Tekning! Det drar ihop sig mot peripeti, som det heter på finspråk. Vår kombattant ger sig in i rinken för att möta sin antagonist. Dramaturgin är lysande. Klockrent aristoteliskt. Vår kombattant är i underläge, som sig bör i ett drama. Helst ska det se riktigt hopplöst ut, säger Aristoteles.
Inom nutida teater tycks det dock finnas ett avståndstagande från denna berättarprincip, vars regler alltså nedtecknades av en grekisk filosof för en sisådär 2300 år sedan. Idén med en oövervinnerlig motståndare är äldre än så. Många jakthistorier med samma förutsättningar har nog berättats vid savannens lägereldar i årtusenden.
Men på moderna teatrar är Aristoteles döende. Sällan upplever jag samma engagemang som i en hockeymatch. Som om sökande pågick efter en annan berättarprincip. Ett utsiktslöst tonårsuppror.
Tesen att det är meningslöst att ens försöka berätta på något annat sätt kommer från när mina barn var små och började dra Bellmanhistorier. Om och om igen, samma vits.
– Bellman fes...
Men barnet fattar först inte vitsen med vitsen, utan ältandet tycks vara en utvecklingsfas. Hon försöker knäcka gåtan, koden som gör henne vuxen berättarkonsten.
Så plötsligt skrattar barnet på riktigt...och har då förvärvat humorn vars berättarregler är exakt desamma som för klassiska dramer. Aristotelisk dramaturgi verkar alltså finnas inpräntad i hjärnan. En autonom funktion.
Hockeyfeber är hängivet engagemang också. Och ett fenomen uppstår, speciellt vid förlustmatcher.
Det står 2-4, och jag hoppas. Vid slutsignalen är besvikelsen total. Nästan kroppslig.
Men det enda jag behöver göra är att gå från tv-soffan till köket för att allt ska vara som vanligt igen. Det är alltså vansinnigt lätt att skaka av sig motgången. Spelarna blir ställföreträdare för tillkortakommanden. Inte jag förlorade, utan laget.
Inte minst den hårda rubriken från i måndags tar jag som bevis för detta.
Finalpesten! Vem skulle stå ut med sådan smädelse på förstasidan utan att anmäla det till pressombudsmannen?
Men vid seger, då var det vi som vann!
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130417
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar