onsdag 10 juli 2013

Hatet mot Aristoteles

Det var en gång en sån där sommarkväll då man på chans stoppar in en obekant film i spelaren och hoppas på det bästa.
Filmen var Bröllopsfotografen av Ulf Malmros som egentligen är alldeles utmärkt i sitt upplägg. Landsortsgrabben hamnar i storstadens överklass och blir impad. Ungefär som jag tänker mig prins Daniel från fagra Ockelbo. Bara det att vår protagonist möter en hjälte som visar honom bourgeoisiens förljugenhet.
Denne hjälte offrar sitt liv för konsten. Kvar står bröllopsfotografen, mogen att göra uppror mot den rike mannens lögner – helt i enlighet med Aristotelisk dramaturgi.
Uppgörelsen är nära. Det gäller bara för vår huvudperson att verkligen förstå det vi förstår – nämligen att hans nya liv bygger på ett enda stort packe lögner.
Men på något sätt smiter han ut bakvägen – på hjältens begravning till råga på allt. Läsarten faller nu snarast under rubriken: ”Ja, ja, lite lögner har väl ingen dött av.” Och hela konceptet ramlar mellan golvtiljorna, ner i spånet bland musskiten.
Vadan detta? tänker jag och stänger av tv:n.
Då slår det mig att det inte är första gången nutidens berättare spiller förakt över Aristoteles och den mångtusenåriga berättartraditionen. Som jag redan sagt, på teatern möter jag det gång på gång.
Även när jag undervisat på universitetet i Kreativt skrivande verkar många studenter lida av Aristotelisk allergi. Flertalet liksom skruvar sig. Nej här ska inte skrivas med ”rabiat struktur” som en av adepterna uttryckte det.
”Jag vill skriva fritt.”
Resultatet blir sällan bra. Knappast aldrig. Av samma anledning som vi inte ids skratta åt en historia som börjar med poängen. Hjärnan får helt enkelt ingen berättarorgasm.
Varför detta uppror mot dialektiken? Okunnighet, eller berättarens lathet? Ibland kanske det är så. En annan teori jag har är att den unga generationen helt enkelt missförstått principen eftersom de tittat för mycket på amerikansk slaktaraction. Klassisk struktur, men förutsägbart.
Det finns en längtan efter någonting nytt. Visst. Men lösningen är knappast att bara frångå dramaturgin. Sådant väcker ingen död get.

Pelle Lindblom


Publicerat på NSD Kultur 130710

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar