onsdag 26 juni 2013

Det grekiska sladdret

Allt rasade utmed vägarna. Att ta sig upp till Olymbos var i stort sett att betrakta som ett självmordsuppdrag. Stora stenblock rasade ner på de av EU finansierade asfalteringarna.
Eller som Labros sa redan vid inträdet.
– For us good. But for you no, I think.
Han var alltid sådär koncis i sina uttalanden, med lite udda meningsbyggnad. Det blev aldrig någon diskussion.
Några år senare klättrar jag längs serpentinvägarna i en hyrd skruttbil. Och inser att Labros hade rätt. Eller också hade han helt fel...och fröken Hellas borde kanske ha hållit sig borta från de där asfalteringsbidragen.
Fjärde resdagen. Greklandsless. Det hände just denna kväll nere på hamnrestaurangen. Jag gick in i köket.
– Polí oréa, utbrast jag.
Tjuusigt.
– Gör i ordning nåt gott!
Jag sa det med en slags grekisk förtrolighet utan att fråga sådär svenskt `vad det skulle kosta´. Lita på ditt Grekland, tänkte jag och smaskade i mig några smårätter som egentligen alls inte var så märkvärdiga. Om man tänker efter. Det grekiska köket må ha lagt beslag på tzatzikin som sin egen. Men vad tror de?
Notan kom. Femhundra spänn för lite sladdrig kolokothákia och överfriterad zucchini!
Jag iddes inte ens klaga utan konstaterade bara:
Här kommer jag aldrig mer äta...och att älska Grekland är som att vara gift med en missbrukare med förnekelsesymptom.
Nog fattar jag att du vill backa dig ur krisen genom att övertrassera dina sladdriga, okryddade så kallade delikatesser. Men se dig omkring! Var är alla? Och jag bad aldrig ens taxichauffören om något kvitto heller, av den enkla anledningen att jag inte vill se människor få andnöd. För jag förstod att det var hans enda längre körning på veckor.
Men du måste förstå, min vän, att det inte fungerar för oss längre. Inte heller går det att ställa ut några vickiga stolar av flätad vass på någon knögglig betongplatta, servera surt vin på karaff och agera som om det vore en trestjärnig bodega.
Fjärde resdagen. Alltid samma sak. Jag grälar med fröken Hellas, men somnar ångerfull i hennes armar.

Pelle Lindblom


Publicerat på NSD Kultur

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar