fredag 5 april 2013

Nyfikenhet är inte sexism

Det blev ju en del svallvågor efter förra krönikan om moralpaniken, sexismen och boken Förstagluttarna. Bland annat en insändare (Angelica Åström NSD 24/3) som tog avstamp i den princip som jag försökte gestalta genom exemplet med den rosa elefanten.
– Den som står i korridoren.
Hen går ut i korridoren för att se efter, men kan ingenting annat konstatera än att korridoren är tom.
– Jag kan inte se någon rosa elefant.
– Ni förstår, får hen till svar av feministen, det förhåller sig nämligen så att elefanten är osynlig.
Debattören använde just denna retorik, påstod att undertecknad saknade förmågan att se sexismen och kvinnoförtrycket eftersom ”det var så normaliserande”. Därmed skulle jag alltså vara diskvalificerad, en icke seende.
Om man drar sådan retorik till sin spets och lutar sig mot de få utvalda som ser elefanten får vi förstås ett mycket märkligt samhälle. Med skrämmande totalitära drag. Detta är också någonting så vanligt och återkommande inom feministisk retorik, att jag länge undrat hur den kunnat få passera så oemotsagd.
Jag får gåshud. Den obehagliga sorten.
Om inte annat drar det ner trovärdigheten för feminismen som sådan. Men den är för viktig för att skrotas på ett sådant simpelt altare. I vart fall tar jag feminismen på större allvar än så.
 Annars finns på NSD:s webb en rad intressanta och förvånansvärt vettiga kommentarer på förra elefantkrönikan – från båda sidor faktiskt – väl värda att ta del av.
Sedan har det ju även påståtts i debatten att tjejer aldrig spanar på killar i omklädningsrum och på toaletter. Men även där kan man se att elefantsagorna och verkligheten inte stämmer överens med varandra. Fråga era döttrar vad de titta på när de ”råkar” dra upp dörren till killarnas toa. Om det är frisyren, eller kanske ett blottat öra som de fnissar om.
Nej, strunta i att spana efter rosa elefanter. Öppnar era öron och lyssna till vad barnen har att berätta. Men hejda moralpaniken! Att kalla denna nyfikenhet för sexism är ju befängt. Vore det så blir inte mycket vettigt kvar av mänsklig samlevnad.

Pelle Lindblom


publicerat på NSD Kultur 130405

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar