Relationer är viktiga. Jag hörde till och med en rik gubbe krypa till korset på ålderns höst. Försoningens hand sträcktes ut till gamla vänner. Han hade insett:
Det är tillsammans med andra som vi blir till. Bara med nära band till människor blir vi rika på riktigt.
Egentligen började jag grubbla över detta under LUBU, förra veckans barnteaterfestival. I pjäs efter pjäs kunde jag både direkt och indirekt ana en tematik. Barnet var till synes rikt på prylar, men ensamt och utan nära relationer. Inte minst syntes detta i Suzanne Ostens pjäs Flygräddare där vinglösa barn i föräldralöst tillstånd flög vilse i solstormen.
– Vad vill du ta med hem? frågade också Maurits Elvingsson publiken i pjäsen Om vi kunde gå hem till mig.
– iPad, Wii, Nintendo! ropade barnen.
Pjäsen hade ju en ganska vacker läsart – med teaterscenen som ett meditativt rum med budskapet att våra önskningar lika gärna kan få finnas i bröstet. Men hur nå barnen med metafysikens väsen när de bara ropar:
– iPad, Wii, Nintendo...
En djärv slutsats: Våra barns hjärnor är besatta av köpdjävulen. En hel generation matad med prylar. För att inte tala om all institutionell välvillighet som de omgärdas av. Barnen omringas hela uppväxten av anställda riddare i olika skepnader. Men dessa beskyddare sadlar av sina hästar, låser in sina lansar och går hem klockan 18.
Resultatet av all denna välvillighet verkar ha blivit existentiell tomhet och olycka, åtminstone som den antyds på teaterscenen (och för den skull även i en hel drös med socialantropologiska utredningar). Ungarna har allt, men mår skit.
– Hon fick en glass. Jag vill också ha!
– Hos Maja har de Wii. Kan inte vi också skaffa det?
– Pappa, jag vill ha en iPhone 5. För det har nästan alla i min klass.
Där hamnar barnen, i jämförelsens fälla. Att ha...och att ibland ha mindre. Men att aldrig ha någonting på riktigt. En relation.
Minsta reella motgång i livet blir till en katastrof.
Kanske övertolkar jag en aning, men gissar ändå, att det är hit vi är på väg.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar