Så har jag gjort det gratis igen. Ett föredrag i charmigt sammanhang visserligen. Men när jag kom dit sa jag på halvt allvar:
– Ja det är väl fritt i baren nu för oss gratisföreläsare.
Ett nej till svar. Inte ens en ostsmörgås.
Jag tog en öl ändå, jag tror den gick på 60 spänn, och jag höll mitt lilla föredrag. Men egentligen ångrade jag mig efteråt. Gratis. Är jag verkligen så billig? Är kulturen verkligen så värdelös?
Jag minns också när jag intervjuade konstnären Sara Edström för ett drygt år sedan då vi granskade kulturarbetarnas arbetsvillkor. Hon reagerade på det utdragna sammanträdet. Det eviga mötet med glada administratörer i kulturens tjänst. De satt där med sin lön och förväntade sig att hon skulle sitta gratis, med ostmacka och kaffe som kompensation.
För mig hann det inte gå mer än någon vecka efter gratisföredraget då jag kallades till gratismöte. Inget tvång förstås. Men att missa mötet kunde innebära missade chanser för framtiden.
Jag håller det såhär kryptiskt för att inte avslöja källan i offentligheten. Men mötet var – handen på hjärtat – ganska utdraget och segt. Jag är van vid högre tempo och näringslivets snabbare vägar framåt.
Men det är klart. För kulturinstitutionernas administratörer tickar taxametern. De har lön. För oss frilansare tickar bara klockan. Egentligen borde vi, utan att fråga, fakturera sedvanligt arvode efter sådana där kallelser. Men det fick bli gratis. Fast...jag blev bjuden på lunch och fick resan betald. Den här gången.
Hör och häpna.
Det här får bli ett blad ur en kulturarbetares dagbok. Jag trivs och är nöjd. Tro inget annat. Men jag kan bli provocerad av lättjan och den smått arroganta attityden som tonar fram från de som är satta att administrera kulturpolitik och dramer. Det finns en fräckhet i att uppta andras tid utan ett tack, utan en ostmacka eller en öl.
Ofta finns en okunnighet och en respektlös attityd. Av ren slentrian. Det rör ju bara kulturarbetarpatrasket.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 3 okt 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar