onsdag 5 september 2012

När kapitalet visar proletären respekt

Många kulturarbetare har det skralt. En del lever under existensminimum. Det visar den granskning som NSD Kultur publicerat under de senaste två åren. Som mest tjänade i stället kulturens administratörer. Landstingets kulturchef Elisabeth Lax kunde stoltsera med högre inkomst än Peter Mattei.
Underförstått – en världsberömd operasångare mindre värd än en kulturadministratör i det fagra Norrbotten. Lokala förmågor i förvaltningens tjänst.
Peo Rask har tagit upp stafettpinnen i ett par krönikor och efterlyst bättre villkor för kulturarbetarna. Konstnären framstår som dagens proletär, bara det att arbetarrörelsen verkar ha vänt ryggen åt det nya proletariatet – eller ibland kastar lite manna framför dess fötter.
Exempelvis är Konsthallens ersättning för en utställning på ynka 3 000 kronor. Men konsthallschefen har förstås lön, över 30 000 i månaden.
Nu kan man ju säga att musikern, regissören eller författaren får skylla sig själv. Välj ett annat jobb om inkomsterna är så dåliga. Jag säger inte emot. Kulturutövare får acceptera motgångar. En plats i kulturlivets parnass är ingen självklarhet.
Men kritiken som fördes fram i och med vår granskning är fortfarande obesvarad: Varför är de offentliga ersättningarna – som den på Konsthallen – så skamlöst låga? Dåvarande chefen Sven-Olov Halvares fick också frågan om ersättningen var densamma när Konsthallen anlitade snickare.
– Nej. Snickare utför ju ett arbete, sa han.
Sådan är uppenbarligen attityden. Däremot berättar flera konstutövare att man ute i näringslivet möts med respekt. Inget knussel. Sedvanlig timdebitering. Som för vilken entreprenör som helst.
Men i offentliga rum – även de som styrs av politiker från arbetarrörelsen – görs skillnad på snickare och konstnärer.
Jag pratar alltså inte om bidrag hit eller dit till olika kulturformer, utan om de lägen där institutioner faktiskt ber konstnärer att utföra ett uppdrag. Varför ska då kulturarbetaren behandlas som andra klassens medborgare? Det vill jag gärna veta.
Pelle Lindblom


publ. på NSD Kultur 5 sept

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar