen de bevakat och zommat in den senaste halvtimmen. Vakten rusade fram.
Den potentielle självmordsbombaren öppnade förvånat snusdosan. Men explosionen uteblev. I stället la han in en snus.
Vakten förhörde. Myndigt.
– Truppmina 10 är tobak, sa jag.
Han var pakistanier, sa han sedan han lugnat ner sig, och hävdade att Pakistan minsann var snusets ursprungsland.
– Femtio pence dosan hemmavid, påstod han.
– Fyra pund i Sverige. Barley legal, sa jag och bjöd på en pris.
UK var tillfälligt säkrat från ännu ett terrorhot. I polismaktens och vaktbolagens namn, amen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 17 okt 2012
Denna dag startade dock allvaret, mitt liv som filmstjärna. Jag hade varit på långshopping, en runda på flera timmar.
Kön till provhytterna var dessutom enorm. Och möjligen startade allt när jag trotsade kön och gick mot ett ensligt hörn – tämligen respektabel med linne på överkroppen – och provade två skjortor.
Lite senare på det här enorma klädvaruhuset gick proppen ur på barnavdelningen. Som det kan göra för män på klädaffärer. Sötman försvann, och det värkte distinkt i ryggslutet.
Inte en vilopall i sikte. Förbenat! Jag sökte upp ett nytt hörn och dråsade ner på golvet.
London är allt mer likt DDR i bevakningshänseende. I sammanhanget bör beaktas att de kostymklädda med walkie-talkie blir blasé de också, med efterföljande värk i ryggslutet. Tänk dig själv! Stå dagarna i ända och bevaka den katastrof som aldrig inträffar.
Men nu skulle den komma i alla fall, framkallad av en uttråkad herre från Luleå.
Jag reste mig från vilohörnet, tyckte att en snus skulle pigga upp, varpå jag stack ner armen i väskan och fiskade. Nu kom det kritiska ögonblicket. När den militärgröna dosan av märket Tre Ankare blev synlig – oroväckande lik Truppmina 10 – gick larmet. Precis vid hyllan med sparkdräkter. I kommandocentralen hade de nu fått nog av den där skäggiga typen de bevakat och zommat in den senaste halvtimmen. Vakten rusade fram.
Den potentielle självmordsbombaren öppnade förvånat snusdosan. Men explosionen uteblev. I stället la han in en snus.
Vakten förhörde. Myndigt.
– Truppmina 10 är tobak, sa jag.
Han var pakistanier, sa han sedan han lugnat ner sig, och hävdade att Pakistan minsann var snusets ursprungsland.
– Femtio pence dosan hemmavid, påstod han.
– Fyra pund i Sverige. Barley legal, sa jag och bjöd på en pris.
UK var tillfälligt säkrat från ännu ett terrorhot. I polismaktens och vaktbolagens namn, amen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 17 okt 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)