På gator, i bussar och taxibilar, på affärer och restauranger – överallt har London sina kameror. Onda ögat cirkulerar, allt i syfte att frälsa mig ifrån ondo. Ty riket är polismaktens och vaktbolagens, i evighet amen.
Denna dag startade dock allvaret, mitt liv som filmstjärna. Jag hade varit på långshopping, en runda på flera timmar.
Kön till provhytterna var dessutom enorm. Och möjligen startade allt när jag trotsade kön och gick mot ett ensligt hörn – tämligen respektabel med linne på överkroppen – och provade två skjortor.
Lite senare på det här enorma klädvaruhuset gick proppen ur på barnavdelningen. Som det kan göra för män på klädaffärer. Sötman försvann, och det värkte distinkt i ryggslutet.
Inte en vilopall i sikte. Förbenat! Jag sökte upp ett nytt hörn och dråsade ner på golvet.
London är allt mer likt DDR i bevakningshänseende. I sammanhanget bör beaktas att de kostymklädda med walkie-talkie blir blasé de också, med efterföljande värk i ryggslutet. Tänk dig själv! Stå dagarna i ända och bevaka den katastrof som aldrig inträffar.
Men nu skulle den komma i alla fall, framkallad av en uttråkad herre från Luleå.
Jag reste mig från vilohörnet, tyckte att en snus skulle pigga upp, varpå jag stack ner armen i väskan och fiskade. Nu kom det kritiska ögonblicket. När den militärgröna dosan av märket Tre Ankare blev synlig – oroväckande lik Truppmina 10 – gick larmet. Precis vid hyllan med sparkdräkter. I kommandocentralen hade de nu fått nog av den där skäggiga typen de bevakat och zommat in den senaste halvtimmen. Vakten rusade fram.
Den potentielle självmordsbombaren öppnade förvånat snusdosan. Men explosionen uteblev. I stället la han in en snus.
Vakten förhörde. Myndigt.
– Truppmina 10 är tobak, sa jag.
Han var pakistanier, sa han sedan han lugnat ner sig, och hävdade att Pakistan minsann var snusets ursprungsland.
– Femtio pence dosan hemmavid, påstod han.
– Fyra pund i Sverige. Barley legal, sa jag och bjöd på en pris.
UK var tillfälligt säkrat från ännu ett terrorhot. I polismaktens och vaktbolagens namn, amen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 17 okt 2012
Haha! Lysande!
SvaraRadera