I en krönika 11 nov i fjol ifrågasatte jag bland annat varför just ABBA-Benny fick doktorshatt av Luleå tekniska universitet. Tesen blev: Åt den som har skall vara givet.
I samma krönika omnämndes att Jan Sandström, professor på musikhögskolan i Piteå, fått stipendiet Rubus Arcticus på 100 000 kronor "trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera", som jag formulerade det.
Nu hörde Jan Sandström av sig sent omsider och var upprörd, menade att formuleringen var rena lögnen. I hans tjänst som professor ingår inte att musicera och komponera. Arbetsuppgifterna består av annat. Och Jan Sandström berättar att han, efter att ha fått Rubus Arcticus, tog tjänstledigt ett helt år för att just komponera.
Jag vill betona att jag verkligen har full respekt för Jan Sandström och hans värv. Han har all anledning att känna sig stolt och respekterad. Och min formulering kan tyckas slarvig och onödigt provokativ. Det får jag be om ursäkt för.
Men min kritik kvarstår. Den riktar sig – bör betonas än en gång – överhuvudtaget inte mot Jan Sandström. Kritiken gäller de som beslutar om vem som ska få stipendier och utmärkelser.
Där kan jag tycka att Sandström befinner sig i en sådan etablerad position att det i mina ögon framstår som mer motiverat att ge stipendiet till en musiker i vardande.
Dessutom faller fortfarande löjets skimmer över att Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris 2004. Tusenlappar från politikernas nattmössa. Men det är ju förstås inte Liza Marklunds fel. Det är ju inte henne jag kritiserar. Och inte heller Jan Sandström.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130126
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar